Någon är kränkt och drevet är igång. Etablissemanget kastar
sig in i situationen head-first och någon drar rasistkortet vid första
tillfälle som ges. Rent instinktivt så borde måhända även jag följa med, ty
register över etniciteter låter ju något extremt 40-tal och sådant är ju bara
galet rätt igenom. Men om vi för en stund stannar upp och faktiskt tar oss en
titt på vad det är vi kritiserar, vad är det då vi ser? En lista, eller snarare
ett dendrogram, som inom ramen för polisens underrättelsearbete är ämnat till
att underlätta för skånepolisens spaningsarbete.
Men det är inte hur polisen arbetar som jag vill diskutera,
det har redan gjorts på ett ypperligt exceptionella sätt av bland annat Chang Frick. Istället vill jag att vi tar oss en titt på hur vi åskådare reagerar och
agerar.
Som ovan nämnt så var inte folk sena med att gå man ur huse
för att bränna skånepolisen på bål. På DN:s ledarsida drog man paralleller till
30-talets rasbiologi och på Aftonbladet talar man om regelrätt antiziganism –
och vi har hört det så många gånger förr.
Husbykravallerna berodde på rasistiska strukturer. Lars
Wilks är en fullfjädrad Hitler och så får vi inte glömma Kinapuffarna – för att
inte nämna praktexemplet i Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask som publicerades i DN i vintras. Petitesser,
egentligen, men de kommer alla från samma rykande kittel. En kittel som, om
något, står för den verkliga rasismen. En rasism som istället för att rikta sig
mot olika minoriteter, sparkar ”uppåt” för att golva majoritetssamhället och
beskylla henne för allt ont i världen.
För många i Sverige verkar den absolut viktigaste frågan på
den politiska dagordningen vara rasism. Det mångkulturella samhället ska i allra
högsta grad vara politiserat och erbjuda landets minoriteter grupprättigheter.
Ofta blir även rätten till det egna någon annans skyldighet, i vårt fall är det
den västerländska kulturen som i slutändan åker på stryk i förmån för
icke-liberala synsätt.
Vi bör inte på något sätt mota andra kulturer i grind bara
för att, allra minst med politiska maktmedel. Vad som faktiskt behövs är dock
att vi tar oss en rejäl funderare på hur vi vill att samhället ska se ut i
framtiden. Den västerländska idétraditionen och kulturen är självfallet inte
felfri, men den skänker oss ändock en gemenskap och trygghet som det kanske
bara är våra egna familjer som kan överträffa. Det västerländska klarar även av
att vara inkluderande och öppet, men samtidigt är det vi som måste fråga oss om
mot vad. Att vi bör ta emot rättrådiga och hederliga individer med öppna armar
är det ingen fråga om, men den kulturrelativa idén är något som snarast bör
revideras. Vi bör sträva efter att vara toleranta mot de toleranta, snarare än
att vara toleranta mot de icke-toleranta. Element som är oförenliga med frihet
och rättvisa bör bekämpas samtidigt som vi slår vakt om de normer och den
mentalitet som byggt den västerländska civilisationen.
Och de intoleranta då? De tankar och idéer som ligger bakom
kulturminister Liljeroths vilja att dela upp svensk media i av staten godkända
publikationer och inte godkända publikationer. Den idévärld som lät en av
vakterna på stureplansklubben The Lab att slänga ut modebloggerskan Paulina Danielsson
för att hon röstar på fel parti samt det i det närmaste ryggradsinstinktiva förhållningssättet
gentemot konservativa icke-vita som finns hos en stor mängd, just det,
icke-vita.
Det senare är något som jag så sent som i förra veckan fick
min beskärda del av. En bekant förklarade för mig under en diskussion att mitt
försvar av västerländska ideal inte var något annat än vit propaganda, och att
jag sprang vitas ärenden (och att svarta inte kan vara rasister). Men kanske är
det så. Min libertarianism och kärlek till det land jag hade turen att bli
adopterad till kanske bara är ett uttryck för vad mina etniskt svenska
föräldrar tycker, kanske springer kärrtorpslatinon den vita mannens ärenden? Om
det nu är så, låt så vara. För mig är ras inget annat än härkomst och hudfärg.
Det viktiga är istället kulturen och hur din grupp, din familj och du själv som
individ interagerar med andra grupper, familjer och individer.
Genom att låsa fast oss vid frågor som strukturell rasism
mot intoleranta kulturer och polisarbete kommer vi aldrig ens kunna komma i
närheten av det verkliga problemet. Bevarandet av vår kultur. Den kan förfinas
och rättas till. Bli mer inkluderande och mer fri. Mer rättvis och
civilsamhälleligt omhändertagande. Den blir vad vi gör av den – men för att den
i slutändan ens ska bli något krävs också att vi faktiskt gör något av den.
