En kommentar till partiledardebatten (121007)

Gårdagens partiledardebatt var i vanlig ordning i det närmaste nästan olidligt tråkig och förutsägbar. Båda sidors triangulering verkar i varje fall ha nått sin kulmen, men när andra debattörer menar att skillnaderna mellan partierna är stora och även att de ökar, står en annan frågandes vid sidan och bara skakar på huvudet. Vad som skiljer riksdagens åtta socialdemokratiska partier åt är synen på hur din och min lön ska fördelas. Den svenska politiska debatten står inte mellan frihet och förtryck utan mellan 22% och 24%.

Igår förklarade vänstern, likt alltid, för hur de vill finansiera allt ifrån generösare socialförsäkring till höjt tak i a-kassan genom bland annat skatte- och arbetsgivaravgiftshöjningar. Istället för att angripa roten till ungdomsarbetslösheten, avsaknaden av jobb, vill man försöka lösa krisen genom statliga investeringar i infrastruktur och klimat samt, helt i linje med alliansen, lägga mer pengar på utbildningsplatser. Att underlätta för privat sektor att skapa nya arbetsmöjligheter? Nja - för alliansens del får det tydligen räcka med sänkt krogmoms och en stärkt relation mellan skola och näringsliv. Vänstern vill i sin tur avskaffa nämnda moms. I de röda leden var sänkningen ingen sänkning, utan snarare en process där landets krogar fick möjlighet att stjäla pengar från samhället.

- Jag tror inte att pensionärerna skålar i champagne direkt. Jag tror inte att de är så intresserade av att köpa hamburgare för sina pengar. De har betydligt mer grundläggande utgifter att fundera över, säger sverigedemokraternas partiledare. Och visst har han rätt. Med alliansregering kan pensionärer även vänta skattesänkningar på en hamburgare i månaden. 50 kronor mer i månaden är inget steg framåt, det är snarare två steg bakåt, och knappt det, när politiken inte handlar om lösa problem utan om populism och "titta vad vi kan" - mentalitet.

Som jag redan påpekat var det inte mycket nytt under solen. Den enda del av debatten som engagerade i alla fall lite var diskussionen om invandring, där sju yrvakna höns ställdes mot en skärpt Jimmy Åkesson. Samtidigt som den sverigedemokratiska analysen av invandringen är befängd är den ändå ljusår mer realistisk än dess motsvarighet i de andra riksdagspartierna.

Invandringen kostar och det är allt annat än solidariskt att tvinga svenska medborgare att betala för den. Även om riksdagspartierna har olika syn på hur invandringen ska se ut och hur den ska finansieras slutar alla åttas politiska förslag i att du och jag får betala.

I debatten var det mer än tydligt att den "invandringsvänliga" makten och den "invandringsvänliga" oppositionen kände sig rejält obekväma i att stå och diskutera en känslig fråga där man kanske inte längre har TV-publiken med sig. Inte sagt att hela TV-publiken är SD-sympatisörer, men det faktum att både regering och opposition minus SD om och om igen fumlar i invandrings- och integrationsfrågorna ses inte längre med blida ögon av väljarna.

Slutligen diskuterades en av få frågor där jag faktiskt delar Jonas Sjöstedts inställning, nämligen vinster i välfärden. Dock så vill han och hans parti förbjude det eftersom man anser det skapa otrygga anställningar, sämre service och ett orättvist pengaflöde ut ur statens skattkista och ned i privata investerares plånböcker medan jag enbart ser problematiken i regeringens outsourcing, som de även kallar privat fast berörda verksamheter är privatiseringens motsats i sin renaste form.

Avslutningsvis så gjorde alla debattörer väldigt bra ifrån sig. Reinfeldt verkade lite ledsen och jag stör mig av någon anledning på Lööfs sätt att prata, men i det stora hela gjorde alla ett gott intryck. Jan Björklund stack som vanligt ut lite extra.