Till västerlandets försvar

Någon är kränkt och drevet är igång. Etablissemanget kastar sig in i situationen head-first och någon drar rasistkortet vid första tillfälle som ges. Rent instinktivt så borde måhända även jag följa med, ty register över etniciteter låter ju något extremt 40-tal och sådant är ju bara galet rätt igenom. Men om vi för en stund stannar upp och faktiskt tar oss en titt på vad det är vi kritiserar, vad är det då vi ser? En lista, eller snarare ett dendrogram, som inom ramen för polisens underrättelsearbete är ämnat till att underlätta för skånepolisens spaningsarbete.

Men det är inte hur polisen arbetar som jag vill diskutera, det har redan gjorts på ett ypperligt exceptionella sätt av bland annat Chang Frick. Istället vill jag att vi tar oss en titt på hur vi åskådare reagerar och agerar.

Som ovan nämnt så var inte folk sena med att gå man ur huse för att bränna skånepolisen på bål. På DN:s ledarsida drog man paralleller till 30-talets rasbiologi och på Aftonbladet talar man om regelrätt antiziganism – och vi har hört det så många gånger förr.

Husbykravallerna berodde på rasistiska strukturer. Lars Wilks är en fullfjädrad Hitler och så får vi inte glömma Kinapuffarna – för att inte nämna praktexemplet i Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask som publicerades i DN i vintras. Petitesser, egentligen, men de kommer alla från samma rykande kittel. En kittel som, om något, står för den verkliga rasismen. En rasism som istället för att rikta sig mot olika minoriteter, sparkar ”uppåt” för att golva majoritetssamhället och beskylla henne för allt ont i världen.

För många i Sverige verkar den absolut viktigaste frågan på den politiska dagordningen vara rasism. Det mångkulturella samhället ska i allra högsta grad vara politiserat och erbjuda landets minoriteter grupprättigheter. Ofta blir även rätten till det egna någon annans skyldighet, i vårt fall är det den västerländska kulturen som i slutändan åker på stryk i förmån för icke-liberala synsätt.

Vi bör inte på något sätt mota andra kulturer i grind bara för att, allra minst med politiska maktmedel. Vad som faktiskt behövs är dock att vi tar oss en rejäl funderare på hur vi vill att samhället ska se ut i framtiden. Den västerländska idétraditionen och kulturen är självfallet inte felfri, men den skänker oss ändock en gemenskap och trygghet som det kanske bara är våra egna familjer som kan överträffa. Det västerländska klarar även av att vara inkluderande och öppet, men samtidigt är det vi som måste fråga oss om mot vad. Att vi bör ta emot rättrådiga och hederliga individer med öppna armar är det ingen fråga om, men den kulturrelativa idén är något som snarast bör revideras. Vi bör sträva efter att vara toleranta mot de toleranta, snarare än att vara toleranta mot de icke-toleranta. Element som är oförenliga med frihet och rättvisa bör bekämpas samtidigt som vi slår vakt om de normer och den mentalitet som byggt den västerländska civilisationen.

Och de intoleranta då? De tankar och idéer som ligger bakom kulturminister Liljeroths vilja att dela upp svensk media i av staten godkända publikationer och inte godkända publikationer. Den idévärld som lät en av vakterna på stureplansklubben The Lab att slänga ut modebloggerskan Paulina Danielsson för att hon röstar på fel parti samt det i det närmaste ryggradsinstinktiva förhållningssättet gentemot konservativa icke-vita som finns hos en stor mängd, just det, icke-vita.

Det senare är något som jag så sent som i förra veckan fick min beskärda del av. En bekant förklarade för mig under en diskussion att mitt försvar av västerländska ideal inte var något annat än vit propaganda, och att jag sprang vitas ärenden (och att svarta inte kan vara rasister). Men kanske är det så. Min libertarianism och kärlek till det land jag hade turen att bli adopterad till kanske bara är ett uttryck för vad mina etniskt svenska föräldrar tycker, kanske springer kärrtorpslatinon den vita mannens ärenden? Om det nu är så, låt så vara. För mig är ras inget annat än härkomst och hudfärg. Det viktiga är istället kulturen och hur din grupp, din familj och du själv som individ interagerar med andra grupper, familjer och individer.

Genom att låsa fast oss vid frågor som strukturell rasism mot intoleranta kulturer och polisarbete kommer vi aldrig ens kunna komma i närheten av det verkliga problemet. Bevarandet av vår kultur. Den kan förfinas och rättas till. Bli mer inkluderande och mer fri. Mer rättvis och civilsamhälleligt omhändertagande. Den blir vad vi gör av den – men för att den i slutändan ens ska bli något krävs också att vi faktiskt gör något av den.