Vadå liberal revolution?

I dagens svenskan lyfter journalisten Göran Eriksson fram en rad punkter som han menar utgör en "liberal revolution" i Sverige och som särskiljer oss från den övriga Västvärlden. Redan i artikelns tredje mening berättas att den liberala utvecklingen drivits på av både röda och blå regeringar, vilket alltså är det samma som knappt några liberaliseringar, i ordets rätta bemärkelse, alls.

Den första punkten som tas upp är arbetskraftsinvandringen och det faktum att den i Sverige är mer generöst utformad än vad den är i de övriga OECD-länderna. Men där en liberal arbetsmarknadspolitik hade varit öppna gränser och avsaknad av socialförsäkrings- och anställningsvillkor, är Sveriges system en cirkus av krav på både arbetsgivare och arbetstagare där uppehållstillstånd endast kan ges i upp till fyra år. Sedan bestämmer staten om man vill kasta ut arbetstagaren, alternativt ge honom permanent uppehållstillstånd samt tillgång till hela den svenska välfärdskakan (vilket heller inte är något som bör betecknas "liberalt").

Det andra "bevisföremålet", som Eriksson valt att kalla sina punkter, tar upp den svenska friskolan och hur fantastiskt "fri" den är. Men precis som gemene moderat i vårt avlånga land har Eriksson uppenbarligen svårt att skilja på frihet och valfrihet, där det första är frihet från andras tvång och det senare friheten att välja mellan olika, av staten subventionerade och/eller reglerade, alternativ (även din "rätt" att utöva tvång på andra). Det påstås att den svenska skolan är "världens mest liberala" och att statens förhållningssätt till privata skolor är "extremt liberalt". Hur det kan vara liberalt att kräva licens för någon som vill starta skola (något som Eriksson faktiskt tar upp i artikeln, dock verkar han inte se det oliberala med det hela), att toppstyra och centralplanera alla skolors läroplaner, att finansiera både kommunala och "privata" skolor med skattemedel samt stå för en lagstadgad skolplikt är för mig omöjligt att besvara.

I den tredje punkten berättas om den avreglerade järnvägen. Men samtidigt som persontrafikmonopolet är avskaffat, satsas fortfarande miljoner och åter miljoner av skattemedel i infrastrukturprojekt som rör den svenska, rällsgående, kollektivtrafiken.

Det är väldigt tydligt att ordet "liberal" blivit otroligt svårdefinierat, alla verkar vilja representera detta frihetens begrepp, även om man själv inte har så mycket till övers till just frihet, särskilt för andra. För samtidigt som Sveriges "liberala revolution" fortgår ökar staten sina ekonomiska garantier för banker på styva linan och stärker kraven på hur handel över gränser ska se ut (non-tariff barriers). Men det är främst på det sociala området som staten växer. Häromdagen infördes det hårt kritiserade DLD. Från folkpartiet har det hörts röster om förbud mot kryptering och kristdemokraterna fortsätter att försvara sin och regeringens destruktiva narkotikapolitik med näbbar och klor. Om socialdemokraterna återtar makten 2014 lär vi få se fler skatter, fler regleringar, ökat statligt spenderande, en än mer oansvarig invandringspolitik och en stat som än en gång omfamnar "fin" kultur med båda armarna. Om alliansen behåller makten kan vi nog börja kalla herr Reinfeldt för herr Persson.

Många av Alliansens reformer har varit mer eller mindre liberala, och vi är många som är tacksamma för dem - men när syftet inte är individers frihet, utan snarare individers (eller gruppers) "rätt" att välja, på bekostnad av andra individer och grupper - då är det inte liberalism och inte heller hållbart i längden.