Den svenska försvarsförmågan

I en intervju publicerad i SvD i slutet av 2012 berättar ÖB Sverker Göranson om sin syn på försvarets nya neddragningar och Sveriges framtida försvarsförmåga. Säkerhetsmässigt så målar Göranson upp en dyster framtid, men ändå verkar han emellanåt lite väl positiv.

Det försvar av landet som riksdagen beslutet om är en ekonomisk omöjlighet. Så sent som i somras varnade ÖB för att Sverige kan komma att tvingas lägga ned en hel försvarsgren om regeringen fortsätter att tvätta Försvarsmakten i stålbad. I intervjun med SvD berättar ÖB att situationen i Försvarsmakten, om sex år, skulle låta Sverige försvara sig själva i en vecka mot ett begränsat angrepp.

Den allmänna opinionen i landet verkar vara helt inställd på att något hot inte finns medan en liten minoritet säger att hotet inte existerar nu men som, i och med den ryska upprustningen, kan bli en realitet i en nära framtid. Sanningen är dock den att Ryssland, likt alla andra stater runt omkring oss, är indirekta hot.

Varenda färsk rysk soldat som rekryteras gör Sverige relativt svagare jämte Moskva. Det samma gäller i teorin även för vårat förhållande till Norge, USA och Papa Nya Guinea. Säkerhet och skydd mot hot i form av andra stater byggs med eldkraft. Om vi inte kan försvara oss idag så är vi inte säkra imorgon. Resonemanget att vi idag inte hotas liknar Per-Albin Hanssons Vår beredskap är god. Och saken är ju den att vi självfallet besitter förmågan att bekämpa bönder i Afghanistan, men mot en teknologiskt jämlik fiende är de det, som ÖB så fint kallar det, tidsbegränsade försvaret som gäller. Även om soldaterna vi möter på slagfältet skulle tillhöra någon av de stater som enligt försvarsministern "rustar ner" skulle Sveriges öde efter sju dagar ligga i händerna på våra en grupp "allierade" som inte existerar.

I intervjun påpekar ÖB helt riktigt att vi i ett skarpt läge inte bör förvänta oss någon militär hjälp från Europeiska Unionen, eftersom det helt enkelt inte är någon försvarsallians, utan att vi i stället bör vända oss till NATO. I en stabsövning 2011 gick Sverige in i ett fiktivt krig på NATO:s sida genom att sätta in Gripen i Norge - allt i enlighet med solidaritetsdoktrinen. En fin tanke, förvisso, men att basera delar av utfallet av ett väpnat angrepp på Sverige på vad som gjorts under en övning känns lite vanskligt. Särskilt som NATO:s generalsekreterare, dansken Anders Fogh Rasmussen, i november förklarade att Sverige inte kan vänta någon hjälp från NATO eftersom vi inte är medlemmar (ett uttalande jag skrivit kort om här). Utöver det faktumet så är det heller inte säkert att vi skulle kunna ta emot hjälp även om vi fick den. Efter en vecka, när NATO anländer, måste det också finnas något kvar att försvara. Utan flygplatser, hamnar, möjligheter till att upprätthålla försörjningslinjer och personal gör den eventuella förstärkningen ingen nytta.

Sverige står alltså ensamt, vilket inte är något negativt per automatik. Vi bör hålla en neutral hållning i världspolitiken och inte blanda oss i konflikter som inte rör oss. Å andra sidan är inte en svensk neutralitet (i den mån den faktiskt existerar) någon garant för att andra stater ska förhålla sig neutrala till oss. Inte heller är en eftergiftspolitik i stil med vad som skedde under VK2 ett behagligt verktyg för att uppnå säkerhet och fred. I slutändan är det enda som står mellan en potentiell fiende och de svenska medborgarna JAS 39 Gripen, Strv 122 och de modiga män och kvinnor som framför dem.

För verkligheten är den att det faktiskt rustas upp i vårt närområde. Putin har de facto skakat liv i den ryska björnen och ingen, sånär som på regeringen och media, kan knappast ha glömt att Kreml redan visat att de inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom och för att öka sin egen säkerhet. Just den andra sidans säkerhet är något som ofta glöms bort i debatten. Ryssen är ingen försupen och ond postkommunist, utan även han vill leva ett liv med största möjliga glädje för sig själv och sina närmaste, även han vill bygga säkerhet. Men säkerhetsintressen krockar. Som svar på den ryska upprustningen flyttar Norge sin operativa ledning till Bodö och i USA vill man intensifiera sina övningar i Östersjön. Mitt i allt står Sverige, och det är just därför vi själva utgör ett hot mot både Ryssland och exempelvis NATO. Vi är en stor skog som är lättare att ha med sig än att ha emot sig, dessutom sitter vi på Östersjöns största hangarfartyg, Gotland.

Hoten mot Sverige handlar alltså inte om att stora stygga vargen vill landstiga utanför Gävle för att sedan låta pansar rycka in i landet med målet att förslava det svenska folket. Det vi i stället står inför är en situation där Sverige, i händelse av ett större krig mellan öst och väst, eller i varje fall delar av de konstellationerna, snabbt kan behöva besättas för att underlätta framtida operationer mot fienden.

En konflikt i Baltikum som snabbt eskalerar kan exempelvis få fienden att kvickt vilja stänga luftrummet över Östersjön, vilket enklast görs med luftvärnssystem på Gotland. Även en framryckning mot Norge görs lättare genom Sverige än genom Finnmark fylke. Det är dessa scenarier den svenska politiska eliten bör betänka under försvarsdebatten, inte risken för en fullskalig rysk invasion som slutar i att Sverige utropas till en ny sovjetisk satellitstat.

Vilket som så kan vi, enligt Försvarsmakten, dock bara försvara oss själva i en vecka, om knappt det. Särskilt med tanke på att vi idag inte ens kan sätta in tungt artilleri mot fienden. Lägg därtill att det inte heller verkar som om någon vet vad som egentligen menas med "begränsat angrepp". Om en konflikt runt Östersjön i framtiden skulle eskalera får vi alltså hålla tummarna för att fienden enbart sätter in ett begränsat angrepp mot oss, och helst att de ger oss ett par år att mobilisera våra styrkor i lugn och ro också.

Maktförhållande i mellanöstern och hotet från Iran [del 1]

Samtidigt som den väpnade konflikten i Syrien rasar vidare höjs även insatserna i närliggande Iran. Utvecklingen i Iran, där Teherans säkerhetsintressen ligger stick i stäv inte bara med Washington D.C:s och Jerusalems utan även med Riyadhs, är även högst beroende av utfallet i det syriska inbördeskriget då konflikten är lika mycket friktioner mellan shia- och sunnimuslimer i Syrien som ett ombundskrig mellan Iran och Saudiarabien - samt ett resultat av Putins stormaktsambitioner.

I gammelmedia beskrivs konflikternas Mellan östern allt som oftast i svart och vitt. Att Mubarak, Gaddafi, al-Assad, Ahmadinejad och Khamenei var och är vandrande folkrättsbrott råder det knappast något tvivel om, så vare sig det mediala eller det säkerhetspolitiska fokuset bör således ligga på dessa, utan istället på de våldsorganisationer som flyttar runt pjäserna, organisationerna och de sociala rörelserna, på spelplanen - samt i vilka sammanhang de kämpar, och varför de kämpar.

"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.

Det krävs alltså mer än att se till typ av regim och ljudvolym på oppositionens protester för att kunna ge den arabiska våren någon rättvisa. Istället bör man, som ovan skrivet, lägga fokus på hela komplexet av stater, organisationer och framför allt maktförhållanden i "MENA" då det just är relationen och förhållandena mellan dessa stater som kommer avgöra utgången för hela situationen, medan vad som händer inom dem enbart är av sekundär art.

Syrien stöds sedan länge av den teokratiska regimen i Teheran. Om al-Assad faller förlorar Iran en stark bundsförvant inte bara i Syrien utan chansen (eller risken) finns också att det till Syrien tätt sammankopplade Beirut, där iranfinansierade Hizbollah huserar, faller in i interna konflikter vilket i sin tur kan äventyra även den iranska utposten i Libanon om Riyadh utnyttjar situationen till att flytta fram sin egen front.

För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära  "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.

I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.

Mellan österns tredje regionala stormakt, Israel, befinner sig för ovanlighetens skull i en situation som de inte kan påverka fullt ut, ändock påverkar situationen Jerusalem i allra högsta grad, och det är också i relationen Libanon-Israel som vi finner den allra största brännpunkten och risken för att konflikten internationaliseras på allvar. Det alawitstyrda Syrien har täta band med terrororganisationen Hizbollah och al-Assad, som inte velat ha en öppen konflikt med Israel, har jobbat hårt för att hålla Hizbollah i någorlunda schack. Vid ett regimskifte finns en stor risk att al-Assad börjar sända högteknologiska vapen över den södra gränsen för att förvägra oppositionen, eller den nya regimen, tillgång till dem, och det är självfallet något som Israel  inte kan acceptera. Israel utgår från att al-Assad kommer att förlora makten inom den närmaste framtiden och ser antagligen inte alltför negativt på ett nytt sunnitiskt styre som skulle kunna agera motpol mot Irans ambitioner i området, det är just själva regimskiftet som innebär ett direkt hot mot krisstabiliteten om Israel tvingas använda vapenmakt för att förhindra en framtida, högteknologisk, Hizbollah-uppror.