Ut med Tolgfors och in med Nalle Puh

Det var nog inte alltför många som förvånades över beskedet om Sten Tolgfors avgång. Länge verkade det som att saudiaffären och det stora mediauppbåd runt den skulle innebära slutet för Tolgfors roll som försvarsminister. Men att Reinfeldt inte kunnat namnge en ny minister direkt kanske tyder på att regeringen in i det sista hoppades på att Tolgfors skulle kunna sitta kvar även efter att stormen lagt sig, vem vet?

Tolgfors har både gjort bra och dåligt ifrån sig, och vad gäller det dåliga så är han knappast den enda man ska lasta. Istället är det moderaterna som parti och alliansen som samarbete som steg för steg fortsatt nedmonteringen av den svenska försvarsförmågan samtidigt som man haft en vision om att Sverige i framtiden ska kunna hantera ett toppmodernt och effektivt försvar. Inte heller kan man lägga saudiaffären på Tolgfors, då det hela rör sig om beslut tagna innan hans tid på posten. Alltsedan 2006 har man kraftigt skärt ned på FOI:s budget och sedan  1990-talet så är hela verksamheten uppdragsfinansierad, något som uppenbarligen lett till att man tvingats le och vinka även när det kommer till affärer som allmänheten anser illegitima.

För det är just den ekonomiska biten som svajat i vinden under Tolgfors tid vid rodret. Gång efter gång har han hävdat att allt är bra och flyter på fint, och förvisso kanske det har gjort det. Försvarsmaktens budget har ju som känt varit i balans under de senaste åren, och för ett moderaterna vars politiska vision är uppfylld så länge som ens inkomster från "arbetslinjen" är större än ens utgifter, så ter sig nog inte budgetten som ett problem, då den faktiskt är i balans. Att den nu råkar vara i balans till följd av neddragningar i form av uteblivna övningar och kraftigt försenade uppgraderingar av material får väl antas vara av sekundärt intresse för Tolgfors, Reinfeldt och deras moderater. Men med det inte sagt att övertagandet av Odenbergs portfölj var någon tacksam uppgift.

Vad Tolgfors istället, mer eller mindre, lyckats med är att lägga fokus på de individuella soldaterna och deras familjer. Självfallet skall också "avskaffandet" av värnplikten nämnas, även om den ekonomiskt genomfördes för snabbt och ogenomtänkt. Resultatet är dock att ett extremt förlegat och nationalistiskt system delvist begravts, och det ska Tolgfors ha cred för.

Nu är frågan istället vem som kommer ta över efter honom. Gammelmedia har redan räknat lyckats radda upp ett stycke möjliga kandidater. Sannolikt är att det blir en moderat, och att denne moderat kommer vara lika benägen att underkasta sig resten av regeringens ekonomiska krav som min dvärgschnauzer underkastar sig min vilja i utbyte mot en halv potatis. Om jag själv hade fått välja så hade vi tillsatt nuvarande utbildningsminister Jan Björklund, då han själv ofta visat ett brinnande intresse och en gedigen kunskap om det svenska försvaret. Han må vara interventionist ända ut i fingerspetsarna men i ett Sverige som nu drar tillbaka sina styrkor och minskar sina militära utgifter så är det inte det lättaste att skicka våra soldater till andra sidan jorden igen. Eller kanske den gamle SD-riksdagsmannen Stellan Bojerud, som även han visat ett gediget intresse för den svenska Försvarsmakten och fokuset på just Sverige.

Men antagligen inte..

Många stora försvarsfrågor står för dörren. Den nya ministern måste, på kort sikt, kunna fortsätta att framställa Försvarsmakten som en intressant och bra arbetsgivare, även efter att vi nu äntligen kommer dra oss ur Afghanistan och han måste kunna hantera den interna debatten inom Alliansen rörande NATO. Han måste kunna hantera den upprustning som sker i vårt närområde och Arktis och först och främst måste han kunna förankra hela försvarsmakten hos folket. Framöver kommer vi eventuellt att få se nya punkter på dagordningen i form av en alltmer irriterad och våldsam demokratirörelse i Belarus, utbredda oroligheter kring bygget av Nordstream och kanske en svensk, folklig, vilja att återgå till territorialförsvar med ett större och mer folkligt förankrat hemvärn.

Men vem blir då den nya, vem blir Nalle Puh?

Svenskt i spelens värld

För ovanlighetens skull tänker jag skriva om något annat än politik, nämligen datorspel. Om det är något som verkligen kan få mig och sambon att kunna koppla av från vardagsstressen så är det att sätta sig ned framför TV:n och slänga in Modern Warfare i krysslådan, alternativt att själv sätta sig framför datorn och ta över/rädda världen i strategilir såsom Empire: Total War, Civilization V, World in Conflict eller Super Power 2.

I en värld där krigsspelscenen domineras av ekonomiska krafter på andra sidan pölen blir man som svensk hobbypatriot lätt glömd och även gömd under alla hundratals titlar som behandlar amerikanska soldater i VK2, amerikanska soldater i Vietnam, amerikanska soldater under Kalla kriget samt amerikanska soldater i futurisk fiktion. Ibland får man även spela som britt, eventuellt sovjetiskt kanonfoder.

Bortsett från ovan nämnda Empire: Total War, Super Power 2, Hearts of Iron och moddarna till Battlefield 1942 (Silent Heroes). Battlefield Vietnam (Gotland Invasion) och Arma2 (Operation Red Justice) har det varit sparsamt med svenska soldater i anglo-saxiska produktioner (undantaget det gamla Act of War, där korvetter av Visbyklass fanns i den onda sidans arsenal samt HAWX där PMC-företaget Artemis Global Security bland annat använder sig av JAS Gripen). Så därför blir man extra exalterad när ett spel som ger utrymme för svenska stridskrafter utannonseras. Särskilt när det rör sig om två spel.

Spelen jag talar om är Naval War: Arctic Circle och Medal of Honor: Warfighter. I nuläget är det dock bara det förstnämnda som säkert kommer erbjuda svenska spelbara enheter i form av JAS Gripen, Visbyklasskorvetter samt ubåtar av Gotlandsklass. Spelet kommer att kretsa kring en framtida konflikt mellan NATO/"Nordiska Alliansen" och Ryssland om makten över Nordatlanten samt Norra ishavet och kommer uteslutande att röra sig om storskalig strid till havs med allt vad det innebär av användning av satelliter, radar, UAV:er, ubåtar och självklart örlogsfartyg.

Det andra spelet är en direkt uppföljare till det kontroversiella Medal of Honor (vars kampanj jag själv föredrar framför, till exempel, den i Modern Warfare-serien). I den första trailer som släpptes till spelet talar en man på lågmäld, mörk, pasthu om de Västerländska styrkor som opererar i Afghanistan samtidigt som datoranimerade bilder av specialförband visas. Trailern avslutas med att en rad namn på militära specialförband skymtar förbi ovanför texten "WAS HERE" (ex. TIER1 WAS HERE). Ett av de namn som skymtar förbi är S SOG, vilket förhoppningsvis är vår egen Särskilda Operationsgruppen. Det går inte att räkna det antal specialförband som förkortas SOG på dina två händer, men just att det står just "S" SOG, och att det norska FSK/HJK är namnet som visas innan S SOG, gör att i alla fall jag blir ganska säker på att det handlar om just Särskilda Operationsgruppen. Om dessa kommer vara spelbara eller inte återstår dock att se.

Vadå liberal revolution?

I dagens svenskan lyfter journalisten Göran Eriksson fram en rad punkter som han menar utgör en "liberal revolution" i Sverige och som särskiljer oss från den övriga Västvärlden. Redan i artikelns tredje mening berättas att den liberala utvecklingen drivits på av både röda och blå regeringar, vilket alltså är det samma som knappt några liberaliseringar, i ordets rätta bemärkelse, alls.

Den första punkten som tas upp är arbetskraftsinvandringen och det faktum att den i Sverige är mer generöst utformad än vad den är i de övriga OECD-länderna. Men där en liberal arbetsmarknadspolitik hade varit öppna gränser och avsaknad av socialförsäkrings- och anställningsvillkor, är Sveriges system en cirkus av krav på både arbetsgivare och arbetstagare där uppehållstillstånd endast kan ges i upp till fyra år. Sedan bestämmer staten om man vill kasta ut arbetstagaren, alternativt ge honom permanent uppehållstillstånd samt tillgång till hela den svenska välfärdskakan (vilket heller inte är något som bör betecknas "liberalt").

Det andra "bevisföremålet", som Eriksson valt att kalla sina punkter, tar upp den svenska friskolan och hur fantastiskt "fri" den är. Men precis som gemene moderat i vårt avlånga land har Eriksson uppenbarligen svårt att skilja på frihet och valfrihet, där det första är frihet från andras tvång och det senare friheten att välja mellan olika, av staten subventionerade och/eller reglerade, alternativ (även din "rätt" att utöva tvång på andra). Det påstås att den svenska skolan är "världens mest liberala" och att statens förhållningssätt till privata skolor är "extremt liberalt". Hur det kan vara liberalt att kräva licens för någon som vill starta skola (något som Eriksson faktiskt tar upp i artikeln, dock verkar han inte se det oliberala med det hela), att toppstyra och centralplanera alla skolors läroplaner, att finansiera både kommunala och "privata" skolor med skattemedel samt stå för en lagstadgad skolplikt är för mig omöjligt att besvara.

I den tredje punkten berättas om den avreglerade järnvägen. Men samtidigt som persontrafikmonopolet är avskaffat, satsas fortfarande miljoner och åter miljoner av skattemedel i infrastrukturprojekt som rör den svenska, rällsgående, kollektivtrafiken.

Det är väldigt tydligt att ordet "liberal" blivit otroligt svårdefinierat, alla verkar vilja representera detta frihetens begrepp, även om man själv inte har så mycket till övers till just frihet, särskilt för andra. För samtidigt som Sveriges "liberala revolution" fortgår ökar staten sina ekonomiska garantier för banker på styva linan och stärker kraven på hur handel över gränser ska se ut (non-tariff barriers). Men det är främst på det sociala området som staten växer. Häromdagen infördes det hårt kritiserade DLD. Från folkpartiet har det hörts röster om förbud mot kryptering och kristdemokraterna fortsätter att försvara sin och regeringens destruktiva narkotikapolitik med näbbar och klor. Om socialdemokraterna återtar makten 2014 lär vi få se fler skatter, fler regleringar, ökat statligt spenderande, en än mer oansvarig invandringspolitik och en stat som än en gång omfamnar "fin" kultur med båda armarna. Om alliansen behåller makten kan vi nog börja kalla herr Reinfeldt för herr Persson.

Många av Alliansens reformer har varit mer eller mindre liberala, och vi är många som är tacksamma för dem - men när syftet inte är individers frihet, utan snarare individers (eller gruppers) "rätt" att välja, på bekostnad av andra individer och grupper - då är det inte liberalism och inte heller hållbart i längden.

Militärkupp i Mali

I natt avsattes Malis demokratiskt valda president, Amadou Toumani Tourés, i en blodig militärkupp i huvudstaden Bamako. Rebellerna bakom kuppen National Committee for the Restoration of Democracy and State (CNRDR), ledda av en Amadou Sanogo, hävdar att de gjort detta för att återställa demokratin i landet och att man kommer införa demokratiska val igen så fort landet är säkert. Vid sidan av uttalandet har man avskaffat konstitutionen och börjat upplösa statliga institutioner. Som skäl till kuppen anger man bland annat att Tourés regering inte kunnat skydda sina medborgare från terrorister (vilka i själva verket är separatister i norr), och att det nu ska tas hårdare tag mot dessa efter att deras motstånd mot regeringen i Banako intensifierats i och med att många av dem återvänt från kriget i Libyen, där de slogs på lojalisternas sida. Ingen demokrati i norr med andra ord, ett nytt Kurdistan att vänta i värsta fall.

Sedan 1992 har Mali hållit demokratiska val, och även Tourés har lovat att respektera landets demokratiska konstitution och inte ställa upp i presidentvalet som var tänkt att hållas i april. Parlamentsvalet skulle ske i juni.

En kupp i ett demokratiskt land, bara veckor innan ett demokratiskt val, kan aldrig vara legitim.


Update:


Mali, som innehar det roterande ordförandeskapet i Afrikanska Unionen, stängdes under gårdagen av från det AU. Samtidigt avbryter EU, Världsbanken och ADB tillfälligt samtliga av sina biståndsoperationer i landet. Som väntat har flertalet länder runt om i världen fördömt statskuppen och kräver nu att den demokratiskt valda regeringen skall återinrättas. Avsatte president Touré rapporteras fortfarande vara vid liv.

Med större delen av Malis stående styrkor placerade i norr (där man slåss mot ovan nämnda separatister) är huvudstaden i söder, även efter kuppen, lätt militariserad, vilket troligtvis varit en av anledningarna till att kuppen gick såpass snabbt att iscensätta. Norra och södra Mali är två vitt skilda områden, lättast är att jämföra dem med relationen mellan Turkiet och Kurdistan. För att kunna behålla makten måste nu landets nya regering (vilken med största sannolikhet inte kommer att erkännas av något land av betydelse, om än något annat land alls) förflytta flertalet förband söderut för att understödja kuppmakarna mot de lojalistiska förband som fortfarande gör motstånd. Bland dessa återfinns bland annat de paramilitära styrkor som sägs skydda Touré. Detta skulle i sin tur kunna leda till aktivitet hos rebellerna i norr. Med ens har säkerhetssituationen i det redan ultrafattiga Mali blivit än mer osäker.

Meningskiljaktigheter finns även inom militären, och det står ännu inte klart vad förbanden i norr faktiskt tycker om kuppen. Grupper av stridande i norr har i alla fall fallit tillbaka till en militärbas nära staden Gao i norra delen av landet - varför är ännu oklart. Rapporter säger även att yngre rekryter vid militärbasen ska ha tagit äldre officerare till fånga.

För kuppmakarna lär nästa steg i operationen att finna och eliminera Touré, då det faktum att han fortfarande är vid liv innebär att lojalisterna fortfarande har en stark, och legitim, ledare att samlas kring. Om Touré lyckas samla till en stark motståndsrörelse och även stärka sitt förtroende hos befolkningen kommer CNRDR få svårt att skapa en legitim bild kring sin egna regering (vilket i och för sig kommer vara omöjligt ändå då AU vänt sig emot dem).


Update #2:

Mali börjar sakta men säkert öppna sina gränser igen. Touré skyddas fortfarande av "Red Berets", ett fallskärmsjägarförband som han själv tjänstgjort i. Men samtidigt som hot om attacker mot TV-stationer är det enda som Touré lyckats åstadkomma sedan kuppens första timmar för lite mer än en vecka sedan, så har kuppledaren, Amadou Sanogo redan börjat samla spillror av den maliska armén kring sig. Enligt BBC så är det främst unga rekryter som stöttar kuppen medan äldre officerare fortfarande inte verkar vilja ställa sig på någon sida, detta samtidigt som stridande förband i norr drabbats av massdessertering och en blixtsnabb reträtt till följd av militära angrepp från Tuareg-separatisterna. Separatisterna stöttas också öppet av den islamistiska gruppen Ancar Dine. CNRDR säger sig ha börjat inleda fredsförhandlingar med separatisterna. Det kvarstår dock om det kommer kunna ge effekt, då kuppmakarnas presschef, Amadou Konaré, redan under kuppens första dag förklarade att attacken på Bamako bland annat var till följd av Tourés svaga hanterande av konflikten i norr - och att man med maktövertagandet ville ändra på det.

Det är också nu som ryktesspridningen verkligen börjar ta fart. Som nämnt så påstås att Touré fortfarande skyddas av lojalisterna, och att dessa även förbereder sig för att anfalla Bamako. Sanogo menar att allt bara är rykten - Touré hålls fången av CNRDR och motståndet mot kuppen är i det närmaste obefintligt. Vad som i varje fall är sant är att minst ministrar och regeringstjänstemän hålls fångna av Sanogo och att flertalet politiska partier i landet, från alla politiska spektrum, har fördömt kuppen. Även Alliansen för Demokrati och Rättvisa, vilka själva blev avsatta av Touré 1991, har uttalat sig emot Sanogo och CNRDR.

Rockstad Falun!

Tänkte ta och promota mina vänner i dalabandet Aliens Stole My Kidney, som nu ställer upp i en Internetomröstning där första till fjärde pris är en spelning på Rockstad Falun. Så in och rösta varje dag så fingrarna till slut blöder - så vi kan få avnjuta lite skön metalcore i sommar!

Kony2012 och hur det egentligen ligger till

Alltsedan 2001, och även innan 9/11, har civilsamhällets och de mediala ögonen i Västs riktats mot Mellanöstern. Inte bara har det handlat om ekonomiska anledningar och en säkrad tillförsel av olja, utan det har även funnits en säkerhetspolitisk dimension där den amerikanska hegemonin spelat en central roll.

När det kommer till den allmänna opinionen och säkerhetspolitik så har de flesta skygglappar för ögonen när de följer nyheterna på TV. Det som inte syns eller hörs finns inte. Västs regeringar resonerar på ett liknande sätt; det som inte påverkar oss, bör inte vi påverka. För stater är detta förvisso en väldigt sund inställning till internationella relationer, då motsatsen brukar resultera i stat X intervenerar i stat Y och kränker den senares suveränitet. Redan nu ser vi hur, bland annat vår egen, regering efter regering fattar beslut om att slå sig in i andra stater för att, bistå grupper i deras kamp för att avsätta sina egna regeringar, eller att själva slå ned ledare man inte gillar. Vi har sett det i Afghanistan, i Irak och nu senast i Libyen. När vi lämnar Afghanistan finns en stor chans att talibanerna återtar Kabul, dagar efter att USA avslutade sitt arbete i Irak exploderar Baghdad och landets vice president, Tariq al-Hashemi, anklagas och efterlyses för samröre med terrorister och i post-Kaddafi Libyen slits landet sakta och säkert isär av inbördes strider och secessionism.

Imorgon kan NATO åter luftbomba regimtrogna i arabvärlden samtidigt som man intensifierar säkerhetsdilemmat mellan Väst och Iran. Men vad kommer hända dagen efter imorgon? Europeiska marktrupper i Belarus, en NFZ över Tibet eller kanske en fullskalig invasion av Saudi Arabien? Antagligen inte. Det är statliga intressen, maktförhållanden och det militärindustriella komplexet det handlar om. 


Situationen är den samma i Afrika, och i Uganda.
I morse såg började människor på Facebook att länka till ett videoklipp skapat av en organisation vid namn Invisible Children. Filmen tar upp det våld som i åratal drabbat invånare i Uganda till följd av strider mellan regeringsstyrkor och den terrorklassade organisationen Lord's Resistance Army (LRA) och dess frontfigur Joseph Kony. Invisible Children menar att eftersom folk inte vet vem Kony är, inte ser konflikten, så finns heller inga politiska incitament att göra något åt det. Därför har man under en längre tid arbetat för att ge allmänheten en bild och en uppfattning om vad det är som sker i den afrikanska staten utan havsgräns. Som känt så beslutade sig president Barack Obama för att intervenera i Uganda i oktober förra året under principen om R2P. Invisible Childrens räds nu att om det allmänna intresset för situationen i Uganda svalnar kommer Vita Huset att kalla hem trupperna, man har därför satt igång en kampanj för att "göra Kony känd". Målet är att Uganda, understödda av de ungefär 100 amerikanska trupperna (som är beväpnade men först och främst där för att undervisa och understödja) ska hitta Kony och fånga honom. Tanken är god, men situationen är mer komplex än så.

Alltsedan ugandisk självständighet 1962 har det funnits en spänning mellan regeringen och National Resistance Army (NRA) på ena sidan, och acholifolket, i mångt och mycket representerade av LRA på andra sidan. Den ugandiska regeringen består själv inte av helgon, så det är rent omöjligt att peka ut en god och en ond sida. I Väst brukar man dock måla upp LRA som de onda, särskilt till följd av Joseph Konys våldsamma rekrytering av barnsoldater och politiska mål; att göra Uganda till en teokrati baserad på Tio Guds Bud. LRA som organisation är dock inte kristen, snarare ett hopkok av afrikansk animism och paganism.

1991 gick den ugandiska regeringen till ett samlat frontalangrepp på LRA i en operation som kallades Operation North. Operationen misslyckades dock till följd av att LRA satt på överlägsen militär teknologi och material. Efter operationen började de båda parterna förhandla med varandra och Kony drog sig tillbaka till södra Sudan. Ett missnöje mot acholifolket grodde dock i och med att NRA under operationen rekryterat många av dem för att slåss mot Kony. 1994 inledde så LRA en kampanj där man regelrätt slaktade hela byar och kidnappade unga pojkar för att använda dem som barnsoldater och unga flickor för att använda dem som sexslavar. NRA anföll ännu en gång, men när de började slå mot LRA-förband som till stort sett enbart bestod av barn, ansåg många acholis att detta även var ett angrepp på dem som folk.

År 2002 inledde Ugandas regering Operation Iron Fist, då man bland annat tvingade LRA på flykt till Demokratiska Republiken Kongo, vilket skapade en diplomatisk kris mellan de båda länderna på FN-nivå. Alltsedan dess har flertalet försök till diplomatiska förhandlingar mellan de båda parterna gjorts, men Kony har alltför ofta dragit sig ur. År 2009 gick Lord’s Resistance Army Disarmament and Northern Uganda Recovery Act igenom i kongressen och USA tog officiell ställning för nedkämpandet av Kony. Sedan dess har man pumpat in miljoner och åter miljoner av dollar i Ugandas, men även Burundis, försvarsmakter. Olja har även hittats i norra Uganda.

Problemet med konflikten är tydligen alltså inte enbart Lord's Resistance Army, utan även Ugandas regering. Samtidigt som man har visat sig oförmögna att eliminera Joseph Kony och försvara sina egna medborgares liv, har man även tagit sina egna medborgares liv. Att USA går in på den ena partens sida betyder inte att detta är den enda legitima sidan. Om eller när Kony är borta kommer det enbart bli lättare för Ugandas regering att knyta ett hårdare grepp runt acholifolket - en form av förtryck ersätts av ett annat, och då kommer inte Väst att intervenera, av samma anledning som man den allmänna opinionen inte kräver intervention i Somalia, Kongo eller Zimbabwe; man bryr sig helt enkelt inte.


Men Invisible Children då, vilka är det egentligen?
Organisationen är politiskt obunden och dess syfte är att upplysa allmänheten om Joseph Kony, som beskrivet ovan. Charity Navigator ger organisationen ett halvdant betyg och om man tar en titt på organisationens egna finanser (vilka är publika då organisationen inte är vinstdrivande) ser vi att inte ens hälften av den summa som organisationen spenderade förra året gick till själva välgörenhetsprogrammet. Foreign Affairs har även kritiserat sanningshalten i, bland annat, Invisible Childrens rapportering om LRA.

Att folk bryr sig är bra, men frågan är om detta är rätt väg att gå? I dagsläget finns inget som säger att förtrycket får ett slut om Kony lämnar spelplanen. Uganda kommer fortsätta vara ett land där misär och kriminalitet tillåts härja fritt. Att ta död på Kony (och alla de barnsoldater som kommer stå mellan honom och ugandisk militär när dagen kommer, är inte lösningen på Ugandas eller Afrikas problem - nog är det en liten del av den, men svaret ligger istället i att världen, vi, öppnar upp för fri handel, fri konkurrens och fri rörlighet. Rättvisa och stabilitet nås genom vänskap och samarbete. Det är synd att väldigt många av de som nu kommer ägna mars månad åt att sätta upp Kony2012-posters och köpa fina t-shirts troligen inte kommer reflektera en sekund över de verkliga problemen och de verkliga lösningarna.

Jag avslutar med att säga att det också är väldigt synd, och tragiskt, när ledarna för Invisible Children poserar med vapen tillsammans med SPLA.

Edit: Joshua Keating på Foreign Policy publicerade nu på morgonen en text som fördjupar sig i bland annat de propagandalögner som Invisible Children sprider. Mycket läsvärt.

Updaterar från mobilen för första gången och vet inte riktigt hur det fungerar med länkningar. Förfinas ikväll.

http://blog.foreignpolicy.com/posts/2012/03/07/guest_post_joseph_kony_is_not_in_uganda_and_other_complicated_things#.T1fmznkEx3M.facebook