Valsamverkande konservativa och problemet med den libertarianska rörelsen

Vad än valresultatet visar ikväll så är en sak redan klar. Libertarianerna kommer inte ens i närheten av makten. I och med det har man återigen bevisat för både sig själva och omvärlden att den frihetliga rörelsen inte har något att hämta i Libertarian party.

Republikanerna och Demokraterna är inte Moderaterna och Socialdemokraterna, utan bör snarare jämföras med Alliansen och de rödgröna. Det amerikanska valsystemet är igengrott och polariserat till den grad att framväxten av ett flerpartisystem i det närmaste är omöjlig. Därför verkar de båda storpartierna mer som en valsamverkan mellan ideologiskt närstående ideologier än två enhetliga alternativ. GOP består av en rad olika amerikanskt konservativa subideologier, men utgörs idag till störst del av neokonservativa, teokrater, libertarianer och moderater.

Under de senaste åren så har den republikanska dagordningen i mångt och mycket bestämts av de neokonservativa, och även om det idag är moderaten Mitt Romney som slåss om väljarnas gunst så är de neokonservativa tongångarna mer än tydliga. Även teokraterna, "religious right" är på frammarsch. De har haft stort inflytande i Tea Party-rörelsen och kunde under primärvalet även presentera två egna kandidater i Michele Bachmann och Rick Santorum.

En falang som inte syns till alltför mycket i svensk media, men som dagligen gör ljud ifrån sig på andra sidan pölen är den libertarianska. Under 2000-talet har den främst företrätts av kongressledamoten Ron Paul från Texas men i och med att den före detta New Mexico-guvernören Gary Johnson ikväll kandiderar till presidentposten för Libertarian Party, libertarianerna, så har rörelsen fått sig ett nytt ansikte.

Medan moderater, neokonservativa och teokrater ofta står varandra väldigt nära har libertarianerna blivit något av GOP:s syndabockar. För libertarianerna är inte ekonomisk frihet, fiscal conservatism, det enda politiskt målet utan man menar även att sociala friheter är minst lika viktiga. Detta har gjort att libertarianerna i de egna leden ses som extremister. De egna leden är de republikanska leden. Klassiskt sett så har libertarianerna alltid ansett sig stå närmare GOP än demokraterna, och som ovan nämnt finns inga chanser för framsteg för ett tredjeparti. Ändock så grundades Libertarian Party under julen 1971. Partiets framsteg har varit minimalistiska, fram till ikväll.

Inte bara de amerikanska libertarianernas, utan troligtvis också hela världens, främste företrädare, Ron Paul, har förvisso kandiderat till presidentposten för LP men är i grund och botten en republikansk politiker, så även inför republikanernas primärval. Där han självfallet inte blev vald. Men han kan ändå komma att spela en avgörande roll då amerikanerna beger sig till valurnan.

Precis som fallet med ultraliberalerna i den objektivistiska rörelsen som ser Ayn Rand som en gud, så ser även ultraliberalerna i den libertarianska rörelsen Ron Paul som en gud. Medan många republikaner ikväll kommer vara rädda att Pauls supportrar helt enkelt stannar hemma och därmed eventuellt fäller Romney, så är många av Pauls supportrar rädda för att deras ideologiska fränder inte stannar hemma, och därmed, eventuellt, fäller Obama. Man anser inte Obama vara en bättre kandidat än Romney, men man anser Romney vara en sämre kandidat än Paul. Och så är det med det.

I år har också republikanerna ytterliggare ett orosmoment i och med att den före detta republikanen Gary Johnson ställer upp för libertarianerna. Libertarianerna har allt sedan Ron Pauls egen kandidatur i slutet av 80-talet inte kunna presentera en enda trovärdig presidentkandidat. Fram tills idag alltså. Gary Johnson må inte vara lika ideologiskt övertygad som Ron Paul, men å andra sidan gör hans pragmatiska inställning till libertarianismen att han i vissa frågor ter sig närmast mer frihetlig än Paul själv.

Primärt ställs Romney mot Obama, men han måste även tampas med både Ron Paul och Gary Johnson för att ta sig vinnande ur striden. Och det är just där den libertarianska rörelsens största problem ligger idag; att Romney måste utmana två av deras företrädare.

Den libertarianska rörelsen har som splittrad ingen chans att ta ny mark i ett alltmer etatiskt och religiöst Amerika. Det libertarianska partiet måste således ses för vad det är; ett politiskt misstag. För att den frihetliga rörelsen någonsin ska kunna utmana på riktigt och även ta makten måste man utgå från redan existerande institutioner. De må vara fint och beundransvärt att engagera sig för ett rent libertarianskt alternativ, men precis som att republikanerna inte är rent och genuint konservativa och demokraterna inte är ett tvättäkta progressivt parti, kan libertarianerna aldrig hoppas på att vinna mark med ett rent libertarianskt parti. Kampen måste föras på etablerade spelplaner. Inne i GOP.

Således är även Gary Johnsons kandidatur fel. Det enda han kan uträtta är att eventuellt sänka Romney, och det då tillsammans med de väljare som kommer skriva in Ron Paul som sin kandidat. För Gary Johnsons del hade det istället varit mer beundransvärt (och smart) om han stannat kvar i GOP och där ställt upp i senatsvalet för New Mexico. Vad Libertarian Party beträffar bör man gå in i Republican Party eller avskaffa sig självt.

Den libertarianska rörelsen är ung och dess följare ännu yngre. Det är inte alltför otroligt att den en dag kommer att dominera GOP, men för att den dagen ska bli verklighet måste man redan nu ta sig i skinnet, lägga personliga mål åt sidan och acceptera spelreglerna som de är. 

Republicrats

T minus en dag. Imorgon. På tisdag. Inget kommer att förändras.

Mitt Romney ställs mot Barack Obama. Republikanerna ställs mot Demokraterna. Överklassen mot arbetarklassen. Affärsmannen mot idealisten. Vita mot allt annat. Ni kan kalla det vad ni vill, men faktum är att på tisdag väljer amerikanerna en keynesian till president. En president som snarare än att tänka på sitt folk, alltid kommer snegla mot de stora bankerna och industrierna. En ledare som helt och hållet håller dödsstraffets rygg. Patriot Act, drogkrig och världspolis. De kommer att välja en president som inte bara står bakom tanken på en welfare state, utan även en warfare state.

Om man i Sverige, eller varhelst i Europa för den delen, säger att man gillar Romney möts man direkt av oförstående och arga blickar. Om man säger att man gillar Johnson så möts man enbart av oförstående blickar. I världen där de levande härskar har dock inte Gary Johnson, libertarianen från Breaking Bad-land, någon chans. Valet står som nämnt mellan Romney och Obama, pest eller kolera.

Förenta Staterna är ett skadeskjutet land. Hennes statsfinanser har i omgångar våldtagits sedan 1913 och det finns idag bara retoriska lösningar på problemen. Obama äntrade scenen som mannen med lösningen till allt. Han lovade förändring, "change", men har, vid sidan av att ha implementerat ett sjukvårdsystem som amerikanerna vare sig behöver eller vill ha, istället bara låtit Bushregimens skuldberg växa. Romney är förvisso medveten om hur man syr igen ett ekonomiskt skotthål, men han är å andra sidan inte på långa vägar beredd att lyfta nål och tråd.

Frihet byggs inte enbart genom privat företagande och den byggs definitivt inte av äventyr på andra sidan planeten. Frihet är inte enbart rätten att behålla din intjänade lön. Frihet är inte avsaknaden av andras pekpinnar. Det är avsaknaden av andras pistolmynningar. Så länge Romney enbart pekar på fritt entreprenörskap som nyckeln till frihet kommer det amerikanska såret aldrig att kunna läka. Den militära expansionen under det amerikanska imperiet kommer istället bara leda till ytterligare skotthål i en redan sargad torso. Till slut sätter fienden en kula i huvudet på Washington och den amerikanska drömmen går under i lågor. Med vad gör det? Mormonen i Vita huset och hans gelikar i Capitolium har aldrig visat ens det minsta intresse för människors sociala friheter. Jag pratar inte om rättigheter till A eller B (Civil Rights Act '64 var fel väg att gå), utan snarare om rätten att slippa. Att slippa ha med sig Romney in i sovrummet och inne på abortkliniken. Att slippa ha Romney som vigselförrättare och bödel. Även det är frihet. Även det läker sår.

Inte heller Obama vill läka några sår. Amerikas förste svarta president verkar istället vilja lägga allt fokus på att slita upp nya. I mellan östern. I Afrika. När jag vintern 2010 reste till Kenya möttes jag av en värld där fåren styrde. Ett rasmedvetet Kisumu där Obama var gud och den svarta huden religion. Samma tänk verkar ha gått igen i Amerika. McCain ställdes inte mot Demokraterna och deras politiker, utan han ställdes mot en svart man eller en kvinna. Det har aldrig varit Obama som haft till uppgift att inte bara förändra Amerika, utan även världen, utan det har varit den svarta mannens uppgift. Hans följare har med blida ögon sett på när han intensifierat krigföringen i mellan östern, mångdubblat statens skulder och monterat ned de negativa rättigheterna. Det är en bra tanke, det är fortfarande Bushs fel och det är goda intentioner. Vägen till helvetet kantas som känt av just goda intentioner. För med facit i hand ser vi att Obama inte har uträttat något av betydelse. Självfallet har saker blivit gjorda, men det handlar först och främst om att spendera. Precis som vår egen vänstertrojka vill demokraterna spendera sig ur krisen genom att med riktade åtgärder ta död på arbetslösheten. Men att knyta både privata och offentliga arbetsgivare närmare den federala staten försätter snarare republiken i en ännu värre kris över tid.

Romney har rent ekonomiskt visat sig kunnig, men inte pålitlig. Han vet vad som krävs, vilka uppoffringar som måste göras. Men för maktens skull avstår han. Kanske kan han skjuta över skulden på Demokraterna efter 2020. Obama verkar inte ens ha några realistiska intentioner till att reparera skadan, istället köper han förnyat förtroende genom fler federala utgifter. Det är Amerika och klientelismen i ett nötskal.

Vad som istället skiljer 2012 års elefant och åsna åt är istället den sociala politiken. Och det är just den sociala biten som får mig som gedigen amerikansk republikan att helst vilja ge hela fingret till Romney. Mormonen må ha en bättre ekonomisk politik, men den är långtifrån bra och kommer enbart verka för att ge Amerika lite extra syrgas, några fler år av miserabelt liv. Färden kommer bära utför vilket som. Men medan en stor del av den amerikanska befolkningen under Romney kommer leva under en form av liberaldemokratiskt förtryck, så kan i varje fall de flesta pusta ut och njuta av livet under Obama. Leva.

När det sociala livet politiseras är det Romney som blir fienden. Och det är just därför jag på tisdag kommer att hoppas lite mer på Obama. Båda kandidater är tragiska. Pest och kolera, hand i hand genom helvetets portar. Obama kommer dock inte förhindra forskning och kärlek på vägen dit.

Säkerhetspolitiken är också en het fråga, såklart. Varför vet jag inte riktigt. Det enda som skiljer de båda kandidaterna ifrån varandra är i användningen av ordet. Amerikansk säkerhetspolitik är en fråga om retorik och grad av patriotism, inte om att konkret garantera invånarna en systemstabilitet och ett gediget och rationellt försvar som säkerhetsställer den. Det är den amerikanska maktfaktorn som är boven i dramat. Den amerikanska staten skulle vara minst lika säker utan trupper över hela klotet. Den amerikanska hegemonin skulle det inte. Både demokrater och republikaner ser just denna som en garant för säkerhet på hemmaplan. Vi hamnar i en återvändsgränd, inget görs.

På tisdag kommer jag följa det amerikanska presidentvalet med spänning. Inte för att resultatet kommer att förändra världen, utan för att jag är intresserad av den politiska processen. För vem som än vinner så kommer ändå vinnaren kunna utropa sig till president i ett fritt land. Frågan är hur fritt det kommer vara när den ekonomiska krisen blir ett faktum. Inte som nu. Inte dagens ekonomiska problem. Och vad blir då skillnaden? Ingen skillnad?

Republicrats.