En kommentar till partiledardebatten (121007)

Gårdagens partiledardebatt var i vanlig ordning i det närmaste nästan olidligt tråkig och förutsägbar. Båda sidors triangulering verkar i varje fall ha nått sin kulmen, men när andra debattörer menar att skillnaderna mellan partierna är stora och även att de ökar, står en annan frågandes vid sidan och bara skakar på huvudet. Vad som skiljer riksdagens åtta socialdemokratiska partier åt är synen på hur din och min lön ska fördelas. Den svenska politiska debatten står inte mellan frihet och förtryck utan mellan 22% och 24%.

Igår förklarade vänstern, likt alltid, för hur de vill finansiera allt ifrån generösare socialförsäkring till höjt tak i a-kassan genom bland annat skatte- och arbetsgivaravgiftshöjningar. Istället för att angripa roten till ungdomsarbetslösheten, avsaknaden av jobb, vill man försöka lösa krisen genom statliga investeringar i infrastruktur och klimat samt, helt i linje med alliansen, lägga mer pengar på utbildningsplatser. Att underlätta för privat sektor att skapa nya arbetsmöjligheter? Nja - för alliansens del får det tydligen räcka med sänkt krogmoms och en stärkt relation mellan skola och näringsliv. Vänstern vill i sin tur avskaffa nämnda moms. I de röda leden var sänkningen ingen sänkning, utan snarare en process där landets krogar fick möjlighet att stjäla pengar från samhället.

- Jag tror inte att pensionärerna skålar i champagne direkt. Jag tror inte att de är så intresserade av att köpa hamburgare för sina pengar. De har betydligt mer grundläggande utgifter att fundera över, säger sverigedemokraternas partiledare. Och visst har han rätt. Med alliansregering kan pensionärer även vänta skattesänkningar på en hamburgare i månaden. 50 kronor mer i månaden är inget steg framåt, det är snarare två steg bakåt, och knappt det, när politiken inte handlar om lösa problem utan om populism och "titta vad vi kan" - mentalitet.

Som jag redan påpekat var det inte mycket nytt under solen. Den enda del av debatten som engagerade i alla fall lite var diskussionen om invandring, där sju yrvakna höns ställdes mot en skärpt Jimmy Åkesson. Samtidigt som den sverigedemokratiska analysen av invandringen är befängd är den ändå ljusår mer realistisk än dess motsvarighet i de andra riksdagspartierna.

Invandringen kostar och det är allt annat än solidariskt att tvinga svenska medborgare att betala för den. Även om riksdagspartierna har olika syn på hur invandringen ska se ut och hur den ska finansieras slutar alla åttas politiska förslag i att du och jag får betala.

I debatten var det mer än tydligt att den "invandringsvänliga" makten och den "invandringsvänliga" oppositionen kände sig rejält obekväma i att stå och diskutera en känslig fråga där man kanske inte längre har TV-publiken med sig. Inte sagt att hela TV-publiken är SD-sympatisörer, men det faktum att både regering och opposition minus SD om och om igen fumlar i invandrings- och integrationsfrågorna ses inte längre med blida ögon av väljarna.

Slutligen diskuterades en av få frågor där jag faktiskt delar Jonas Sjöstedts inställning, nämligen vinster i välfärden. Dock så vill han och hans parti förbjude det eftersom man anser det skapa otrygga anställningar, sämre service och ett orättvist pengaflöde ut ur statens skattkista och ned i privata investerares plånböcker medan jag enbart ser problematiken i regeringens outsourcing, som de även kallar privat fast berörda verksamheter är privatiseringens motsats i sin renaste form.

Avslutningsvis så gjorde alla debattörer väldigt bra ifrån sig. Reinfeldt verkade lite ledsen och jag stör mig av någon anledning på Lööfs sätt att prata, men i det stora hela gjorde alla ett gott intryck. Jan Björklund stack som vanligt ut lite extra.

Maktförhållande i mellanöstern och hotet från Iran [del 1]

Samtidigt som den väpnade konflikten i Syrien rasar vidare höjs även insatserna i närliggande Iran. Utvecklingen i Iran, där Teherans säkerhetsintressen ligger stick i stäv inte bara med Washington D.C:s och Jerusalems utan även med Riyadhs, är även högst beroende av utfallet i det syriska inbördeskriget då konflikten är lika mycket friktioner mellan shia- och sunnimuslimer i Syrien som ett ombundskrig mellan Iran och Saudiarabien - samt ett resultat av Putins stormaktsambitioner.

I gammelmedia beskrivs konflikternas Mellan östern allt som oftast i svart och vitt. Att Mubarak, Gaddafi, al-Assad, Ahmadinejad och Khamenei var och är vandrande folkrättsbrott råder det knappast något tvivel om, så vare sig det mediala eller det säkerhetspolitiska fokuset bör således ligga på dessa, utan istället på de våldsorganisationer som flyttar runt pjäserna, organisationerna och de sociala rörelserna, på spelplanen - samt i vilka sammanhang de kämpar, och varför de kämpar.

"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.

Det krävs alltså mer än att se till typ av regim och ljudvolym på oppositionens protester för att kunna ge den arabiska våren någon rättvisa. Istället bör man, som ovan skrivet, lägga fokus på hela komplexet av stater, organisationer och framför allt maktförhållanden i "MENA" då det just är relationen och förhållandena mellan dessa stater som kommer avgöra utgången för hela situationen, medan vad som händer inom dem enbart är av sekundär art.

Syrien stöds sedan länge av den teokratiska regimen i Teheran. Om al-Assad faller förlorar Iran en stark bundsförvant inte bara i Syrien utan chansen (eller risken) finns också att det till Syrien tätt sammankopplade Beirut, där iranfinansierade Hizbollah huserar, faller in i interna konflikter vilket i sin tur kan äventyra även den iranska utposten i Libanon om Riyadh utnyttjar situationen till att flytta fram sin egen front.

För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära  "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.

I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.

Mellan österns tredje regionala stormakt, Israel, befinner sig för ovanlighetens skull i en situation som de inte kan påverka fullt ut, ändock påverkar situationen Jerusalem i allra högsta grad, och det är också i relationen Libanon-Israel som vi finner den allra största brännpunkten och risken för att konflikten internationaliseras på allvar. Det alawitstyrda Syrien har täta band med terrororganisationen Hizbollah och al-Assad, som inte velat ha en öppen konflikt med Israel, har jobbat hårt för att hålla Hizbollah i någorlunda schack. Vid ett regimskifte finns en stor risk att al-Assad börjar sända högteknologiska vapen över den södra gränsen för att förvägra oppositionen, eller den nya regimen, tillgång till dem, och det är självfallet något som Israel  inte kan acceptera. Israel utgår från att al-Assad kommer att förlora makten inom den närmaste framtiden och ser antagligen inte alltför negativt på ett nytt sunnitiskt styre som skulle kunna agera motpol mot Irans ambitioner i området, det är just själva regimskiftet som innebär ett direkt hot mot krisstabiliteten om Israel tvingas använda vapenmakt för att förhindra en framtida, högteknologisk, Hizbollah-uppror.