Till västerlandets försvar

Någon är kränkt och drevet är igång. Etablissemanget kastar sig in i situationen head-first och någon drar rasistkortet vid första tillfälle som ges. Rent instinktivt så borde måhända även jag följa med, ty register över etniciteter låter ju något extremt 40-tal och sådant är ju bara galet rätt igenom. Men om vi för en stund stannar upp och faktiskt tar oss en titt på vad det är vi kritiserar, vad är det då vi ser? En lista, eller snarare ett dendrogram, som inom ramen för polisens underrättelsearbete är ämnat till att underlätta för skånepolisens spaningsarbete.

Men det är inte hur polisen arbetar som jag vill diskutera, det har redan gjorts på ett ypperligt exceptionella sätt av bland annat Chang Frick. Istället vill jag att vi tar oss en titt på hur vi åskådare reagerar och agerar.

Som ovan nämnt så var inte folk sena med att gå man ur huse för att bränna skånepolisen på bål. På DN:s ledarsida drog man paralleller till 30-talets rasbiologi och på Aftonbladet talar man om regelrätt antiziganism – och vi har hört det så många gånger förr.

Husbykravallerna berodde på rasistiska strukturer. Lars Wilks är en fullfjädrad Hitler och så får vi inte glömma Kinapuffarna – för att inte nämna praktexemplet i Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask som publicerades i DN i vintras. Petitesser, egentligen, men de kommer alla från samma rykande kittel. En kittel som, om något, står för den verkliga rasismen. En rasism som istället för att rikta sig mot olika minoriteter, sparkar ”uppåt” för att golva majoritetssamhället och beskylla henne för allt ont i världen.

För många i Sverige verkar den absolut viktigaste frågan på den politiska dagordningen vara rasism. Det mångkulturella samhället ska i allra högsta grad vara politiserat och erbjuda landets minoriteter grupprättigheter. Ofta blir även rätten till det egna någon annans skyldighet, i vårt fall är det den västerländska kulturen som i slutändan åker på stryk i förmån för icke-liberala synsätt.

Vi bör inte på något sätt mota andra kulturer i grind bara för att, allra minst med politiska maktmedel. Vad som faktiskt behövs är dock att vi tar oss en rejäl funderare på hur vi vill att samhället ska se ut i framtiden. Den västerländska idétraditionen och kulturen är självfallet inte felfri, men den skänker oss ändock en gemenskap och trygghet som det kanske bara är våra egna familjer som kan överträffa. Det västerländska klarar även av att vara inkluderande och öppet, men samtidigt är det vi som måste fråga oss om mot vad. Att vi bör ta emot rättrådiga och hederliga individer med öppna armar är det ingen fråga om, men den kulturrelativa idén är något som snarast bör revideras. Vi bör sträva efter att vara toleranta mot de toleranta, snarare än att vara toleranta mot de icke-toleranta. Element som är oförenliga med frihet och rättvisa bör bekämpas samtidigt som vi slår vakt om de normer och den mentalitet som byggt den västerländska civilisationen.

Och de intoleranta då? De tankar och idéer som ligger bakom kulturminister Liljeroths vilja att dela upp svensk media i av staten godkända publikationer och inte godkända publikationer. Den idévärld som lät en av vakterna på stureplansklubben The Lab att slänga ut modebloggerskan Paulina Danielsson för att hon röstar på fel parti samt det i det närmaste ryggradsinstinktiva förhållningssättet gentemot konservativa icke-vita som finns hos en stor mängd, just det, icke-vita.

Det senare är något som jag så sent som i förra veckan fick min beskärda del av. En bekant förklarade för mig under en diskussion att mitt försvar av västerländska ideal inte var något annat än vit propaganda, och att jag sprang vitas ärenden (och att svarta inte kan vara rasister). Men kanske är det så. Min libertarianism och kärlek till det land jag hade turen att bli adopterad till kanske bara är ett uttryck för vad mina etniskt svenska föräldrar tycker, kanske springer kärrtorpslatinon den vita mannens ärenden? Om det nu är så, låt så vara. För mig är ras inget annat än härkomst och hudfärg. Det viktiga är istället kulturen och hur din grupp, din familj och du själv som individ interagerar med andra grupper, familjer och individer.

Genom att låsa fast oss vid frågor som strukturell rasism mot intoleranta kulturer och polisarbete kommer vi aldrig ens kunna komma i närheten av det verkliga problemet. Bevarandet av vår kultur. Den kan förfinas och rättas till. Bli mer inkluderande och mer fri. Mer rättvis och civilsamhälleligt omhändertagande. Den blir vad vi gör av den – men för att den i slutändan ens ska bli något krävs också att vi faktiskt gör något av den.

Den svenska försvarsförmågan

I en intervju publicerad i SvD i slutet av 2012 berättar ÖB Sverker Göranson om sin syn på försvarets nya neddragningar och Sveriges framtida försvarsförmåga. Säkerhetsmässigt så målar Göranson upp en dyster framtid, men ändå verkar han emellanåt lite väl positiv.

Det försvar av landet som riksdagen beslutet om är en ekonomisk omöjlighet. Så sent som i somras varnade ÖB för att Sverige kan komma att tvingas lägga ned en hel försvarsgren om regeringen fortsätter att tvätta Försvarsmakten i stålbad. I intervjun med SvD berättar ÖB att situationen i Försvarsmakten, om sex år, skulle låta Sverige försvara sig själva i en vecka mot ett begränsat angrepp.

Den allmänna opinionen i landet verkar vara helt inställd på att något hot inte finns medan en liten minoritet säger att hotet inte existerar nu men som, i och med den ryska upprustningen, kan bli en realitet i en nära framtid. Sanningen är dock den att Ryssland, likt alla andra stater runt omkring oss, är indirekta hot.

Varenda färsk rysk soldat som rekryteras gör Sverige relativt svagare jämte Moskva. Det samma gäller i teorin även för vårat förhållande till Norge, USA och Papa Nya Guinea. Säkerhet och skydd mot hot i form av andra stater byggs med eldkraft. Om vi inte kan försvara oss idag så är vi inte säkra imorgon. Resonemanget att vi idag inte hotas liknar Per-Albin Hanssons Vår beredskap är god. Och saken är ju den att vi självfallet besitter förmågan att bekämpa bönder i Afghanistan, men mot en teknologiskt jämlik fiende är de det, som ÖB så fint kallar det, tidsbegränsade försvaret som gäller. Även om soldaterna vi möter på slagfältet skulle tillhöra någon av de stater som enligt försvarsministern "rustar ner" skulle Sveriges öde efter sju dagar ligga i händerna på våra en grupp "allierade" som inte existerar.

I intervjun påpekar ÖB helt riktigt att vi i ett skarpt läge inte bör förvänta oss någon militär hjälp från Europeiska Unionen, eftersom det helt enkelt inte är någon försvarsallians, utan att vi i stället bör vända oss till NATO. I en stabsövning 2011 gick Sverige in i ett fiktivt krig på NATO:s sida genom att sätta in Gripen i Norge - allt i enlighet med solidaritetsdoktrinen. En fin tanke, förvisso, men att basera delar av utfallet av ett väpnat angrepp på Sverige på vad som gjorts under en övning känns lite vanskligt. Särskilt som NATO:s generalsekreterare, dansken Anders Fogh Rasmussen, i november förklarade att Sverige inte kan vänta någon hjälp från NATO eftersom vi inte är medlemmar (ett uttalande jag skrivit kort om här). Utöver det faktumet så är det heller inte säkert att vi skulle kunna ta emot hjälp även om vi fick den. Efter en vecka, när NATO anländer, måste det också finnas något kvar att försvara. Utan flygplatser, hamnar, möjligheter till att upprätthålla försörjningslinjer och personal gör den eventuella förstärkningen ingen nytta.

Sverige står alltså ensamt, vilket inte är något negativt per automatik. Vi bör hålla en neutral hållning i världspolitiken och inte blanda oss i konflikter som inte rör oss. Å andra sidan är inte en svensk neutralitet (i den mån den faktiskt existerar) någon garant för att andra stater ska förhålla sig neutrala till oss. Inte heller är en eftergiftspolitik i stil med vad som skedde under VK2 ett behagligt verktyg för att uppnå säkerhet och fred. I slutändan är det enda som står mellan en potentiell fiende och de svenska medborgarna JAS 39 Gripen, Strv 122 och de modiga män och kvinnor som framför dem.

För verkligheten är den att det faktiskt rustas upp i vårt närområde. Putin har de facto skakat liv i den ryska björnen och ingen, sånär som på regeringen och media, kan knappast ha glömt att Kreml redan visat att de inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom och för att öka sin egen säkerhet. Just den andra sidans säkerhet är något som ofta glöms bort i debatten. Ryssen är ingen försupen och ond postkommunist, utan även han vill leva ett liv med största möjliga glädje för sig själv och sina närmaste, även han vill bygga säkerhet. Men säkerhetsintressen krockar. Som svar på den ryska upprustningen flyttar Norge sin operativa ledning till Bodö och i USA vill man intensifiera sina övningar i Östersjön. Mitt i allt står Sverige, och det är just därför vi själva utgör ett hot mot både Ryssland och exempelvis NATO. Vi är en stor skog som är lättare att ha med sig än att ha emot sig, dessutom sitter vi på Östersjöns största hangarfartyg, Gotland.

Hoten mot Sverige handlar alltså inte om att stora stygga vargen vill landstiga utanför Gävle för att sedan låta pansar rycka in i landet med målet att förslava det svenska folket. Det vi i stället står inför är en situation där Sverige, i händelse av ett större krig mellan öst och väst, eller i varje fall delar av de konstellationerna, snabbt kan behöva besättas för att underlätta framtida operationer mot fienden.

En konflikt i Baltikum som snabbt eskalerar kan exempelvis få fienden att kvickt vilja stänga luftrummet över Östersjön, vilket enklast görs med luftvärnssystem på Gotland. Även en framryckning mot Norge görs lättare genom Sverige än genom Finnmark fylke. Det är dessa scenarier den svenska politiska eliten bör betänka under försvarsdebatten, inte risken för en fullskalig rysk invasion som slutar i att Sverige utropas till en ny sovjetisk satellitstat.

Vilket som så kan vi, enligt Försvarsmakten, dock bara försvara oss själva i en vecka, om knappt det. Särskilt med tanke på att vi idag inte ens kan sätta in tungt artilleri mot fienden. Lägg därtill att det inte heller verkar som om någon vet vad som egentligen menas med "begränsat angrepp". Om en konflikt runt Östersjön i framtiden skulle eskalera får vi alltså hålla tummarna för att fienden enbart sätter in ett begränsat angrepp mot oss, och helst att de ger oss ett par år att mobilisera våra styrkor i lugn och ro också.