Till västerlandets försvar

Någon är kränkt och drevet är igång. Etablissemanget kastar sig in i situationen head-first och någon drar rasistkortet vid första tillfälle som ges. Rent instinktivt så borde måhända även jag följa med, ty register över etniciteter låter ju något extremt 40-tal och sådant är ju bara galet rätt igenom. Men om vi för en stund stannar upp och faktiskt tar oss en titt på vad det är vi kritiserar, vad är det då vi ser? En lista, eller snarare ett dendrogram, som inom ramen för polisens underrättelsearbete är ämnat till att underlätta för skånepolisens spaningsarbete.

Men det är inte hur polisen arbetar som jag vill diskutera, det har redan gjorts på ett ypperligt exceptionella sätt av bland annat Chang Frick. Istället vill jag att vi tar oss en titt på hur vi åskådare reagerar och agerar.

Som ovan nämnt så var inte folk sena med att gå man ur huse för att bränna skånepolisen på bål. På DN:s ledarsida drog man paralleller till 30-talets rasbiologi och på Aftonbladet talar man om regelrätt antiziganism – och vi har hört det så många gånger förr.

Husbykravallerna berodde på rasistiska strukturer. Lars Wilks är en fullfjädrad Hitler och så får vi inte glömma Kinapuffarna – för att inte nämna praktexemplet i Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask som publicerades i DN i vintras. Petitesser, egentligen, men de kommer alla från samma rykande kittel. En kittel som, om något, står för den verkliga rasismen. En rasism som istället för att rikta sig mot olika minoriteter, sparkar ”uppåt” för att golva majoritetssamhället och beskylla henne för allt ont i världen.

För många i Sverige verkar den absolut viktigaste frågan på den politiska dagordningen vara rasism. Det mångkulturella samhället ska i allra högsta grad vara politiserat och erbjuda landets minoriteter grupprättigheter. Ofta blir även rätten till det egna någon annans skyldighet, i vårt fall är det den västerländska kulturen som i slutändan åker på stryk i förmån för icke-liberala synsätt.

Vi bör inte på något sätt mota andra kulturer i grind bara för att, allra minst med politiska maktmedel. Vad som faktiskt behövs är dock att vi tar oss en rejäl funderare på hur vi vill att samhället ska se ut i framtiden. Den västerländska idétraditionen och kulturen är självfallet inte felfri, men den skänker oss ändock en gemenskap och trygghet som det kanske bara är våra egna familjer som kan överträffa. Det västerländska klarar även av att vara inkluderande och öppet, men samtidigt är det vi som måste fråga oss om mot vad. Att vi bör ta emot rättrådiga och hederliga individer med öppna armar är det ingen fråga om, men den kulturrelativa idén är något som snarast bör revideras. Vi bör sträva efter att vara toleranta mot de toleranta, snarare än att vara toleranta mot de icke-toleranta. Element som är oförenliga med frihet och rättvisa bör bekämpas samtidigt som vi slår vakt om de normer och den mentalitet som byggt den västerländska civilisationen.

Och de intoleranta då? De tankar och idéer som ligger bakom kulturminister Liljeroths vilja att dela upp svensk media i av staten godkända publikationer och inte godkända publikationer. Den idévärld som lät en av vakterna på stureplansklubben The Lab att slänga ut modebloggerskan Paulina Danielsson för att hon röstar på fel parti samt det i det närmaste ryggradsinstinktiva förhållningssättet gentemot konservativa icke-vita som finns hos en stor mängd, just det, icke-vita.

Det senare är något som jag så sent som i förra veckan fick min beskärda del av. En bekant förklarade för mig under en diskussion att mitt försvar av västerländska ideal inte var något annat än vit propaganda, och att jag sprang vitas ärenden (och att svarta inte kan vara rasister). Men kanske är det så. Min libertarianism och kärlek till det land jag hade turen att bli adopterad till kanske bara är ett uttryck för vad mina etniskt svenska föräldrar tycker, kanske springer kärrtorpslatinon den vita mannens ärenden? Om det nu är så, låt så vara. För mig är ras inget annat än härkomst och hudfärg. Det viktiga är istället kulturen och hur din grupp, din familj och du själv som individ interagerar med andra grupper, familjer och individer.

Genom att låsa fast oss vid frågor som strukturell rasism mot intoleranta kulturer och polisarbete kommer vi aldrig ens kunna komma i närheten av det verkliga problemet. Bevarandet av vår kultur. Den kan förfinas och rättas till. Bli mer inkluderande och mer fri. Mer rättvis och civilsamhälleligt omhändertagande. Den blir vad vi gör av den – men för att den i slutändan ens ska bli något krävs också att vi faktiskt gör något av den.

Republicrats

T minus en dag. Imorgon. På tisdag. Inget kommer att förändras.

Mitt Romney ställs mot Barack Obama. Republikanerna ställs mot Demokraterna. Överklassen mot arbetarklassen. Affärsmannen mot idealisten. Vita mot allt annat. Ni kan kalla det vad ni vill, men faktum är att på tisdag väljer amerikanerna en keynesian till president. En president som snarare än att tänka på sitt folk, alltid kommer snegla mot de stora bankerna och industrierna. En ledare som helt och hållet håller dödsstraffets rygg. Patriot Act, drogkrig och världspolis. De kommer att välja en president som inte bara står bakom tanken på en welfare state, utan även en warfare state.

Om man i Sverige, eller varhelst i Europa för den delen, säger att man gillar Romney möts man direkt av oförstående och arga blickar. Om man säger att man gillar Johnson så möts man enbart av oförstående blickar. I världen där de levande härskar har dock inte Gary Johnson, libertarianen från Breaking Bad-land, någon chans. Valet står som nämnt mellan Romney och Obama, pest eller kolera.

Förenta Staterna är ett skadeskjutet land. Hennes statsfinanser har i omgångar våldtagits sedan 1913 och det finns idag bara retoriska lösningar på problemen. Obama äntrade scenen som mannen med lösningen till allt. Han lovade förändring, "change", men har, vid sidan av att ha implementerat ett sjukvårdsystem som amerikanerna vare sig behöver eller vill ha, istället bara låtit Bushregimens skuldberg växa. Romney är förvisso medveten om hur man syr igen ett ekonomiskt skotthål, men han är å andra sidan inte på långa vägar beredd att lyfta nål och tråd.

Frihet byggs inte enbart genom privat företagande och den byggs definitivt inte av äventyr på andra sidan planeten. Frihet är inte enbart rätten att behålla din intjänade lön. Frihet är inte avsaknaden av andras pekpinnar. Det är avsaknaden av andras pistolmynningar. Så länge Romney enbart pekar på fritt entreprenörskap som nyckeln till frihet kommer det amerikanska såret aldrig att kunna läka. Den militära expansionen under det amerikanska imperiet kommer istället bara leda till ytterligare skotthål i en redan sargad torso. Till slut sätter fienden en kula i huvudet på Washington och den amerikanska drömmen går under i lågor. Med vad gör det? Mormonen i Vita huset och hans gelikar i Capitolium har aldrig visat ens det minsta intresse för människors sociala friheter. Jag pratar inte om rättigheter till A eller B (Civil Rights Act '64 var fel väg att gå), utan snarare om rätten att slippa. Att slippa ha med sig Romney in i sovrummet och inne på abortkliniken. Att slippa ha Romney som vigselförrättare och bödel. Även det är frihet. Även det läker sår.

Inte heller Obama vill läka några sår. Amerikas förste svarta president verkar istället vilja lägga allt fokus på att slita upp nya. I mellan östern. I Afrika. När jag vintern 2010 reste till Kenya möttes jag av en värld där fåren styrde. Ett rasmedvetet Kisumu där Obama var gud och den svarta huden religion. Samma tänk verkar ha gått igen i Amerika. McCain ställdes inte mot Demokraterna och deras politiker, utan han ställdes mot en svart man eller en kvinna. Det har aldrig varit Obama som haft till uppgift att inte bara förändra Amerika, utan även världen, utan det har varit den svarta mannens uppgift. Hans följare har med blida ögon sett på när han intensifierat krigföringen i mellan östern, mångdubblat statens skulder och monterat ned de negativa rättigheterna. Det är en bra tanke, det är fortfarande Bushs fel och det är goda intentioner. Vägen till helvetet kantas som känt av just goda intentioner. För med facit i hand ser vi att Obama inte har uträttat något av betydelse. Självfallet har saker blivit gjorda, men det handlar först och främst om att spendera. Precis som vår egen vänstertrojka vill demokraterna spendera sig ur krisen genom att med riktade åtgärder ta död på arbetslösheten. Men att knyta både privata och offentliga arbetsgivare närmare den federala staten försätter snarare republiken i en ännu värre kris över tid.

Romney har rent ekonomiskt visat sig kunnig, men inte pålitlig. Han vet vad som krävs, vilka uppoffringar som måste göras. Men för maktens skull avstår han. Kanske kan han skjuta över skulden på Demokraterna efter 2020. Obama verkar inte ens ha några realistiska intentioner till att reparera skadan, istället köper han förnyat förtroende genom fler federala utgifter. Det är Amerika och klientelismen i ett nötskal.

Vad som istället skiljer 2012 års elefant och åsna åt är istället den sociala politiken. Och det är just den sociala biten som får mig som gedigen amerikansk republikan att helst vilja ge hela fingret till Romney. Mormonen må ha en bättre ekonomisk politik, men den är långtifrån bra och kommer enbart verka för att ge Amerika lite extra syrgas, några fler år av miserabelt liv. Färden kommer bära utför vilket som. Men medan en stor del av den amerikanska befolkningen under Romney kommer leva under en form av liberaldemokratiskt förtryck, så kan i varje fall de flesta pusta ut och njuta av livet under Obama. Leva.

När det sociala livet politiseras är det Romney som blir fienden. Och det är just därför jag på tisdag kommer att hoppas lite mer på Obama. Båda kandidater är tragiska. Pest och kolera, hand i hand genom helvetets portar. Obama kommer dock inte förhindra forskning och kärlek på vägen dit.

Säkerhetspolitiken är också en het fråga, såklart. Varför vet jag inte riktigt. Det enda som skiljer de båda kandidaterna ifrån varandra är i användningen av ordet. Amerikansk säkerhetspolitik är en fråga om retorik och grad av patriotism, inte om att konkret garantera invånarna en systemstabilitet och ett gediget och rationellt försvar som säkerhetsställer den. Det är den amerikanska maktfaktorn som är boven i dramat. Den amerikanska staten skulle vara minst lika säker utan trupper över hela klotet. Den amerikanska hegemonin skulle det inte. Både demokrater och republikaner ser just denna som en garant för säkerhet på hemmaplan. Vi hamnar i en återvändsgränd, inget görs.

På tisdag kommer jag följa det amerikanska presidentvalet med spänning. Inte för att resultatet kommer att förändra världen, utan för att jag är intresserad av den politiska processen. För vem som än vinner så kommer ändå vinnaren kunna utropa sig till president i ett fritt land. Frågan är hur fritt det kommer vara när den ekonomiska krisen blir ett faktum. Inte som nu. Inte dagens ekonomiska problem. Och vad blir då skillnaden? Ingen skillnad?

Republicrats.