I de större medierna beskrivs den nu eskalerade konflikten mellan Israel och Gaza som religiöst rotad. Samtidigt som Expressen och Aftonbladet berättar om hur den onda judiska staten bombar försvarslösa muslimer sönder och samman skriker sig den svenska pseudohögern sig hesa om Hamas antisemitiska åsikter och hur den är själva grogrunden till allt elände i regionen.
Kriget i Gaza är inte ett krig mellan judendom och islam. Precis som vid de flesta andra konflikter har nationalistiska strömningar en självklar roll i det inrikespolitiska spelet, men ute på slagfältet samt i Mohammed Deifs källare och i en bunker under Camp Rabin spelar religiösa övertygelser endast en sekundär roll, och knappt det. Roten till den våldsamma friktionen mellan Jerusalem och Gaza går i stället att finna i en mycket svag krisstabilitet mellan de båda "länderna" samt ett säkerhetsdilemma som omfattar hela mellan östern. Vad Israel beträffar är Gaza enbart en del av en djupt rotad konflikt som ingått i Jerusalems strategiska realitet sedan 1948.
Israel har länge tolererat raketeld mot landets glest befolkade södra delar, men att konflikten skulle eskalera när iransktillverkade Fajir-5-raketer och även andra, i Palestina byggda, raketer började slå ned i utkanterna av Tel Aviv kan inte ha kommit som en överraskning för någon. Även om en vapenvila mellan Jerusalem och Gaza nu kommer att träda i kraft är risken för mer våld allt annat än över. Antalet inkallade israeliska soldater överskrider vida antalet inkallade inför Operation Cast Lead, vilket kan tyda på att Israel under de senaste dagarna även planerat för en invasion av Libanon i händelse av att Hizbollah visat tecken på aggressivitet. Personligen bedömer jag dock risken för att konflikten ska eskalera i norr som relativt liten då även Hizbollah är ansatta från två håll i och med att deras position i Libanon nu även kan komma att hotas av andra väpnade grupper då den födande handen i Syrien snart kan vara ett minne blott. (Iran lär se positivt på konflikten då den tar uppmärksamhet från inbördeskrigets Syrien). Det är heller inte vidare troligt att Hizbollah kommer vilja agera om Israel inte befinner sig i fullskaligt krig med Hamas. Att vapenvilan ändå kommer relativt snabbt betyder också att Israel inte vill ha denna konflikt. Gaza är bara en del av landets säkerhetssituation.
Som jag förklarar här så är Israel ett hot mot Irans regionala stormaktsambitioner. Israel är också ett hot mot Palestinas och Gazas självständighet, samtidigt som de förra blivit ett hot mot säkerheten i det senare till följd av det senares hot mot de förras självständighet. Gemensamt för Iran och Gaza är det flitiga användandet av antisemitisk propaganda, men man använder inte våld till följd av en antisemitisk världsåskådning, utan till följd av att man själv, eller ens intressen, är direkt eller indirekt hotade av staten Israels existens. Inte heller bombar Israel Gaza på grund av anti-islamism (som inte är en form av rasism, det tåls alltid att upprepas) utan för att Gazas rakethot just är ett hot - det samma gäller för de iranska kärnvapnen.
Det är säkerhetsintressen som går stick i stäv med varandra som skapat konflikter i mellan östern ända sedan man tillfredsställde sig genom att spika upp folk på kors. Konflikten är idag så pass djupt rotad, intressena så komplext hoptvinnade, att en tvåstatslösning knappast kan bli en realitet förrän Hamas kastas ut ur Gaza eller förrän någon av sidorna fullständigt krossat motpartens alla möjligheter till uppbringandet av någon framtida militär förmåga. Palestinierna vet detta. Israelerna likaså, även om man i Jerusalem verkar rätt nöjd med dagens status quo, där Israel förvisso utsätts för raketanfall men vars territorium är totalt ohotat. Alternativet är en påtvingad tvåstatslösning genom långdragna och kostsamma markoperationer eller att på riktigt bomba Gaza tillbaka till stenåldern. Men en gigantisk nukleär luftbrisad ovanför Medelhavet följd av ett robotregn över Gazaremsan skulle även få katastrofala följder för israelerna själva.
Om inte Hamas kan krossas vare sig genom blockader, markoperationer eller demokratiska val av palestinierna själva kan konflikten för Israels del enbart lösas genom att förinta Palestina. Alla tänkande människor väljer status quo framför post-Palestina alla dagar i veckan. Med andra ord både kommer och måste Israel fortsätta att bekämpa Hamas lågintensivt och varsamt. I framtiden kommer vi att få se ytterligare eskaleringar och antagligen nya markoperationer i Gaza till följd av ländernas geografiska läge. För Hamas del kan målet, en självständig stat, enbart nås om man upplöser sig själva. Israel kommer alltid se Hamas som en terrororganisation och att Hamas skulle kunna styra ett suveränt och demokratiskt Palestina utan ett ständigt hot om militärt ingripande från Israel är knappast möjligt. För att förinta Israel krävs hjälp från omvärlden, eventuellt framprovocerad genom lågintensiv krigföring, vilket är vad som sker idag.
Konflikten kommer alltså att fortsätta och samtidigt kommer man på Twitter och Facebook fortsätta att uttrycka sig hatiskt. Media kommer att haka på den lättöverskådliga religionsförklaringen. Resultatet blir bara mer religiöst betingad irritation på Sergels torg.
onsdag 21 november 2012
torsdag 8 november 2012
NATO bryr sig inte om Sverige. Skräll.
Så kom äntligen beskedet vi alla väntat på. En sanning lika självklar som att A är A. Den västerländska försvarsorganisationen NATO har inte en tanke på att försvara oss om vi utsätts för väpnat angrepp av fiendemakt. Trotts både socialdemokratiskt och nymoderat/neosocialistiskt rövslickande i, under 00-talet främst i Affe, internationella insatser så står vi fortfarande ensamma. Skräll.
I den svenska solidaritetsdoktrinen berättas om hur Sverige, vid händelse av krig i närområdet, självfallet ska ställa upp och försvara sina grannar, vare sig det rör sig om NATO-land eller exempelvis det neutrala Finland. En av grundtankarna som ligger bakom doktrinen är sannolikt säkerhetsläget i Baltikum och dess anknytning till säkerheten i och kring Östersjön. Det har också varit tänkt som så att andra länder, både i och utanför EU, ska komma till vår hjälp om vi utsätts för symetrisk eller asymetrisk aggression. Detta samtidigt som vår försvarsminister berättat att det i vårt närområde inte finns något hot - ty inget land rustar upp. Som känt så vet vare sig Engström eller hennes moderater att landet Ryssland finns. De kanske använder Apple Maps.
I veckan besöktes SVT:s Hübinette av NATO:s generalsekreterare, tillike före detta dansk statsminister, Anders Fogh Rasmussen. Samtalet handlade först och främst om NATO:s ambitioner i Syrien men det som media, om den varit rationell och haft båda fötterna på jorden, skulle ha uppmärksammat lite extra var att Rasmussen förklarade att NATO inte kommer att komma till Sveriges undsättning om vi utsätts för ett militärt angrepp.
För oss som i år och dagar argumenterat och arbetat för en förändring av den förda försvarspolitiken, för oss som insett det farliga med att nedmontera förband efter förband och snart även, troligen, hela förmågor - för oss som inte gått på snacket om Sveriges internationella insatser som något som stärkt våra militära band till andra stater - för oss kommer det här inte som någon nyhet.
För resten av Sverige kommer det heller inte som en nyhet. Det kommer inte alls. Media, sånär som en liten artikel i AB, har ju som sagt missat att Rasmussen sagt något. Nu återstår det istället att se hur politikerna hanterar detta. Troligtvis så kommer det inte låtsas om det. Alla som inte såg på Hübinette igår kommer ju förhoppningsvis fortfarande tro att amerikanerna sätter in allt de har mot exempelvis en rysk, småskalig och strategisk, aggression mot lilla och neutrala Sverige. Och sedan har vi ju EU, EU försvarar ju oss, eller?
Rasmussens klargörande hade varit ett utmärkt tillfälle för landets politiker att rannsaka sig själva och på allvar börja planera för ett försvar vars främsta uppgift ska vara att kunna hävda vår territoriella integritet.
I den svenska solidaritetsdoktrinen berättas om hur Sverige, vid händelse av krig i närområdet, självfallet ska ställa upp och försvara sina grannar, vare sig det rör sig om NATO-land eller exempelvis det neutrala Finland. En av grundtankarna som ligger bakom doktrinen är sannolikt säkerhetsläget i Baltikum och dess anknytning till säkerheten i och kring Östersjön. Det har också varit tänkt som så att andra länder, både i och utanför EU, ska komma till vår hjälp om vi utsätts för symetrisk eller asymetrisk aggression. Detta samtidigt som vår försvarsminister berättat att det i vårt närområde inte finns något hot - ty inget land rustar upp. Som känt så vet vare sig Engström eller hennes moderater att landet Ryssland finns. De kanske använder Apple Maps.
I veckan besöktes SVT:s Hübinette av NATO:s generalsekreterare, tillike före detta dansk statsminister, Anders Fogh Rasmussen. Samtalet handlade först och främst om NATO:s ambitioner i Syrien men det som media, om den varit rationell och haft båda fötterna på jorden, skulle ha uppmärksammat lite extra var att Rasmussen förklarade att NATO inte kommer att komma till Sveriges undsättning om vi utsätts för ett militärt angrepp.
För oss som i år och dagar argumenterat och arbetat för en förändring av den förda försvarspolitiken, för oss som insett det farliga med att nedmontera förband efter förband och snart även, troligen, hela förmågor - för oss som inte gått på snacket om Sveriges internationella insatser som något som stärkt våra militära band till andra stater - för oss kommer det här inte som någon nyhet.
För resten av Sverige kommer det heller inte som en nyhet. Det kommer inte alls. Media, sånär som en liten artikel i AB, har ju som sagt missat att Rasmussen sagt något. Nu återstår det istället att se hur politikerna hanterar detta. Troligtvis så kommer det inte låtsas om det. Alla som inte såg på Hübinette igår kommer ju förhoppningsvis fortfarande tro att amerikanerna sätter in allt de har mot exempelvis en rysk, småskalig och strategisk, aggression mot lilla och neutrala Sverige. Och sedan har vi ju EU, EU försvarar ju oss, eller?
Rasmussens klargörande hade varit ett utmärkt tillfälle för landets politiker att rannsaka sig själva och på allvar börja planera för ett försvar vars främsta uppgift ska vara att kunna hävda vår territoriella integritet.
tisdag 6 november 2012
Valsamverkande konservativa och problemet med den libertarianska rörelsen
Vad än valresultatet visar ikväll så är en sak redan klar. Libertarianerna kommer inte ens i närheten av makten. I och med det har man återigen bevisat för både sig själva och omvärlden att den frihetliga rörelsen inte har något att hämta i Libertarian party.
Republikanerna och Demokraterna är inte Moderaterna och Socialdemokraterna, utan bör snarare jämföras med Alliansen och de rödgröna. Det amerikanska valsystemet är igengrott och polariserat till den grad att framväxten av ett flerpartisystem i det närmaste är omöjlig. Därför verkar de båda storpartierna mer som en valsamverkan mellan ideologiskt närstående ideologier än två enhetliga alternativ. GOP består av en rad olika amerikanskt konservativa subideologier, men utgörs idag till störst del av neokonservativa, teokrater, libertarianer och moderater.
Under de senaste åren så har den republikanska dagordningen i mångt och mycket bestämts av de neokonservativa, och även om det idag är moderaten Mitt Romney som slåss om väljarnas gunst så är de neokonservativa tongångarna mer än tydliga. Även teokraterna, "religious right" är på frammarsch. De har haft stort inflytande i Tea Party-rörelsen och kunde under primärvalet även presentera två egna kandidater i Michele Bachmann och Rick Santorum.
En falang som inte syns till alltför mycket i svensk media, men som dagligen gör ljud ifrån sig på andra sidan pölen är den libertarianska. Under 2000-talet har den främst företrätts av kongressledamoten Ron Paul från Texas men i och med att den före detta New Mexico-guvernören Gary Johnson ikväll kandiderar till presidentposten för Libertarian Party, libertarianerna, så har rörelsen fått sig ett nytt ansikte.
Medan moderater, neokonservativa och teokrater ofta står varandra väldigt nära har libertarianerna blivit något av GOP:s syndabockar. För libertarianerna är inte ekonomisk frihet, fiscal conservatism, det enda politiskt målet utan man menar även att sociala friheter är minst lika viktiga. Detta har gjort att libertarianerna i de egna leden ses som extremister. De egna leden är de republikanska leden. Klassiskt sett så har libertarianerna alltid ansett sig stå närmare GOP än demokraterna, och som ovan nämnt finns inga chanser för framsteg för ett tredjeparti. Ändock så grundades Libertarian Party under julen 1971. Partiets framsteg har varit minimalistiska, fram till ikväll.
Inte bara de amerikanska libertarianernas, utan troligtvis också hela världens, främste företrädare, Ron Paul, har förvisso kandiderat till presidentposten för LP men är i grund och botten en republikansk politiker, så även inför republikanernas primärval. Där han självfallet inte blev vald. Men han kan ändå komma att spela en avgörande roll då amerikanerna beger sig till valurnan.
Precis som fallet med ultraliberalerna i den objektivistiska rörelsen som ser Ayn Rand som en gud, så ser även ultraliberalerna i den libertarianska rörelsen Ron Paul som en gud. Medan många republikaner ikväll kommer vara rädda att Pauls supportrar helt enkelt stannar hemma och därmed eventuellt fäller Romney, så är många av Pauls supportrar rädda för att deras ideologiska fränder inte stannar hemma, och därmed, eventuellt, fäller Obama. Man anser inte Obama vara en bättre kandidat än Romney, men man anser Romney vara en sämre kandidat än Paul. Och så är det med det.
I år har också republikanerna ytterliggare ett orosmoment i och med att den före detta republikanen Gary Johnson ställer upp för libertarianerna. Libertarianerna har allt sedan Ron Pauls egen kandidatur i slutet av 80-talet inte kunna presentera en enda trovärdig presidentkandidat. Fram tills idag alltså. Gary Johnson må inte vara lika ideologiskt övertygad som Ron Paul, men å andra sidan gör hans pragmatiska inställning till libertarianismen att han i vissa frågor ter sig närmast mer frihetlig än Paul själv.
Primärt ställs Romney mot Obama, men han måste även tampas med både Ron Paul och Gary Johnson för att ta sig vinnande ur striden. Och det är just där den libertarianska rörelsens största problem ligger idag; att Romney måste utmana två av deras företrädare.
Den libertarianska rörelsen har som splittrad ingen chans att ta ny mark i ett alltmer etatiskt och religiöst Amerika. Det libertarianska partiet måste således ses för vad det är; ett politiskt misstag. För att den frihetliga rörelsen någonsin ska kunna utmana på riktigt och även ta makten måste man utgå från redan existerande institutioner. De må vara fint och beundransvärt att engagera sig för ett rent libertarianskt alternativ, men precis som att republikanerna inte är rent och genuint konservativa och demokraterna inte är ett tvättäkta progressivt parti, kan libertarianerna aldrig hoppas på att vinna mark med ett rent libertarianskt parti. Kampen måste föras på etablerade spelplaner. Inne i GOP.
Således är även Gary Johnsons kandidatur fel. Det enda han kan uträtta är att eventuellt sänka Romney, och det då tillsammans med de väljare som kommer skriva in Ron Paul som sin kandidat. För Gary Johnsons del hade det istället varit mer beundransvärt (och smart) om han stannat kvar i GOP och där ställt upp i senatsvalet för New Mexico. Vad Libertarian Party beträffar bör man gå in i Republican Party eller avskaffa sig självt.
Den libertarianska rörelsen är ung och dess följare ännu yngre. Det är inte alltför otroligt att den en dag kommer att dominera GOP, men för att den dagen ska bli verklighet måste man redan nu ta sig i skinnet, lägga personliga mål åt sidan och acceptera spelreglerna som de är.
Således är även Gary Johnsons kandidatur fel. Det enda han kan uträtta är att eventuellt sänka Romney, och det då tillsammans med de väljare som kommer skriva in Ron Paul som sin kandidat. För Gary Johnsons del hade det istället varit mer beundransvärt (och smart) om han stannat kvar i GOP och där ställt upp i senatsvalet för New Mexico. Vad Libertarian Party beträffar bör man gå in i Republican Party eller avskaffa sig självt.
Den libertarianska rörelsen är ung och dess följare ännu yngre. Det är inte alltför otroligt att den en dag kommer att dominera GOP, men för att den dagen ska bli verklighet måste man redan nu ta sig i skinnet, lägga personliga mål åt sidan och acceptera spelreglerna som de är.
måndag 5 november 2012
Republicrats
T minus en dag. Imorgon. På tisdag. Inget kommer att förändras.
Mitt Romney ställs mot Barack Obama. Republikanerna ställs mot Demokraterna. Överklassen mot arbetarklassen. Affärsmannen mot idealisten. Vita mot allt annat. Ni kan kalla det vad ni vill, men faktum är att på tisdag väljer amerikanerna en keynesian till president. En president som snarare än att tänka på sitt folk, alltid kommer snegla mot de stora bankerna och industrierna. En ledare som helt och hållet håller dödsstraffets rygg. Patriot Act, drogkrig och världspolis. De kommer att välja en president som inte bara står bakom tanken på en welfare state, utan även en warfare state.
Om man i Sverige, eller varhelst i Europa för den delen, säger att man gillar Romney möts man direkt av oförstående och arga blickar. Om man säger att man gillar Johnson så möts man enbart av oförstående blickar. I världen där de levande härskar har dock inte Gary Johnson, libertarianen från Breaking Bad-land, någon chans. Valet står som nämnt mellan Romney och Obama, pest eller kolera.
Förenta Staterna är ett skadeskjutet land. Hennes statsfinanser har i omgångar våldtagits sedan 1913 och det finns idag bara retoriska lösningar på problemen. Obama äntrade scenen som mannen med lösningen till allt. Han lovade förändring, "change", men har, vid sidan av att ha implementerat ett sjukvårdsystem som amerikanerna vare sig behöver eller vill ha, istället bara låtit Bushregimens skuldberg växa. Romney är förvisso medveten om hur man syr igen ett ekonomiskt skotthål, men han är å andra sidan inte på långa vägar beredd att lyfta nål och tråd.
Frihet byggs inte enbart genom privat företagande och den byggs definitivt inte av äventyr på andra sidan planeten. Frihet är inte enbart rätten att behålla din intjänade lön. Frihet är inte avsaknaden av andras pekpinnar. Det är avsaknaden av andras pistolmynningar. Så länge Romney enbart pekar på fritt entreprenörskap som nyckeln till frihet kommer det amerikanska såret aldrig att kunna läka. Den militära expansionen under det amerikanska imperiet kommer istället bara leda till ytterligare skotthål i en redan sargad torso. Till slut sätter fienden en kula i huvudet på Washington och den amerikanska drömmen går under i lågor. Med vad gör det? Mormonen i Vita huset och hans gelikar i Capitolium har aldrig visat ens det minsta intresse för människors sociala friheter. Jag pratar inte om rättigheter till A eller B (Civil Rights Act '64 var fel väg att gå), utan snarare om rätten att slippa. Att slippa ha med sig Romney in i sovrummet och inne på abortkliniken. Att slippa ha Romney som vigselförrättare och bödel. Även det är frihet. Även det läker sår.
Inte heller Obama vill läka några sår. Amerikas förste svarta president verkar istället vilja lägga allt fokus på att slita upp nya. I mellan östern. I Afrika. När jag vintern 2010 reste till Kenya möttes jag av en värld där fåren styrde. Ett rasmedvetet Kisumu där Obama var gud och den svarta huden religion. Samma tänk verkar ha gått igen i Amerika. McCain ställdes inte mot Demokraterna och deras politiker, utan han ställdes mot en svart man eller en kvinna. Det har aldrig varit Obama som haft till uppgift att inte bara förändra Amerika, utan även världen, utan det har varit den svarta mannens uppgift. Hans följare har med blida ögon sett på när han intensifierat krigföringen i mellan östern, mångdubblat statens skulder och monterat ned de negativa rättigheterna. Det är en bra tanke, det är fortfarande Bushs fel och det är goda intentioner. Vägen till helvetet kantas som känt av just goda intentioner. För med facit i hand ser vi att Obama inte har uträttat något av betydelse. Självfallet har saker blivit gjorda, men det handlar först och främst om att spendera. Precis som vår egen vänstertrojka vill demokraterna spendera sig ur krisen genom att med riktade åtgärder ta död på arbetslösheten. Men att knyta både privata och offentliga arbetsgivare närmare den federala staten försätter snarare republiken i en ännu värre kris över tid.
Romney har rent ekonomiskt visat sig kunnig, men inte pålitlig. Han vet vad som krävs, vilka uppoffringar som måste göras. Men för maktens skull avstår han. Kanske kan han skjuta över skulden på Demokraterna efter 2020. Obama verkar inte ens ha några realistiska intentioner till att reparera skadan, istället köper han förnyat förtroende genom fler federala utgifter. Det är Amerika och klientelismen i ett nötskal.
Vad som istället skiljer 2012 års elefant och åsna åt är istället den sociala politiken. Och det är just den sociala biten som får mig som gedigen amerikansk republikan att helst vilja ge hela fingret till Romney. Mormonen må ha en bättre ekonomisk politik, men den är långtifrån bra och kommer enbart verka för att ge Amerika lite extra syrgas, några fler år av miserabelt liv. Färden kommer bära utför vilket som. Men medan en stor del av den amerikanska befolkningen under Romney kommer leva under en form av liberaldemokratiskt förtryck, så kan i varje fall de flesta pusta ut och njuta av livet under Obama. Leva.
När det sociala livet politiseras är det Romney som blir fienden. Och det är just därför jag på tisdag kommer att hoppas lite mer på Obama. Båda kandidater är tragiska. Pest och kolera, hand i hand genom helvetets portar. Obama kommer dock inte förhindra forskning och kärlek på vägen dit.
Säkerhetspolitiken är också en het fråga, såklart. Varför vet jag inte riktigt. Det enda som skiljer de båda kandidaterna ifrån varandra är i användningen av ordet. Amerikansk säkerhetspolitik är en fråga om retorik och grad av patriotism, inte om att konkret garantera invånarna en systemstabilitet och ett gediget och rationellt försvar som säkerhetsställer den. Det är den amerikanska maktfaktorn som är boven i dramat. Den amerikanska staten skulle vara minst lika säker utan trupper över hela klotet. Den amerikanska hegemonin skulle det inte. Både demokrater och republikaner ser just denna som en garant för säkerhet på hemmaplan. Vi hamnar i en återvändsgränd, inget görs.
På tisdag kommer jag följa det amerikanska presidentvalet med spänning. Inte för att resultatet kommer att förändra världen, utan för att jag är intresserad av den politiska processen. För vem som än vinner så kommer ändå vinnaren kunna utropa sig till president i ett fritt land. Frågan är hur fritt det kommer vara när den ekonomiska krisen blir ett faktum. Inte som nu. Inte dagens ekonomiska problem. Och vad blir då skillnaden? Ingen skillnad?
Republicrats.
Mitt Romney ställs mot Barack Obama. Republikanerna ställs mot Demokraterna. Överklassen mot arbetarklassen. Affärsmannen mot idealisten. Vita mot allt annat. Ni kan kalla det vad ni vill, men faktum är att på tisdag väljer amerikanerna en keynesian till president. En president som snarare än att tänka på sitt folk, alltid kommer snegla mot de stora bankerna och industrierna. En ledare som helt och hållet håller dödsstraffets rygg. Patriot Act, drogkrig och världspolis. De kommer att välja en president som inte bara står bakom tanken på en welfare state, utan även en warfare state.
Om man i Sverige, eller varhelst i Europa för den delen, säger att man gillar Romney möts man direkt av oförstående och arga blickar. Om man säger att man gillar Johnson så möts man enbart av oförstående blickar. I världen där de levande härskar har dock inte Gary Johnson, libertarianen från Breaking Bad-land, någon chans. Valet står som nämnt mellan Romney och Obama, pest eller kolera.
Förenta Staterna är ett skadeskjutet land. Hennes statsfinanser har i omgångar våldtagits sedan 1913 och det finns idag bara retoriska lösningar på problemen. Obama äntrade scenen som mannen med lösningen till allt. Han lovade förändring, "change", men har, vid sidan av att ha implementerat ett sjukvårdsystem som amerikanerna vare sig behöver eller vill ha, istället bara låtit Bushregimens skuldberg växa. Romney är förvisso medveten om hur man syr igen ett ekonomiskt skotthål, men han är å andra sidan inte på långa vägar beredd att lyfta nål och tråd.
Frihet byggs inte enbart genom privat företagande och den byggs definitivt inte av äventyr på andra sidan planeten. Frihet är inte enbart rätten att behålla din intjänade lön. Frihet är inte avsaknaden av andras pekpinnar. Det är avsaknaden av andras pistolmynningar. Så länge Romney enbart pekar på fritt entreprenörskap som nyckeln till frihet kommer det amerikanska såret aldrig att kunna läka. Den militära expansionen under det amerikanska imperiet kommer istället bara leda till ytterligare skotthål i en redan sargad torso. Till slut sätter fienden en kula i huvudet på Washington och den amerikanska drömmen går under i lågor. Med vad gör det? Mormonen i Vita huset och hans gelikar i Capitolium har aldrig visat ens det minsta intresse för människors sociala friheter. Jag pratar inte om rättigheter till A eller B (Civil Rights Act '64 var fel väg att gå), utan snarare om rätten att slippa. Att slippa ha med sig Romney in i sovrummet och inne på abortkliniken. Att slippa ha Romney som vigselförrättare och bödel. Även det är frihet. Även det läker sår.
Inte heller Obama vill läka några sår. Amerikas förste svarta president verkar istället vilja lägga allt fokus på att slita upp nya. I mellan östern. I Afrika. När jag vintern 2010 reste till Kenya möttes jag av en värld där fåren styrde. Ett rasmedvetet Kisumu där Obama var gud och den svarta huden religion. Samma tänk verkar ha gått igen i Amerika. McCain ställdes inte mot Demokraterna och deras politiker, utan han ställdes mot en svart man eller en kvinna. Det har aldrig varit Obama som haft till uppgift att inte bara förändra Amerika, utan även världen, utan det har varit den svarta mannens uppgift. Hans följare har med blida ögon sett på när han intensifierat krigföringen i mellan östern, mångdubblat statens skulder och monterat ned de negativa rättigheterna. Det är en bra tanke, det är fortfarande Bushs fel och det är goda intentioner. Vägen till helvetet kantas som känt av just goda intentioner. För med facit i hand ser vi att Obama inte har uträttat något av betydelse. Självfallet har saker blivit gjorda, men det handlar först och främst om att spendera. Precis som vår egen vänstertrojka vill demokraterna spendera sig ur krisen genom att med riktade åtgärder ta död på arbetslösheten. Men att knyta både privata och offentliga arbetsgivare närmare den federala staten försätter snarare republiken i en ännu värre kris över tid.
Romney har rent ekonomiskt visat sig kunnig, men inte pålitlig. Han vet vad som krävs, vilka uppoffringar som måste göras. Men för maktens skull avstår han. Kanske kan han skjuta över skulden på Demokraterna efter 2020. Obama verkar inte ens ha några realistiska intentioner till att reparera skadan, istället köper han förnyat förtroende genom fler federala utgifter. Det är Amerika och klientelismen i ett nötskal.
Vad som istället skiljer 2012 års elefant och åsna åt är istället den sociala politiken. Och det är just den sociala biten som får mig som gedigen amerikansk republikan att helst vilja ge hela fingret till Romney. Mormonen må ha en bättre ekonomisk politik, men den är långtifrån bra och kommer enbart verka för att ge Amerika lite extra syrgas, några fler år av miserabelt liv. Färden kommer bära utför vilket som. Men medan en stor del av den amerikanska befolkningen under Romney kommer leva under en form av liberaldemokratiskt förtryck, så kan i varje fall de flesta pusta ut och njuta av livet under Obama. Leva.
När det sociala livet politiseras är det Romney som blir fienden. Och det är just därför jag på tisdag kommer att hoppas lite mer på Obama. Båda kandidater är tragiska. Pest och kolera, hand i hand genom helvetets portar. Obama kommer dock inte förhindra forskning och kärlek på vägen dit.
Säkerhetspolitiken är också en het fråga, såklart. Varför vet jag inte riktigt. Det enda som skiljer de båda kandidaterna ifrån varandra är i användningen av ordet. Amerikansk säkerhetspolitik är en fråga om retorik och grad av patriotism, inte om att konkret garantera invånarna en systemstabilitet och ett gediget och rationellt försvar som säkerhetsställer den. Det är den amerikanska maktfaktorn som är boven i dramat. Den amerikanska staten skulle vara minst lika säker utan trupper över hela klotet. Den amerikanska hegemonin skulle det inte. Både demokrater och republikaner ser just denna som en garant för säkerhet på hemmaplan. Vi hamnar i en återvändsgränd, inget görs.
På tisdag kommer jag följa det amerikanska presidentvalet med spänning. Inte för att resultatet kommer att förändra världen, utan för att jag är intresserad av den politiska processen. För vem som än vinner så kommer ändå vinnaren kunna utropa sig till president i ett fritt land. Frågan är hur fritt det kommer vara när den ekonomiska krisen blir ett faktum. Inte som nu. Inte dagens ekonomiska problem. Och vad blir då skillnaden? Ingen skillnad?
Republicrats.
fredag 2 november 2012
Iran slår i luften
Alltsedan den 27 mars i fjol har medborgarna i Israel försvarats av Iron Dome från palestinska raketer. Ett år senare har Jerusalem Post kunnat rapportera att det mobila luftförsvarssystemen i Ashkelon, Ashdod och Beersheba, utvecklade av Haifa-baserade Rafael Advanced Defense Systems, skjutit ner 90% av de raketer som avfyrats mot landet sedan slutet av 2011.
Nu påstår dock den iranske brigadgeneralen Masoud Jazayeri att iranska missiler kan penetrera det israeliska luftförsvaret vid en eventuell israelisk aggression. Men som vanligt rör det sig antagligen bara om ett spel för gallerierna i Teheran. De iranska säkerhetsanalytikerna är fullt medvetna om att ett krig med Israel enbart kan sluta på två sätt;
Om kriget är konventionellt kommer det efter bara ett par dagar handla om hur länge iranskt pansar kan överleva israeliska flyganfall efter att det iranska flygvapnet nedkämpats.
Om kriget innefattar massförstörelsevapen kommer det istället handla om hur många iranier som hinner ta skydd innan himlen faller ned på dem. För faktum är att så fort den minsta lilla missil eller robot lyfter från Iran med riktning mot Israel så kommer Jerusalem förvandla Teheran med omnejd till en glasöken.
Detta är ingen hemlighet i Iran. Det går inte att vinna ett krig mot Israel, och ännu mindre ett krig mot Israel uppbackat av NATO och EU.
Nu påstår dock den iranske brigadgeneralen Masoud Jazayeri att iranska missiler kan penetrera det israeliska luftförsvaret vid en eventuell israelisk aggression. Men som vanligt rör det sig antagligen bara om ett spel för gallerierna i Teheran. De iranska säkerhetsanalytikerna är fullt medvetna om att ett krig med Israel enbart kan sluta på två sätt;
Om kriget är konventionellt kommer det efter bara ett par dagar handla om hur länge iranskt pansar kan överleva israeliska flyganfall efter att det iranska flygvapnet nedkämpats.
Om kriget innefattar massförstörelsevapen kommer det istället handla om hur många iranier som hinner ta skydd innan himlen faller ned på dem. För faktum är att så fort den minsta lilla missil eller robot lyfter från Iran med riktning mot Israel så kommer Jerusalem förvandla Teheran med omnejd till en glasöken.
Detta är ingen hemlighet i Iran. Det går inte att vinna ett krig mot Israel, och ännu mindre ett krig mot Israel uppbackat av NATO och EU.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)