Den svenska försvarsförmågan

I en intervju publicerad i SvD i slutet av 2012 berättar ÖB Sverker Göranson om sin syn på försvarets nya neddragningar och Sveriges framtida försvarsförmåga. Säkerhetsmässigt så målar Göranson upp en dyster framtid, men ändå verkar han emellanåt lite väl positiv.

Det försvar av landet som riksdagen beslutet om är en ekonomisk omöjlighet. Så sent som i somras varnade ÖB för att Sverige kan komma att tvingas lägga ned en hel försvarsgren om regeringen fortsätter att tvätta Försvarsmakten i stålbad. I intervjun med SvD berättar ÖB att situationen i Försvarsmakten, om sex år, skulle låta Sverige försvara sig själva i en vecka mot ett begränsat angrepp.

Den allmänna opinionen i landet verkar vara helt inställd på att något hot inte finns medan en liten minoritet säger att hotet inte existerar nu men som, i och med den ryska upprustningen, kan bli en realitet i en nära framtid. Sanningen är dock den att Ryssland, likt alla andra stater runt omkring oss, är indirekta hot.

Varenda färsk rysk soldat som rekryteras gör Sverige relativt svagare jämte Moskva. Det samma gäller i teorin även för vårat förhållande till Norge, USA och Papa Nya Guinea. Säkerhet och skydd mot hot i form av andra stater byggs med eldkraft. Om vi inte kan försvara oss idag så är vi inte säkra imorgon. Resonemanget att vi idag inte hotas liknar Per-Albin Hanssons Vår beredskap är god. Och saken är ju den att vi självfallet besitter förmågan att bekämpa bönder i Afghanistan, men mot en teknologiskt jämlik fiende är de det, som ÖB så fint kallar det, tidsbegränsade försvaret som gäller. Även om soldaterna vi möter på slagfältet skulle tillhöra någon av de stater som enligt försvarsministern "rustar ner" skulle Sveriges öde efter sju dagar ligga i händerna på våra en grupp "allierade" som inte existerar.

I intervjun påpekar ÖB helt riktigt att vi i ett skarpt läge inte bör förvänta oss någon militär hjälp från Europeiska Unionen, eftersom det helt enkelt inte är någon försvarsallians, utan att vi i stället bör vända oss till NATO. I en stabsövning 2011 gick Sverige in i ett fiktivt krig på NATO:s sida genom att sätta in Gripen i Norge - allt i enlighet med solidaritetsdoktrinen. En fin tanke, förvisso, men att basera delar av utfallet av ett väpnat angrepp på Sverige på vad som gjorts under en övning känns lite vanskligt. Särskilt som NATO:s generalsekreterare, dansken Anders Fogh Rasmussen, i november förklarade att Sverige inte kan vänta någon hjälp från NATO eftersom vi inte är medlemmar (ett uttalande jag skrivit kort om här). Utöver det faktumet så är det heller inte säkert att vi skulle kunna ta emot hjälp även om vi fick den. Efter en vecka, när NATO anländer, måste det också finnas något kvar att försvara. Utan flygplatser, hamnar, möjligheter till att upprätthålla försörjningslinjer och personal gör den eventuella förstärkningen ingen nytta.

Sverige står alltså ensamt, vilket inte är något negativt per automatik. Vi bör hålla en neutral hållning i världspolitiken och inte blanda oss i konflikter som inte rör oss. Å andra sidan är inte en svensk neutralitet (i den mån den faktiskt existerar) någon garant för att andra stater ska förhålla sig neutrala till oss. Inte heller är en eftergiftspolitik i stil med vad som skedde under VK2 ett behagligt verktyg för att uppnå säkerhet och fred. I slutändan är det enda som står mellan en potentiell fiende och de svenska medborgarna JAS 39 Gripen, Strv 122 och de modiga män och kvinnor som framför dem.

För verkligheten är den att det faktiskt rustas upp i vårt närområde. Putin har de facto skakat liv i den ryska björnen och ingen, sånär som på regeringen och media, kan knappast ha glömt att Kreml redan visat att de inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom och för att öka sin egen säkerhet. Just den andra sidans säkerhet är något som ofta glöms bort i debatten. Ryssen är ingen försupen och ond postkommunist, utan även han vill leva ett liv med största möjliga glädje för sig själv och sina närmaste, även han vill bygga säkerhet. Men säkerhetsintressen krockar. Som svar på den ryska upprustningen flyttar Norge sin operativa ledning till Bodö och i USA vill man intensifiera sina övningar i Östersjön. Mitt i allt står Sverige, och det är just därför vi själva utgör ett hot mot både Ryssland och exempelvis NATO. Vi är en stor skog som är lättare att ha med sig än att ha emot sig, dessutom sitter vi på Östersjöns största hangarfartyg, Gotland.

Hoten mot Sverige handlar alltså inte om att stora stygga vargen vill landstiga utanför Gävle för att sedan låta pansar rycka in i landet med målet att förslava det svenska folket. Det vi i stället står inför är en situation där Sverige, i händelse av ett större krig mellan öst och väst, eller i varje fall delar av de konstellationerna, snabbt kan behöva besättas för att underlätta framtida operationer mot fienden.

En konflikt i Baltikum som snabbt eskalerar kan exempelvis få fienden att kvickt vilja stänga luftrummet över Östersjön, vilket enklast görs med luftvärnssystem på Gotland. Även en framryckning mot Norge görs lättare genom Sverige än genom Finnmark fylke. Det är dessa scenarier den svenska politiska eliten bör betänka under försvarsdebatten, inte risken för en fullskalig rysk invasion som slutar i att Sverige utropas till en ny sovjetisk satellitstat.

Vilket som så kan vi, enligt Försvarsmakten, dock bara försvara oss själva i en vecka, om knappt det. Särskilt med tanke på att vi idag inte ens kan sätta in tungt artilleri mot fienden. Lägg därtill att det inte heller verkar som om någon vet vad som egentligen menas med "begränsat angrepp". Om en konflikt runt Östersjön i framtiden skulle eskalera får vi alltså hålla tummarna för att fienden enbart sätter in ett begränsat angrepp mot oss, och helst att de ger oss ett par år att mobilisera våra styrkor i lugn och ro också.

Tvåstatslösningen har aldrig varit möjlig

I de större medierna beskrivs den nu eskalerade konflikten mellan Israel och Gaza som religiöst rotad. Samtidigt som Expressen och Aftonbladet berättar om hur den onda judiska staten bombar försvarslösa muslimer sönder och samman skriker sig den svenska pseudohögern sig hesa om Hamas antisemitiska åsikter och hur den är själva grogrunden till allt elände i regionen.

Kriget i Gaza är inte ett krig mellan judendom och islam. Precis som vid de flesta andra konflikter har nationalistiska strömningar en självklar roll i det inrikespolitiska spelet, men ute på slagfältet samt i Mohammed Deifs källare och i en bunker under Camp Rabin spelar religiösa övertygelser endast en sekundär roll, och knappt det. Roten till den våldsamma friktionen mellan Jerusalem och Gaza går i stället att finna i en mycket svag krisstabilitet mellan de båda "länderna" samt ett säkerhetsdilemma som omfattar hela mellan östern. Vad Israel beträffar är Gaza enbart en del av en djupt rotad konflikt som ingått i Jerusalems strategiska realitet sedan 1948.

Israel har länge tolererat raketeld mot landets glest befolkade södra delar, men att konflikten skulle eskalera när iransktillverkade Fajir-5-raketer och även andra, i Palestina byggda, raketer började slå ned i utkanterna av Tel Aviv kan inte ha kommit som en överraskning för någon. Även om en vapenvila mellan Jerusalem och Gaza nu kommer att träda i kraft är risken för mer våld allt annat än över. Antalet inkallade israeliska soldater överskrider vida antalet inkallade inför Operation Cast Lead, vilket kan tyda på att Israel under de senaste dagarna även planerat för en invasion av Libanon i händelse av att Hizbollah visat tecken på aggressivitet. Personligen bedömer jag dock risken för att konflikten ska eskalera i norr som relativt liten då även Hizbollah är ansatta från två håll i och med att deras position i Libanon nu även kan komma att hotas av andra väpnade grupper då den födande handen i Syrien snart kan vara ett minne blott. (Iran lär se positivt på konflikten då den tar uppmärksamhet från inbördeskrigets Syrien). Det är heller inte vidare troligt att Hizbollah kommer vilja agera om Israel inte befinner sig i fullskaligt krig med Hamas. Att vapenvilan ändå kommer relativt snabbt betyder också att Israel inte vill ha denna konflikt. Gaza är bara en del av landets säkerhetssituation.

Som jag förklarar här så är Israel ett hot mot Irans regionala stormaktsambitioner. Israel är också ett hot mot Palestinas och Gazas självständighet, samtidigt som de förra blivit ett hot mot säkerheten i det senare till följd av det senares hot mot de förras självständighet. Gemensamt för Iran och Gaza är det flitiga användandet av antisemitisk propaganda, men man använder inte våld till följd av en antisemitisk världsåskådning, utan till följd av att man själv, eller ens intressen, är direkt eller indirekt hotade av staten Israels existens. Inte heller bombar Israel Gaza på grund av anti-islamism (som inte är en form av rasism, det tåls alltid att upprepas) utan för att Gazas rakethot just är ett hot - det samma gäller för de iranska kärnvapnen.

Det är säkerhetsintressen som går stick i stäv med varandra som skapat konflikter i mellan östern ända sedan man tillfredsställde sig genom att spika upp folk på kors. Konflikten är idag så pass djupt rotad, intressena så komplext hoptvinnade, att en tvåstatslösning knappast kan bli en realitet förrän Hamas kastas ut ur Gaza eller förrän någon av sidorna fullständigt krossat motpartens alla möjligheter till uppbringandet av någon framtida militär förmåga. Palestinierna vet detta. Israelerna likaså, även om man i Jerusalem verkar rätt nöjd med dagens status quo, där Israel förvisso utsätts för raketanfall men vars territorium är totalt ohotat. Alternativet är en påtvingad tvåstatslösning genom långdragna och kostsamma markoperationer eller att på riktigt bomba Gaza tillbaka till stenåldern. Men en gigantisk nukleär luftbrisad ovanför Medelhavet följd av ett robotregn över Gazaremsan skulle även få katastrofala följder för israelerna själva.

Om inte Hamas kan krossas vare sig genom blockader, markoperationer eller demokratiska val av palestinierna själva kan konflikten för Israels del enbart lösas genom att förinta Palestina. Alla tänkande människor väljer status quo framför post-Palestina alla dagar i veckan. Med andra ord både kommer och måste Israel fortsätta att bekämpa Hamas lågintensivt och varsamt. I framtiden kommer vi att få se ytterligare eskaleringar och antagligen nya markoperationer i Gaza till följd av ländernas geografiska läge. För Hamas del kan målet, en självständig stat, enbart nås om man upplöser sig själva. Israel kommer alltid se Hamas som en terrororganisation och att Hamas skulle kunna styra ett suveränt och demokratiskt Palestina utan ett ständigt hot om militärt ingripande från Israel är knappast möjligt. För att förinta Israel krävs hjälp från omvärlden, eventuellt framprovocerad genom lågintensiv krigföring, vilket är vad som sker idag.

Konflikten kommer alltså att fortsätta och samtidigt kommer man på Twitter och Facebook fortsätta att uttrycka sig hatiskt. Media kommer att haka på den lättöverskådliga religionsförklaringen. Resultatet blir bara mer religiöst betingad irritation på Sergels torg.

Iran slår i luften

Alltsedan den 27 mars i fjol har medborgarna i Israel försvarats av Iron Dome från palestinska raketer. Ett år senare har Jerusalem Post kunnat rapportera att det mobila luftförsvarssystemen i Ashkelon, Ashdod och Beersheba, utvecklade av Haifa-baserade Rafael Advanced Defense Systems, skjutit ner 90% av de raketer som avfyrats mot landet sedan slutet av 2011.

Nu påstår dock den iranske brigadgeneralen Masoud Jazayeri att iranska missiler kan penetrera det israeliska luftförsvaret vid en eventuell israelisk aggression. Men som vanligt rör det sig antagligen bara om ett spel för gallerierna i Teheran. De iranska säkerhetsanalytikerna är fullt medvetna om att ett krig med Israel enbart kan sluta på två sätt;

Om kriget är konventionellt kommer det efter bara ett par dagar handla om hur länge iranskt pansar kan överleva israeliska flyganfall efter att det iranska flygvapnet nedkämpats.

Om kriget innefattar massförstörelsevapen kommer det istället handla om hur många iranier som hinner ta skydd innan himlen faller ned på dem. För faktum är att så fort den minsta lilla missil eller robot lyfter från Iran med riktning mot Israel så kommer Jerusalem förvandla Teheran med omnejd till en glasöken.

Detta är ingen hemlighet i Iran. Det går inte att vinna ett krig mot Israel, och ännu mindre ett krig mot Israel uppbackat av NATO och EU.

Bortglömda konflikter - Thailand

Utifrån medias utrikeskorrespondens är det lätt att helt glömma bort att mellan östern inte är den enda krigsskådeplatsen i världen. Samtidigt som kvällspressen lägger fullt fokus på striderna i Aleppo inleder Kenya en amfibisk offensiv mot Kismayo i Somalia, sydsudanesiska regeringsstyrkor drabbar samman med rebeller i Khartoum och Mali dras allt djupare ned i den inbördes konflikt som plågat landet sedan januari (som jag även berör här).

Man kan tycka att den medierevolution som Internet innebar skulle resultera i ett större folkligt intresse för sin omvärld. Landets redaktioner stod plötsligt inte bara direkt sammankopplade med andra redaktioner i andra länder utan även medborgare i nästan alla världens stater. Vad som skedde där spelade även roll här. I och med att de sociala medierna på allvar gjorde en tung och bestämd inmarsch i våra datorer och smarta telefoner borde informationssamhället vara ett faktum, och delvis är det väl så.

Informationen flödar och vi är mer medvetna än någonsin. Vi vet vem som låg med vem i Big Brother, varför Kissie dissar Blondinbella och vad Snookis son heter. Vi har superkoll på vilka medieprofiler som skapats framför vilka TV-kameror och vilka nöjesredaktioner som sedan upphöjer dessa profiler till skyarna.

Men vi har inte koll på Somalia, Sydsudan eller Mali. Vi vet ungefär var Damaskus ligger. Den arabiska våren spänner över en gigantisk region och berör en rad våldsamma envåldshärskare och den svenska staten har direkt intervenerat i skeendet. Men de konflikter som inte rör Stockholm eller Washington D.C. – de rör inte pressen och då heller inte oss.

Samtidigt som svensken sveper en god Singha på en bar i Phuket eller strosar runt i Pattaya har det sedan år 2004, i Pataniregionen i södra Thailand, rasat en blodig konflikt mellan Bangkok på ena sidan och muslimska separatistgrupper på den andra. Bara timmar från de vita sandstränderna och det sprudlande nattlivet kan en lärare inte gå till sin arbetsplats utan att riskera sitt eget liv.

Även om den del av befolkningen som inte bär vapen och deltar i striderna tydligt visat att man inte efterfrågar någon form av separation alls från Thailand så är det likväl insurgenternas främsta mål och det har sedan början på 2000-talet varit tydligt att man knappast skyr några som helst medel för att få sin vilja igenom, vilket bland annat dödsantalet på över 5000 varit ett bevis på. Konflikten mellan buddhister och muslimer (oftast av malaysisk härkomst) i det av Thailand anno 1909 ockuperade södra områdena är gammal men dess moderna tappning var inte ett faktum förrän thailändska myndigheter 2004 medgav att den senaste tidens grova kriminella gärningar inte varit ett resultat av ett ökat antal banditer och andra kriminella gäng i regionen, utan att det faktiskt rörde sig om religiös och nationalistisk separatism. Dåvarande premiärminister Thaksin Shinawatra intog, i kölvattnet av elfte septemberattackerna, en mycket hårdare linje mot de väpnade organisationer som verkade i regionen än vad man tidigare gjort. Motsättningar mellan militär och polis samt dåligt planerade operationer som skapade en tydlig blow back effekt fick dock konflikten att eskalera. Parallellt med händelseutvecklingen i södern har också en närmast panikartat situation varit vardag i maktens korridorer i Bangkok där regeringar bytts ut på löpande band och västerlänningar, i jakten på good-guy-badges, marscherat sida vid sida med gulklädda fascister.

De södra provinserna styrs på samma sätt som de norra; genom av Bangkok valda guvernörer. Trots en stark etnisk medvetenhet har man i Bangkok ändå valt att sätta thailändska buddhister på guvernörsposterna i söder, något som spätt på redan strama relationer mellan buddhister och muslimer, mellan norr och söder. Den ytliga maktdelningen till trots är det thailändska politiska systemet trögt, korrumperat och centraliserat. Det moderna centrumet i Bangkok står i stark kontrast till periferin i det relativt fattiga Patani. Politiskt utanförskap hand i hand med en stark vilja att fortast möjligt standardisera buddhistisk kultur och assimilera allt annat har skapat en ohållbar situation. Bangkok har flera gånger visat en oförmåga till att på riktigt analysera situationen och förstå förhållandena i Patani. Att Thailands regeringschef strax efter kuppen mot Shinawatra 2006 var muslim förändrade inget.

Just militären och dess position i samhället är ett annat problem. I skillnad från vad vi i Väst är vana vid är den thailändska försvarsmakten en väldigt bastant myndighet och banne den politiker som försöker sätta sig upp mot landets generaler. I södra Thailand har den konservativa och rojalistiska krigsmaskinen en truppnärvaro på tiotusentals, att ta ”hem” dem och samtidigt ge regionens provinser ett utökat självstyre skulle inte bara ses som ett misslyckande för militären, utan även som ett direkt försvagande av den thailändska kungamakten. Ett tillbakadragande skulle innebära mindre militär makt, och en svagare militär ses av många som ett led i ett större projekt som syftar till att ge tillbaka makten till Thaksin Shinawatra, som ju avsattes av militären 2006. Trots det stora antalet militär personal på plats är säkerheten ändå så pass dålig att thailändska medborgare i regionen uppmuntras till att själva beväpna sig.

Även om den slipsbärande delen av den thailändska maktapparaten inte längre räds att tala i termer av decentralisering och regional autonomi, och även om inte alla våldsorganisationer i södern förespråkar full secession, så är det fortfarande en lång väg att gå innan fred kan slutas. Bangkok ser separatismen som ett hot mot staten och kommer därför alltid att försöka lösa problemet, med våld om så behövs. Den militanta delen av södern ser i sin tur staten Thailand som ett hot mot vad man själva uppfattar som sin nation och blivande stat. Det är majoritetskultur mot minoritetskultur och någon form av gemensamt säkerhetskomplex kan inte upprättas förrän de båda kulturerna tillåts samexistera i en fungerande symbios, något som kan tyckas vara närmast omöjligt i ett Thailand där invånarna delar synen på folk och nation med 1900-talets europé.

Men även om en tvåstatslösning skulle bli en realitet skulle de båda staterna, Thailand och ”Sydthailand” mycket troligt utgöra nya hot mot varandra. Gränstvister och risken att Sydthailand skulle bli ett ännu starkare fäste för jihadism skulle snabbt hamna på dagordningen och risken för nya väpnade konflikter skulle skapas snabbare än kvickt.

Vägen till fred är lång, så kanske är det ändå bra att svenska turister dagligen tar flyget runt halva klotet för ett par veckors förströelse bland milslånga sandstränder, billiga drinkar och vackra damer. Alternativet hade varit ett Thailand utan sin livsvikta turistindustri, utan inkomsterna de genererar och med en troligen mycket mer framträdande ytterkantspolitik.

Och det är något vi alla, vare sig vi tillhör Kissie-generationen eller inte, vet vad det kan leda till.

Maktförhållande i mellanöstern och hotet från Iran [del 1]

Samtidigt som den väpnade konflikten i Syrien rasar vidare höjs även insatserna i närliggande Iran. Utvecklingen i Iran, där Teherans säkerhetsintressen ligger stick i stäv inte bara med Washington D.C:s och Jerusalems utan även med Riyadhs, är även högst beroende av utfallet i det syriska inbördeskriget då konflikten är lika mycket friktioner mellan shia- och sunnimuslimer i Syrien som ett ombundskrig mellan Iran och Saudiarabien - samt ett resultat av Putins stormaktsambitioner.

I gammelmedia beskrivs konflikternas Mellan östern allt som oftast i svart och vitt. Att Mubarak, Gaddafi, al-Assad, Ahmadinejad och Khamenei var och är vandrande folkrättsbrott råder det knappast något tvivel om, så vare sig det mediala eller det säkerhetspolitiska fokuset bör således ligga på dessa, utan istället på de våldsorganisationer som flyttar runt pjäserna, organisationerna och de sociala rörelserna, på spelplanen - samt i vilka sammanhang de kämpar, och varför de kämpar.

"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.

Det krävs alltså mer än att se till typ av regim och ljudvolym på oppositionens protester för att kunna ge den arabiska våren någon rättvisa. Istället bör man, som ovan skrivet, lägga fokus på hela komplexet av stater, organisationer och framför allt maktförhållanden i "MENA" då det just är relationen och förhållandena mellan dessa stater som kommer avgöra utgången för hela situationen, medan vad som händer inom dem enbart är av sekundär art.

Syrien stöds sedan länge av den teokratiska regimen i Teheran. Om al-Assad faller förlorar Iran en stark bundsförvant inte bara i Syrien utan chansen (eller risken) finns också att det till Syrien tätt sammankopplade Beirut, där iranfinansierade Hizbollah huserar, faller in i interna konflikter vilket i sin tur kan äventyra även den iranska utposten i Libanon om Riyadh utnyttjar situationen till att flytta fram sin egen front.

För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära  "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.

I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.

Mellan österns tredje regionala stormakt, Israel, befinner sig för ovanlighetens skull i en situation som de inte kan påverka fullt ut, ändock påverkar situationen Jerusalem i allra högsta grad, och det är också i relationen Libanon-Israel som vi finner den allra största brännpunkten och risken för att konflikten internationaliseras på allvar. Det alawitstyrda Syrien har täta band med terrororganisationen Hizbollah och al-Assad, som inte velat ha en öppen konflikt med Israel, har jobbat hårt för att hålla Hizbollah i någorlunda schack. Vid ett regimskifte finns en stor risk att al-Assad börjar sända högteknologiska vapen över den södra gränsen för att förvägra oppositionen, eller den nya regimen, tillgång till dem, och det är självfallet något som Israel  inte kan acceptera. Israel utgår från att al-Assad kommer att förlora makten inom den närmaste framtiden och ser antagligen inte alltför negativt på ett nytt sunnitiskt styre som skulle kunna agera motpol mot Irans ambitioner i området, det är just själva regimskiftet som innebär ett direkt hot mot krisstabiliteten om Israel tvingas använda vapenmakt för att förhindra en framtida, högteknologisk, Hizbollah-uppror.