Den svenska försvarsförmågan

I en intervju publicerad i SvD i slutet av 2012 berättar ÖB Sverker Göranson om sin syn på försvarets nya neddragningar och Sveriges framtida försvarsförmåga. Säkerhetsmässigt så målar Göranson upp en dyster framtid, men ändå verkar han emellanåt lite väl positiv.

Det försvar av landet som riksdagen beslutet om är en ekonomisk omöjlighet. Så sent som i somras varnade ÖB för att Sverige kan komma att tvingas lägga ned en hel försvarsgren om regeringen fortsätter att tvätta Försvarsmakten i stålbad. I intervjun med SvD berättar ÖB att situationen i Försvarsmakten, om sex år, skulle låta Sverige försvara sig själva i en vecka mot ett begränsat angrepp.

Den allmänna opinionen i landet verkar vara helt inställd på att något hot inte finns medan en liten minoritet säger att hotet inte existerar nu men som, i och med den ryska upprustningen, kan bli en realitet i en nära framtid. Sanningen är dock den att Ryssland, likt alla andra stater runt omkring oss, är indirekta hot.

Varenda färsk rysk soldat som rekryteras gör Sverige relativt svagare jämte Moskva. Det samma gäller i teorin även för vårat förhållande till Norge, USA och Papa Nya Guinea. Säkerhet och skydd mot hot i form av andra stater byggs med eldkraft. Om vi inte kan försvara oss idag så är vi inte säkra imorgon. Resonemanget att vi idag inte hotas liknar Per-Albin Hanssons Vår beredskap är god. Och saken är ju den att vi självfallet besitter förmågan att bekämpa bönder i Afghanistan, men mot en teknologiskt jämlik fiende är de det, som ÖB så fint kallar det, tidsbegränsade försvaret som gäller. Även om soldaterna vi möter på slagfältet skulle tillhöra någon av de stater som enligt försvarsministern "rustar ner" skulle Sveriges öde efter sju dagar ligga i händerna på våra en grupp "allierade" som inte existerar.

I intervjun påpekar ÖB helt riktigt att vi i ett skarpt läge inte bör förvänta oss någon militär hjälp från Europeiska Unionen, eftersom det helt enkelt inte är någon försvarsallians, utan att vi i stället bör vända oss till NATO. I en stabsövning 2011 gick Sverige in i ett fiktivt krig på NATO:s sida genom att sätta in Gripen i Norge - allt i enlighet med solidaritetsdoktrinen. En fin tanke, förvisso, men att basera delar av utfallet av ett väpnat angrepp på Sverige på vad som gjorts under en övning känns lite vanskligt. Särskilt som NATO:s generalsekreterare, dansken Anders Fogh Rasmussen, i november förklarade att Sverige inte kan vänta någon hjälp från NATO eftersom vi inte är medlemmar (ett uttalande jag skrivit kort om här). Utöver det faktumet så är det heller inte säkert att vi skulle kunna ta emot hjälp även om vi fick den. Efter en vecka, när NATO anländer, måste det också finnas något kvar att försvara. Utan flygplatser, hamnar, möjligheter till att upprätthålla försörjningslinjer och personal gör den eventuella förstärkningen ingen nytta.

Sverige står alltså ensamt, vilket inte är något negativt per automatik. Vi bör hålla en neutral hållning i världspolitiken och inte blanda oss i konflikter som inte rör oss. Å andra sidan är inte en svensk neutralitet (i den mån den faktiskt existerar) någon garant för att andra stater ska förhålla sig neutrala till oss. Inte heller är en eftergiftspolitik i stil med vad som skedde under VK2 ett behagligt verktyg för att uppnå säkerhet och fred. I slutändan är det enda som står mellan en potentiell fiende och de svenska medborgarna JAS 39 Gripen, Strv 122 och de modiga män och kvinnor som framför dem.

För verkligheten är den att det faktiskt rustas upp i vårt närområde. Putin har de facto skakat liv i den ryska björnen och ingen, sånär som på regeringen och media, kan knappast ha glömt att Kreml redan visat att de inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom och för att öka sin egen säkerhet. Just den andra sidans säkerhet är något som ofta glöms bort i debatten. Ryssen är ingen försupen och ond postkommunist, utan även han vill leva ett liv med största möjliga glädje för sig själv och sina närmaste, även han vill bygga säkerhet. Men säkerhetsintressen krockar. Som svar på den ryska upprustningen flyttar Norge sin operativa ledning till Bodö och i USA vill man intensifiera sina övningar i Östersjön. Mitt i allt står Sverige, och det är just därför vi själva utgör ett hot mot både Ryssland och exempelvis NATO. Vi är en stor skog som är lättare att ha med sig än att ha emot sig, dessutom sitter vi på Östersjöns största hangarfartyg, Gotland.

Hoten mot Sverige handlar alltså inte om att stora stygga vargen vill landstiga utanför Gävle för att sedan låta pansar rycka in i landet med målet att förslava det svenska folket. Det vi i stället står inför är en situation där Sverige, i händelse av ett större krig mellan öst och väst, eller i varje fall delar av de konstellationerna, snabbt kan behöva besättas för att underlätta framtida operationer mot fienden.

En konflikt i Baltikum som snabbt eskalerar kan exempelvis få fienden att kvickt vilja stänga luftrummet över Östersjön, vilket enklast görs med luftvärnssystem på Gotland. Även en framryckning mot Norge görs lättare genom Sverige än genom Finnmark fylke. Det är dessa scenarier den svenska politiska eliten bör betänka under försvarsdebatten, inte risken för en fullskalig rysk invasion som slutar i att Sverige utropas till en ny sovjetisk satellitstat.

Vilket som så kan vi, enligt Försvarsmakten, dock bara försvara oss själva i en vecka, om knappt det. Särskilt med tanke på att vi idag inte ens kan sätta in tungt artilleri mot fienden. Lägg därtill att det inte heller verkar som om någon vet vad som egentligen menas med "begränsat angrepp". Om en konflikt runt Östersjön i framtiden skulle eskalera får vi alltså hålla tummarna för att fienden enbart sätter in ett begränsat angrepp mot oss, och helst att de ger oss ett par år att mobilisera våra styrkor i lugn och ro också.

Ut med Tolgfors och in med Nalle Puh

Det var nog inte alltför många som förvånades över beskedet om Sten Tolgfors avgång. Länge verkade det som att saudiaffären och det stora mediauppbåd runt den skulle innebära slutet för Tolgfors roll som försvarsminister. Men att Reinfeldt inte kunnat namnge en ny minister direkt kanske tyder på att regeringen in i det sista hoppades på att Tolgfors skulle kunna sitta kvar även efter att stormen lagt sig, vem vet?

Tolgfors har både gjort bra och dåligt ifrån sig, och vad gäller det dåliga så är han knappast den enda man ska lasta. Istället är det moderaterna som parti och alliansen som samarbete som steg för steg fortsatt nedmonteringen av den svenska försvarsförmågan samtidigt som man haft en vision om att Sverige i framtiden ska kunna hantera ett toppmodernt och effektivt försvar. Inte heller kan man lägga saudiaffären på Tolgfors, då det hela rör sig om beslut tagna innan hans tid på posten. Alltsedan 2006 har man kraftigt skärt ned på FOI:s budget och sedan  1990-talet så är hela verksamheten uppdragsfinansierad, något som uppenbarligen lett till att man tvingats le och vinka även när det kommer till affärer som allmänheten anser illegitima.

För det är just den ekonomiska biten som svajat i vinden under Tolgfors tid vid rodret. Gång efter gång har han hävdat att allt är bra och flyter på fint, och förvisso kanske det har gjort det. Försvarsmaktens budget har ju som känt varit i balans under de senaste åren, och för ett moderaterna vars politiska vision är uppfylld så länge som ens inkomster från "arbetslinjen" är större än ens utgifter, så ter sig nog inte budgetten som ett problem, då den faktiskt är i balans. Att den nu råkar vara i balans till följd av neddragningar i form av uteblivna övningar och kraftigt försenade uppgraderingar av material får väl antas vara av sekundärt intresse för Tolgfors, Reinfeldt och deras moderater. Men med det inte sagt att övertagandet av Odenbergs portfölj var någon tacksam uppgift.

Vad Tolgfors istället, mer eller mindre, lyckats med är att lägga fokus på de individuella soldaterna och deras familjer. Självfallet skall också "avskaffandet" av värnplikten nämnas, även om den ekonomiskt genomfördes för snabbt och ogenomtänkt. Resultatet är dock att ett extremt förlegat och nationalistiskt system delvist begravts, och det ska Tolgfors ha cred för.

Nu är frågan istället vem som kommer ta över efter honom. Gammelmedia har redan räknat lyckats radda upp ett stycke möjliga kandidater. Sannolikt är att det blir en moderat, och att denne moderat kommer vara lika benägen att underkasta sig resten av regeringens ekonomiska krav som min dvärgschnauzer underkastar sig min vilja i utbyte mot en halv potatis. Om jag själv hade fått välja så hade vi tillsatt nuvarande utbildningsminister Jan Björklund, då han själv ofta visat ett brinnande intresse och en gedigen kunskap om det svenska försvaret. Han må vara interventionist ända ut i fingerspetsarna men i ett Sverige som nu drar tillbaka sina styrkor och minskar sina militära utgifter så är det inte det lättaste att skicka våra soldater till andra sidan jorden igen. Eller kanske den gamle SD-riksdagsmannen Stellan Bojerud, som även han visat ett gediget intresse för den svenska Försvarsmakten och fokuset på just Sverige.

Men antagligen inte..

Många stora försvarsfrågor står för dörren. Den nya ministern måste, på kort sikt, kunna fortsätta att framställa Försvarsmakten som en intressant och bra arbetsgivare, även efter att vi nu äntligen kommer dra oss ur Afghanistan och han måste kunna hantera den interna debatten inom Alliansen rörande NATO. Han måste kunna hantera den upprustning som sker i vårt närområde och Arktis och först och främst måste han kunna förankra hela försvarsmakten hos folket. Framöver kommer vi eventuellt att få se nya punkter på dagordningen i form av en alltmer irriterad och våldsam demokratirörelse i Belarus, utbredda oroligheter kring bygget av Nordstream och kanske en svensk, folklig, vilja att återgå till territorialförsvar med ett större och mer folkligt förankrat hemvärn.

Men vem blir då den nya, vem blir Nalle Puh?