I gammelmedia beskrivs konflikternas Mellan östern allt som oftast i svart och vitt. Att Mubarak, Gaddafi, al-Assad, Ahmadinejad och Khamenei var och är vandrande folkrättsbrott råder det knappast något tvivel om, så vare sig det mediala eller det säkerhetspolitiska fokuset bör således ligga på dessa, utan istället på de våldsorganisationer som flyttar runt pjäserna, organisationerna och de sociala rörelserna, på spelplanen - samt i vilka sammanhang de kämpar, och varför de kämpar.
"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.
"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.
Det krävs alltså mer än att se till typ av regim och ljudvolym på oppositionens protester för att kunna ge den arabiska våren någon rättvisa. Istället bör man, som ovan skrivet, lägga fokus på hela komplexet av stater, organisationer och framför allt maktförhållanden i "MENA" då det just är relationen och förhållandena mellan dessa stater som kommer avgöra utgången för hela situationen, medan vad som händer inom dem enbart är av sekundär art.
Syrien stöds sedan länge av den teokratiska regimen i Teheran. Om al-Assad faller förlorar Iran en stark bundsförvant inte bara i Syrien utan chansen (eller risken) finns också att det till Syrien tätt sammankopplade Beirut, där iranfinansierade Hizbollah huserar, faller in i interna konflikter vilket i sin tur kan äventyra även den iranska utposten i Libanon om Riyadh utnyttjar situationen till att flytta fram sin egen front.
För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.
I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.
För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.
I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.
Mellan österns tredje regionala stormakt, Israel, befinner sig för ovanlighetens skull i en situation som de inte kan påverka fullt ut, ändock påverkar situationen Jerusalem i allra högsta grad, och det är också i relationen Libanon-Israel som vi finner den allra största brännpunkten och risken för att konflikten internationaliseras på allvar. Det alawitstyrda Syrien har täta band med terrororganisationen Hizbollah och al-Assad, som inte velat ha en öppen konflikt med Israel, har jobbat hårt för att hålla Hizbollah i någorlunda schack. Vid ett regimskifte finns en stor risk att al-Assad börjar sända högteknologiska vapen över den södra gränsen för att förvägra oppositionen, eller den nya regimen, tillgång till dem, och det är självfallet något som Israel inte kan acceptera. Israel utgår från att al-Assad kommer att förlora makten inom den närmaste framtiden och ser antagligen inte alltför negativt på ett nytt sunnitiskt styre som skulle kunna agera motpol mot Irans ambitioner i området, det är just själva regimskiftet som innebär ett direkt hot mot krisstabiliteten om Israel tvingas använda vapenmakt för att förhindra en framtida, högteknologisk, Hizbollah-uppror.
