I en intervju publicerad i SvD i slutet av 2012 berättar ÖB Sverker Göranson om sin syn på försvarets nya neddragningar och Sveriges framtida försvarsförmåga. Säkerhetsmässigt så målar Göranson upp en dyster framtid, men ändå verkar han emellanåt lite väl positiv.
Det försvar av landet som riksdagen beslutet om är en ekonomisk omöjlighet. Så sent som i somras varnade ÖB för att Sverige kan komma att tvingas lägga ned en hel försvarsgren om regeringen fortsätter att tvätta Försvarsmakten i stålbad. I intervjun med SvD berättar ÖB att situationen i Försvarsmakten, om sex år, skulle låta Sverige försvara sig själva i en vecka mot ett begränsat angrepp.
Den allmänna opinionen i landet verkar vara helt inställd på att något hot inte finns medan en liten minoritet säger att hotet inte existerar nu men som, i och med den ryska upprustningen, kan bli en realitet i en nära framtid. Sanningen är dock den att Ryssland, likt alla andra stater runt omkring oss, är indirekta hot.
Varenda färsk rysk soldat som rekryteras gör Sverige relativt svagare jämte Moskva. Det samma gäller i teorin även för vårat förhållande till Norge, USA och Papa Nya Guinea. Säkerhet och skydd mot hot i form av andra stater byggs med eldkraft. Om vi inte kan försvara oss idag så är vi inte säkra imorgon. Resonemanget att vi idag inte hotas liknar Per-Albin Hanssons Vår beredskap är god. Och saken är ju den att vi självfallet besitter förmågan att bekämpa bönder i Afghanistan, men mot en teknologiskt jämlik fiende är de det, som ÖB så fint kallar det, tidsbegränsade försvaret som gäller. Även om soldaterna vi möter på slagfältet skulle tillhöra någon av de stater som enligt försvarsministern "rustar ner" skulle Sveriges öde efter sju dagar ligga i händerna på våra en grupp "allierade" som inte existerar.
I intervjun påpekar ÖB helt riktigt att vi i ett skarpt läge inte bör förvänta oss någon militär hjälp från Europeiska Unionen, eftersom det helt enkelt inte är någon försvarsallians, utan att vi i stället bör vända oss till NATO. I en stabsövning 2011 gick Sverige in i ett fiktivt krig på NATO:s sida genom att sätta in Gripen i Norge - allt i enlighet med solidaritetsdoktrinen. En fin tanke, förvisso, men att basera delar av utfallet av ett väpnat angrepp på Sverige på vad som gjorts under en övning känns lite vanskligt. Särskilt som NATO:s generalsekreterare, dansken Anders Fogh Rasmussen, i november förklarade att Sverige inte kan vänta någon hjälp från NATO eftersom vi inte är medlemmar (ett uttalande jag skrivit kort om här). Utöver det faktumet så är det heller inte säkert att vi skulle kunna ta emot hjälp även om vi fick den. Efter en vecka, när NATO anländer, måste det också finnas något kvar att försvara. Utan flygplatser, hamnar, möjligheter till att upprätthålla försörjningslinjer och personal gör den eventuella förstärkningen ingen nytta.
Sverige står alltså ensamt, vilket inte är något negativt per automatik. Vi bör hålla en neutral hållning i världspolitiken och inte blanda oss i konflikter som inte rör oss. Å andra sidan är inte en svensk neutralitet (i den mån den faktiskt existerar) någon garant för att andra stater ska förhålla sig neutrala till oss. Inte heller är en eftergiftspolitik i stil med vad som skedde under VK2 ett behagligt verktyg för att uppnå säkerhet och fred. I slutändan är det enda som står mellan en potentiell fiende och de svenska medborgarna JAS 39 Gripen, Strv 122 och de modiga män och kvinnor som framför dem.
För verkligheten är den att det faktiskt rustas upp i vårt närområde. Putin har de facto skakat liv i den ryska björnen och ingen, sånär som på regeringen och media, kan knappast ha glömt att Kreml redan visat att de inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom och för att öka sin egen säkerhet. Just den andra sidans säkerhet är något som ofta glöms bort i debatten. Ryssen är ingen försupen och ond postkommunist, utan även han vill leva ett liv med största möjliga glädje för sig själv och sina närmaste, även han vill bygga säkerhet. Men säkerhetsintressen krockar. Som svar på den ryska upprustningen flyttar Norge sin operativa ledning till Bodö och i USA vill man intensifiera sina övningar i Östersjön. Mitt i allt står Sverige, och det är just därför vi själva utgör ett hot mot både Ryssland och exempelvis NATO. Vi är en stor skog som är lättare att ha med sig än att ha emot sig, dessutom sitter vi på Östersjöns största hangarfartyg, Gotland.
Hoten mot Sverige handlar alltså inte om att stora stygga vargen vill landstiga utanför Gävle för att sedan låta pansar rycka in i landet med målet att förslava det svenska folket. Det vi i stället står inför är en situation där Sverige, i händelse av ett större krig mellan öst och väst, eller i varje fall delar av de konstellationerna, snabbt kan behöva besättas för att underlätta framtida operationer mot fienden.
En konflikt i Baltikum som snabbt eskalerar kan exempelvis få fienden att kvickt vilja stänga luftrummet över Östersjön, vilket enklast görs med luftvärnssystem på Gotland. Även en framryckning mot Norge görs lättare genom Sverige än genom Finnmark fylke. Det är dessa scenarier den svenska politiska eliten bör betänka under försvarsdebatten, inte risken för en fullskalig rysk invasion som slutar i att Sverige utropas till en ny sovjetisk satellitstat.
Vilket som så kan vi, enligt Försvarsmakten, dock bara försvara oss själva i en vecka, om knappt det. Särskilt med tanke på att vi idag inte ens kan sätta in tungt artilleri mot fienden. Lägg därtill att det inte heller verkar som om någon vet vad som egentligen menas med "begränsat angrepp". Om en konflikt runt Östersjön i framtiden skulle eskalera får vi alltså hålla tummarna för att fienden enbart sätter in ett begränsat angrepp mot oss, och helst att de ger oss ett par år att mobilisera våra styrkor i lugn och ro också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar