Tvåstatslösningen har aldrig varit möjlig

I de större medierna beskrivs den nu eskalerade konflikten mellan Israel och Gaza som religiöst rotad. Samtidigt som Expressen och Aftonbladet berättar om hur den onda judiska staten bombar försvarslösa muslimer sönder och samman skriker sig den svenska pseudohögern sig hesa om Hamas antisemitiska åsikter och hur den är själva grogrunden till allt elände i regionen.

Kriget i Gaza är inte ett krig mellan judendom och islam. Precis som vid de flesta andra konflikter har nationalistiska strömningar en självklar roll i det inrikespolitiska spelet, men ute på slagfältet samt i Mohammed Deifs källare och i en bunker under Camp Rabin spelar religiösa övertygelser endast en sekundär roll, och knappt det. Roten till den våldsamma friktionen mellan Jerusalem och Gaza går i stället att finna i en mycket svag krisstabilitet mellan de båda "länderna" samt ett säkerhetsdilemma som omfattar hela mellan östern. Vad Israel beträffar är Gaza enbart en del av en djupt rotad konflikt som ingått i Jerusalems strategiska realitet sedan 1948.

Israel har länge tolererat raketeld mot landets glest befolkade södra delar, men att konflikten skulle eskalera när iransktillverkade Fajir-5-raketer och även andra, i Palestina byggda, raketer började slå ned i utkanterna av Tel Aviv kan inte ha kommit som en överraskning för någon. Även om en vapenvila mellan Jerusalem och Gaza nu kommer att träda i kraft är risken för mer våld allt annat än över. Antalet inkallade israeliska soldater överskrider vida antalet inkallade inför Operation Cast Lead, vilket kan tyda på att Israel under de senaste dagarna även planerat för en invasion av Libanon i händelse av att Hizbollah visat tecken på aggressivitet. Personligen bedömer jag dock risken för att konflikten ska eskalera i norr som relativt liten då även Hizbollah är ansatta från två håll i och med att deras position i Libanon nu även kan komma att hotas av andra väpnade grupper då den födande handen i Syrien snart kan vara ett minne blott. (Iran lär se positivt på konflikten då den tar uppmärksamhet från inbördeskrigets Syrien). Det är heller inte vidare troligt att Hizbollah kommer vilja agera om Israel inte befinner sig i fullskaligt krig med Hamas. Att vapenvilan ändå kommer relativt snabbt betyder också att Israel inte vill ha denna konflikt. Gaza är bara en del av landets säkerhetssituation.

Som jag förklarar här så är Israel ett hot mot Irans regionala stormaktsambitioner. Israel är också ett hot mot Palestinas och Gazas självständighet, samtidigt som de förra blivit ett hot mot säkerheten i det senare till följd av det senares hot mot de förras självständighet. Gemensamt för Iran och Gaza är det flitiga användandet av antisemitisk propaganda, men man använder inte våld till följd av en antisemitisk världsåskådning, utan till följd av att man själv, eller ens intressen, är direkt eller indirekt hotade av staten Israels existens. Inte heller bombar Israel Gaza på grund av anti-islamism (som inte är en form av rasism, det tåls alltid att upprepas) utan för att Gazas rakethot just är ett hot - det samma gäller för de iranska kärnvapnen.

Det är säkerhetsintressen som går stick i stäv med varandra som skapat konflikter i mellan östern ända sedan man tillfredsställde sig genom att spika upp folk på kors. Konflikten är idag så pass djupt rotad, intressena så komplext hoptvinnade, att en tvåstatslösning knappast kan bli en realitet förrän Hamas kastas ut ur Gaza eller förrän någon av sidorna fullständigt krossat motpartens alla möjligheter till uppbringandet av någon framtida militär förmåga. Palestinierna vet detta. Israelerna likaså, även om man i Jerusalem verkar rätt nöjd med dagens status quo, där Israel förvisso utsätts för raketanfall men vars territorium är totalt ohotat. Alternativet är en påtvingad tvåstatslösning genom långdragna och kostsamma markoperationer eller att på riktigt bomba Gaza tillbaka till stenåldern. Men en gigantisk nukleär luftbrisad ovanför Medelhavet följd av ett robotregn över Gazaremsan skulle även få katastrofala följder för israelerna själva.

Om inte Hamas kan krossas vare sig genom blockader, markoperationer eller demokratiska val av palestinierna själva kan konflikten för Israels del enbart lösas genom att förinta Palestina. Alla tänkande människor väljer status quo framför post-Palestina alla dagar i veckan. Med andra ord både kommer och måste Israel fortsätta att bekämpa Hamas lågintensivt och varsamt. I framtiden kommer vi att få se ytterligare eskaleringar och antagligen nya markoperationer i Gaza till följd av ländernas geografiska läge. För Hamas del kan målet, en självständig stat, enbart nås om man upplöser sig själva. Israel kommer alltid se Hamas som en terrororganisation och att Hamas skulle kunna styra ett suveränt och demokratiskt Palestina utan ett ständigt hot om militärt ingripande från Israel är knappast möjligt. För att förinta Israel krävs hjälp från omvärlden, eventuellt framprovocerad genom lågintensiv krigföring, vilket är vad som sker idag.

Konflikten kommer alltså att fortsätta och samtidigt kommer man på Twitter och Facebook fortsätta att uttrycka sig hatiskt. Media kommer att haka på den lättöverskådliga religionsförklaringen. Resultatet blir bara mer religiöst betingad irritation på Sergels torg.

Maktförhållande i mellanöstern och hotet från Iran [del 1]

Samtidigt som den väpnade konflikten i Syrien rasar vidare höjs även insatserna i närliggande Iran. Utvecklingen i Iran, där Teherans säkerhetsintressen ligger stick i stäv inte bara med Washington D.C:s och Jerusalems utan även med Riyadhs, är även högst beroende av utfallet i det syriska inbördeskriget då konflikten är lika mycket friktioner mellan shia- och sunnimuslimer i Syrien som ett ombundskrig mellan Iran och Saudiarabien - samt ett resultat av Putins stormaktsambitioner.

I gammelmedia beskrivs konflikternas Mellan östern allt som oftast i svart och vitt. Att Mubarak, Gaddafi, al-Assad, Ahmadinejad och Khamenei var och är vandrande folkrättsbrott råder det knappast något tvivel om, så vare sig det mediala eller det säkerhetspolitiska fokuset bör således ligga på dessa, utan istället på de våldsorganisationer som flyttar runt pjäserna, organisationerna och de sociala rörelserna, på spelplanen - samt i vilka sammanhang de kämpar, och varför de kämpar.

"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.

Det krävs alltså mer än att se till typ av regim och ljudvolym på oppositionens protester för att kunna ge den arabiska våren någon rättvisa. Istället bör man, som ovan skrivet, lägga fokus på hela komplexet av stater, organisationer och framför allt maktförhållanden i "MENA" då det just är relationen och förhållandena mellan dessa stater som kommer avgöra utgången för hela situationen, medan vad som händer inom dem enbart är av sekundär art.

Syrien stöds sedan länge av den teokratiska regimen i Teheran. Om al-Assad faller förlorar Iran en stark bundsförvant inte bara i Syrien utan chansen (eller risken) finns också att det till Syrien tätt sammankopplade Beirut, där iranfinansierade Hizbollah huserar, faller in i interna konflikter vilket i sin tur kan äventyra även den iranska utposten i Libanon om Riyadh utnyttjar situationen till att flytta fram sin egen front.

För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära  "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.

I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.

Mellan österns tredje regionala stormakt, Israel, befinner sig för ovanlighetens skull i en situation som de inte kan påverka fullt ut, ändock påverkar situationen Jerusalem i allra högsta grad, och det är också i relationen Libanon-Israel som vi finner den allra största brännpunkten och risken för att konflikten internationaliseras på allvar. Det alawitstyrda Syrien har täta band med terrororganisationen Hizbollah och al-Assad, som inte velat ha en öppen konflikt med Israel, har jobbat hårt för att hålla Hizbollah i någorlunda schack. Vid ett regimskifte finns en stor risk att al-Assad börjar sända högteknologiska vapen över den södra gränsen för att förvägra oppositionen, eller den nya regimen, tillgång till dem, och det är självfallet något som Israel  inte kan acceptera. Israel utgår från att al-Assad kommer att förlora makten inom den närmaste framtiden och ser antagligen inte alltför negativt på ett nytt sunnitiskt styre som skulle kunna agera motpol mot Irans ambitioner i området, det är just själva regimskiftet som innebär ett direkt hot mot krisstabiliteten om Israel tvingas använda vapenmakt för att förhindra en framtida, högteknologisk, Hizbollah-uppror.