Den svenska oikofobiska vänstern

Den svenska vänstern går från klarhet till klarhet. Under Folkets demonstration i lördags (19/3) buade man inte bara ut varenda försök från talarna att ta avstånd från rasism, nazism och fascism, utan man visade även vad man tycker om det land man bor i. När bloggerskan Jennifer Black stämde upp i Du gamla, du fria, svarade ditresta motdemonstranter med att bua lite till och peka finger.

LOL

LO har det lite körigt just nu.

Till västerlandets försvar

Någon är kränkt och drevet är igång. Etablissemanget kastar sig in i situationen head-first och någon drar rasistkortet vid första tillfälle som ges. Rent instinktivt så borde måhända även jag följa med, ty register över etniciteter låter ju något extremt 40-tal och sådant är ju bara galet rätt igenom. Men om vi för en stund stannar upp och faktiskt tar oss en titt på vad det är vi kritiserar, vad är det då vi ser? En lista, eller snarare ett dendrogram, som inom ramen för polisens underrättelsearbete är ämnat till att underlätta för skånepolisens spaningsarbete.

Men det är inte hur polisen arbetar som jag vill diskutera, det har redan gjorts på ett ypperligt exceptionella sätt av bland annat Chang Frick. Istället vill jag att vi tar oss en titt på hur vi åskådare reagerar och agerar.

Som ovan nämnt så var inte folk sena med att gå man ur huse för att bränna skånepolisen på bål. På DN:s ledarsida drog man paralleller till 30-talets rasbiologi och på Aftonbladet talar man om regelrätt antiziganism – och vi har hört det så många gånger förr.

Husbykravallerna berodde på rasistiska strukturer. Lars Wilks är en fullfjädrad Hitler och så får vi inte glömma Kinapuffarna – för att inte nämna praktexemplet i Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask som publicerades i DN i vintras. Petitesser, egentligen, men de kommer alla från samma rykande kittel. En kittel som, om något, står för den verkliga rasismen. En rasism som istället för att rikta sig mot olika minoriteter, sparkar ”uppåt” för att golva majoritetssamhället och beskylla henne för allt ont i världen.

För många i Sverige verkar den absolut viktigaste frågan på den politiska dagordningen vara rasism. Det mångkulturella samhället ska i allra högsta grad vara politiserat och erbjuda landets minoriteter grupprättigheter. Ofta blir även rätten till det egna någon annans skyldighet, i vårt fall är det den västerländska kulturen som i slutändan åker på stryk i förmån för icke-liberala synsätt.

Vi bör inte på något sätt mota andra kulturer i grind bara för att, allra minst med politiska maktmedel. Vad som faktiskt behövs är dock att vi tar oss en rejäl funderare på hur vi vill att samhället ska se ut i framtiden. Den västerländska idétraditionen och kulturen är självfallet inte felfri, men den skänker oss ändock en gemenskap och trygghet som det kanske bara är våra egna familjer som kan överträffa. Det västerländska klarar även av att vara inkluderande och öppet, men samtidigt är det vi som måste fråga oss om mot vad. Att vi bör ta emot rättrådiga och hederliga individer med öppna armar är det ingen fråga om, men den kulturrelativa idén är något som snarast bör revideras. Vi bör sträva efter att vara toleranta mot de toleranta, snarare än att vara toleranta mot de icke-toleranta. Element som är oförenliga med frihet och rättvisa bör bekämpas samtidigt som vi slår vakt om de normer och den mentalitet som byggt den västerländska civilisationen.

Och de intoleranta då? De tankar och idéer som ligger bakom kulturminister Liljeroths vilja att dela upp svensk media i av staten godkända publikationer och inte godkända publikationer. Den idévärld som lät en av vakterna på stureplansklubben The Lab att slänga ut modebloggerskan Paulina Danielsson för att hon röstar på fel parti samt det i det närmaste ryggradsinstinktiva förhållningssättet gentemot konservativa icke-vita som finns hos en stor mängd, just det, icke-vita.

Det senare är något som jag så sent som i förra veckan fick min beskärda del av. En bekant förklarade för mig under en diskussion att mitt försvar av västerländska ideal inte var något annat än vit propaganda, och att jag sprang vitas ärenden (och att svarta inte kan vara rasister). Men kanske är det så. Min libertarianism och kärlek till det land jag hade turen att bli adopterad till kanske bara är ett uttryck för vad mina etniskt svenska föräldrar tycker, kanske springer kärrtorpslatinon den vita mannens ärenden? Om det nu är så, låt så vara. För mig är ras inget annat än härkomst och hudfärg. Det viktiga är istället kulturen och hur din grupp, din familj och du själv som individ interagerar med andra grupper, familjer och individer.

Genom att låsa fast oss vid frågor som strukturell rasism mot intoleranta kulturer och polisarbete kommer vi aldrig ens kunna komma i närheten av det verkliga problemet. Bevarandet av vår kultur. Den kan förfinas och rättas till. Bli mer inkluderande och mer fri. Mer rättvis och civilsamhälleligt omhändertagande. Den blir vad vi gör av den – men för att den i slutändan ens ska bli något krävs också att vi faktiskt gör något av den.

En kommentar till partiledardebatten (121007)

Gårdagens partiledardebatt var i vanlig ordning i det närmaste nästan olidligt tråkig och förutsägbar. Båda sidors triangulering verkar i varje fall ha nått sin kulmen, men när andra debattörer menar att skillnaderna mellan partierna är stora och även att de ökar, står en annan frågandes vid sidan och bara skakar på huvudet. Vad som skiljer riksdagens åtta socialdemokratiska partier åt är synen på hur din och min lön ska fördelas. Den svenska politiska debatten står inte mellan frihet och förtryck utan mellan 22% och 24%.

Igår förklarade vänstern, likt alltid, för hur de vill finansiera allt ifrån generösare socialförsäkring till höjt tak i a-kassan genom bland annat skatte- och arbetsgivaravgiftshöjningar. Istället för att angripa roten till ungdomsarbetslösheten, avsaknaden av jobb, vill man försöka lösa krisen genom statliga investeringar i infrastruktur och klimat samt, helt i linje med alliansen, lägga mer pengar på utbildningsplatser. Att underlätta för privat sektor att skapa nya arbetsmöjligheter? Nja - för alliansens del får det tydligen räcka med sänkt krogmoms och en stärkt relation mellan skola och näringsliv. Vänstern vill i sin tur avskaffa nämnda moms. I de röda leden var sänkningen ingen sänkning, utan snarare en process där landets krogar fick möjlighet att stjäla pengar från samhället.

- Jag tror inte att pensionärerna skålar i champagne direkt. Jag tror inte att de är så intresserade av att köpa hamburgare för sina pengar. De har betydligt mer grundläggande utgifter att fundera över, säger sverigedemokraternas partiledare. Och visst har han rätt. Med alliansregering kan pensionärer även vänta skattesänkningar på en hamburgare i månaden. 50 kronor mer i månaden är inget steg framåt, det är snarare två steg bakåt, och knappt det, när politiken inte handlar om lösa problem utan om populism och "titta vad vi kan" - mentalitet.

Som jag redan påpekat var det inte mycket nytt under solen. Den enda del av debatten som engagerade i alla fall lite var diskussionen om invandring, där sju yrvakna höns ställdes mot en skärpt Jimmy Åkesson. Samtidigt som den sverigedemokratiska analysen av invandringen är befängd är den ändå ljusår mer realistisk än dess motsvarighet i de andra riksdagspartierna.

Invandringen kostar och det är allt annat än solidariskt att tvinga svenska medborgare att betala för den. Även om riksdagspartierna har olika syn på hur invandringen ska se ut och hur den ska finansieras slutar alla åttas politiska förslag i att du och jag får betala.

I debatten var det mer än tydligt att den "invandringsvänliga" makten och den "invandringsvänliga" oppositionen kände sig rejält obekväma i att stå och diskutera en känslig fråga där man kanske inte längre har TV-publiken med sig. Inte sagt att hela TV-publiken är SD-sympatisörer, men det faktum att både regering och opposition minus SD om och om igen fumlar i invandrings- och integrationsfrågorna ses inte längre med blida ögon av väljarna.

Slutligen diskuterades en av få frågor där jag faktiskt delar Jonas Sjöstedts inställning, nämligen vinster i välfärden. Dock så vill han och hans parti förbjude det eftersom man anser det skapa otrygga anställningar, sämre service och ett orättvist pengaflöde ut ur statens skattkista och ned i privata investerares plånböcker medan jag enbart ser problematiken i regeringens outsourcing, som de även kallar privat fast berörda verksamheter är privatiseringens motsats i sin renaste form.

Avslutningsvis så gjorde alla debattörer väldigt bra ifrån sig. Reinfeldt verkade lite ledsen och jag stör mig av någon anledning på Lööfs sätt att prata, men i det stora hela gjorde alla ett gott intryck. Jan Björklund stack som vanligt ut lite extra.

Fundering kring förbudet mot tiggeri

Sala kommun blir först i landet med ett förbud mot tiggeri. Alla partier i Sala KF var för beslutet och i efterhand har Sverigedemokraterna sagt att de vill lyfta förbudet till en nationell nivå. Jag förstår hur polisen tänker när de menar att tiggeri kan vara kopplat till organiserad brottslighet men jag tror ändå inte att förbjuda en handling på offentlig plats där den utövande inte skadar någon annan är rätt väg att gå.

Istället bör polisen bli tydligare med att tiggare utsatta för brott kan ta kontakt med dem och få hjälp. Samtidigt bör det dock stå privata aktörer fritt att avvisa tiggare, och andra människor, från sin egendom. Om ledningen för till exempel en galleria anser att de inte vill ha tiggare (eller flygbladsutdelande sverigedemokrater) i sitt köpcentrum bör de således ha rätten att avvisa dessa människor från platsen - men så länge tiggeriet och flygbladsutdelningen sker på allmän egendom bör det inte klassas som illegalt.

Avslutningsvis ser jag dock positivt på Sala kommuns vilja till egen lagstiftning. Även om att göra tiggeri till ännu ett i raden av brott utan brottsoffer inte är det mest lysande en kommun lyckats med, hoppas jag ändå att vi i framtiden kommer få se en mer omfattande decentralisering av makten även ute i landstingen och i relationen kommun-stat.