Bortglömda konflikter - Thailand

Utifrån medias utrikeskorrespondens är det lätt att helt glömma bort att mellan östern inte är den enda krigsskådeplatsen i världen. Samtidigt som kvällspressen lägger fullt fokus på striderna i Aleppo inleder Kenya en amfibisk offensiv mot Kismayo i Somalia, sydsudanesiska regeringsstyrkor drabbar samman med rebeller i Khartoum och Mali dras allt djupare ned i den inbördes konflikt som plågat landet sedan januari (som jag även berör här).

Man kan tycka att den medierevolution som Internet innebar skulle resultera i ett större folkligt intresse för sin omvärld. Landets redaktioner stod plötsligt inte bara direkt sammankopplade med andra redaktioner i andra länder utan även medborgare i nästan alla världens stater. Vad som skedde där spelade även roll här. I och med att de sociala medierna på allvar gjorde en tung och bestämd inmarsch i våra datorer och smarta telefoner borde informationssamhället vara ett faktum, och delvis är det väl så.

Informationen flödar och vi är mer medvetna än någonsin. Vi vet vem som låg med vem i Big Brother, varför Kissie dissar Blondinbella och vad Snookis son heter. Vi har superkoll på vilka medieprofiler som skapats framför vilka TV-kameror och vilka nöjesredaktioner som sedan upphöjer dessa profiler till skyarna.

Men vi har inte koll på Somalia, Sydsudan eller Mali. Vi vet ungefär var Damaskus ligger. Den arabiska våren spänner över en gigantisk region och berör en rad våldsamma envåldshärskare och den svenska staten har direkt intervenerat i skeendet. Men de konflikter som inte rör Stockholm eller Washington D.C. – de rör inte pressen och då heller inte oss.

Samtidigt som svensken sveper en god Singha på en bar i Phuket eller strosar runt i Pattaya har det sedan år 2004, i Pataniregionen i södra Thailand, rasat en blodig konflikt mellan Bangkok på ena sidan och muslimska separatistgrupper på den andra. Bara timmar från de vita sandstränderna och det sprudlande nattlivet kan en lärare inte gå till sin arbetsplats utan att riskera sitt eget liv.

Även om den del av befolkningen som inte bär vapen och deltar i striderna tydligt visat att man inte efterfrågar någon form av separation alls från Thailand så är det likväl insurgenternas främsta mål och det har sedan början på 2000-talet varit tydligt att man knappast skyr några som helst medel för att få sin vilja igenom, vilket bland annat dödsantalet på över 5000 varit ett bevis på. Konflikten mellan buddhister och muslimer (oftast av malaysisk härkomst) i det av Thailand anno 1909 ockuperade södra områdena är gammal men dess moderna tappning var inte ett faktum förrän thailändska myndigheter 2004 medgav att den senaste tidens grova kriminella gärningar inte varit ett resultat av ett ökat antal banditer och andra kriminella gäng i regionen, utan att det faktiskt rörde sig om religiös och nationalistisk separatism. Dåvarande premiärminister Thaksin Shinawatra intog, i kölvattnet av elfte septemberattackerna, en mycket hårdare linje mot de väpnade organisationer som verkade i regionen än vad man tidigare gjort. Motsättningar mellan militär och polis samt dåligt planerade operationer som skapade en tydlig blow back effekt fick dock konflikten att eskalera. Parallellt med händelseutvecklingen i södern har också en närmast panikartat situation varit vardag i maktens korridorer i Bangkok där regeringar bytts ut på löpande band och västerlänningar, i jakten på good-guy-badges, marscherat sida vid sida med gulklädda fascister.

De södra provinserna styrs på samma sätt som de norra; genom av Bangkok valda guvernörer. Trots en stark etnisk medvetenhet har man i Bangkok ändå valt att sätta thailändska buddhister på guvernörsposterna i söder, något som spätt på redan strama relationer mellan buddhister och muslimer, mellan norr och söder. Den ytliga maktdelningen till trots är det thailändska politiska systemet trögt, korrumperat och centraliserat. Det moderna centrumet i Bangkok står i stark kontrast till periferin i det relativt fattiga Patani. Politiskt utanförskap hand i hand med en stark vilja att fortast möjligt standardisera buddhistisk kultur och assimilera allt annat har skapat en ohållbar situation. Bangkok har flera gånger visat en oförmåga till att på riktigt analysera situationen och förstå förhållandena i Patani. Att Thailands regeringschef strax efter kuppen mot Shinawatra 2006 var muslim förändrade inget.

Just militären och dess position i samhället är ett annat problem. I skillnad från vad vi i Väst är vana vid är den thailändska försvarsmakten en väldigt bastant myndighet och banne den politiker som försöker sätta sig upp mot landets generaler. I södra Thailand har den konservativa och rojalistiska krigsmaskinen en truppnärvaro på tiotusentals, att ta ”hem” dem och samtidigt ge regionens provinser ett utökat självstyre skulle inte bara ses som ett misslyckande för militären, utan även som ett direkt försvagande av den thailändska kungamakten. Ett tillbakadragande skulle innebära mindre militär makt, och en svagare militär ses av många som ett led i ett större projekt som syftar till att ge tillbaka makten till Thaksin Shinawatra, som ju avsattes av militären 2006. Trots det stora antalet militär personal på plats är säkerheten ändå så pass dålig att thailändska medborgare i regionen uppmuntras till att själva beväpna sig.

Även om den slipsbärande delen av den thailändska maktapparaten inte längre räds att tala i termer av decentralisering och regional autonomi, och även om inte alla våldsorganisationer i södern förespråkar full secession, så är det fortfarande en lång väg att gå innan fred kan slutas. Bangkok ser separatismen som ett hot mot staten och kommer därför alltid att försöka lösa problemet, med våld om så behövs. Den militanta delen av södern ser i sin tur staten Thailand som ett hot mot vad man själva uppfattar som sin nation och blivande stat. Det är majoritetskultur mot minoritetskultur och någon form av gemensamt säkerhetskomplex kan inte upprättas förrän de båda kulturerna tillåts samexistera i en fungerande symbios, något som kan tyckas vara närmast omöjligt i ett Thailand där invånarna delar synen på folk och nation med 1900-talets europé.

Men även om en tvåstatslösning skulle bli en realitet skulle de båda staterna, Thailand och ”Sydthailand” mycket troligt utgöra nya hot mot varandra. Gränstvister och risken att Sydthailand skulle bli ett ännu starkare fäste för jihadism skulle snabbt hamna på dagordningen och risken för nya väpnade konflikter skulle skapas snabbare än kvickt.

Vägen till fred är lång, så kanske är det ändå bra att svenska turister dagligen tar flyget runt halva klotet för ett par veckors förströelse bland milslånga sandstränder, billiga drinkar och vackra damer. Alternativet hade varit ett Thailand utan sin livsvikta turistindustri, utan inkomsterna de genererar och med en troligen mycket mer framträdande ytterkantspolitik.

Och det är något vi alla, vare sig vi tillhör Kissie-generationen eller inte, vet vad det kan leda till.