När det kommer till den allmänna opinionen och säkerhetspolitik så har de flesta skygglappar för ögonen när de följer nyheterna på TV. Det som inte syns eller hörs finns inte. Västs regeringar resonerar på ett liknande sätt; det som inte påverkar oss, bör inte vi påverka. För stater är detta förvisso en väldigt sund inställning till internationella relationer, då motsatsen brukar resultera i stat X intervenerar i stat Y och kränker den senares suveränitet. Redan nu ser vi hur, bland annat vår egen, regering efter regering fattar beslut om att slå sig in i andra stater för att, bistå grupper i deras kamp för att avsätta sina egna regeringar, eller att själva slå ned ledare man inte gillar. Vi har sett det i Afghanistan, i Irak och nu senast i Libyen. När vi lämnar Afghanistan finns en stor chans att talibanerna återtar Kabul, dagar efter att USA avslutade sitt arbete i Irak exploderar Baghdad och landets vice president, Tariq al-Hashemi, anklagas och efterlyses för samröre med terrorister och i post-Kaddafi Libyen slits landet sakta och säkert isär av inbördes strider och secessionism.
Imorgon kan NATO åter luftbomba regimtrogna i arabvärlden samtidigt som man intensifierar säkerhetsdilemmat mellan Väst och Iran. Men vad kommer hända dagen efter imorgon? Europeiska marktrupper i Belarus, en NFZ över Tibet eller kanske en fullskalig invasion av Saudi Arabien? Antagligen inte. Det är statliga intressen, maktförhållanden och det militärindustriella komplexet det handlar om.
Situationen är den samma i Afrika, och i Uganda.
I morse såg började människor på Facebook att länka till ett videoklipp skapat av en organisation vid namn Invisible Children. Filmen tar upp det våld som i åratal drabbat invånare i Uganda till följd av strider mellan regeringsstyrkor och den terrorklassade organisationen Lord's Resistance Army (LRA) och dess frontfigur Joseph Kony. Invisible Children menar att eftersom folk inte vet vem Kony är, inte ser konflikten, så finns heller inga politiska incitament att göra något åt det. Därför har man under en längre tid arbetat för att ge allmänheten en bild och en uppfattning om vad det är som sker i den afrikanska staten utan havsgräns. Som känt så beslutade sig president Barack Obama för att intervenera i Uganda i oktober förra året under principen om R2P. Invisible Childrens räds nu att om det allmänna intresset för situationen i Uganda svalnar kommer Vita Huset att kalla hem trupperna, man har därför satt igång en kampanj för att "göra Kony känd". Målet är att Uganda, understödda av de ungefär 100 amerikanska trupperna (som är beväpnade men först och främst där för att undervisa och understödja) ska hitta Kony och fånga honom. Tanken är god, men situationen är mer komplex än så.
Alltsedan ugandisk självständighet 1962 har det funnits en spänning mellan regeringen och National Resistance Army (NRA) på ena sidan, och acholifolket, i mångt och mycket representerade av LRA på andra sidan. Den ugandiska regeringen består själv inte av helgon, så det är rent omöjligt att peka ut en god och en ond sida. I Väst brukar man dock måla upp LRA som de onda, särskilt till följd av Joseph Konys våldsamma rekrytering av barnsoldater och politiska mål; att göra Uganda till en teokrati baserad på Tio Guds Bud. LRA som organisation är dock inte kristen, snarare ett hopkok av afrikansk animism och paganism.
1991 gick den ugandiska regeringen till ett samlat frontalangrepp på LRA i en operation som kallades Operation North. Operationen misslyckades dock till följd av att LRA satt på överlägsen militär teknologi och material. Efter operationen började de båda parterna förhandla med varandra och Kony drog sig tillbaka till södra Sudan. Ett missnöje mot acholifolket grodde dock i och med att NRA under operationen rekryterat många av dem för att slåss mot Kony. 1994 inledde så LRA en kampanj där man regelrätt slaktade hela byar och kidnappade unga pojkar för att använda dem som barnsoldater och unga flickor för att använda dem som sexslavar. NRA anföll ännu en gång, men när de började slå mot LRA-förband som till stort sett enbart bestod av barn, ansåg många acholis att detta även var ett angrepp på dem som folk.
År 2002 inledde Ugandas regering Operation Iron Fist, då man bland annat tvingade LRA på flykt till Demokratiska Republiken Kongo, vilket skapade en diplomatisk kris mellan de båda länderna på FN-nivå. Alltsedan dess har flertalet försök till diplomatiska förhandlingar mellan de båda parterna gjorts, men Kony har alltför ofta dragit sig ur. År 2009 gick Lord’s Resistance Army Disarmament and Northern Uganda Recovery Act igenom i kongressen och USA tog officiell ställning för nedkämpandet av Kony. Sedan dess har man pumpat in miljoner och åter miljoner av dollar i Ugandas, men även Burundis, försvarsmakter. Olja har även hittats i norra Uganda.
Problemet med konflikten är tydligen alltså inte enbart Lord's Resistance Army, utan även Ugandas regering. Samtidigt som man har visat sig oförmögna att eliminera Joseph Kony och försvara sina egna medborgares liv, har man även tagit sina egna medborgares liv. Att USA går in på den ena partens sida betyder inte att detta är den enda legitima sidan. Om eller när Kony är borta kommer det enbart bli lättare för Ugandas regering att knyta ett hårdare grepp runt acholifolket - en form av förtryck ersätts av ett annat, och då kommer inte Väst att intervenera, av samma anledning som man den allmänna opinionen inte kräver intervention i Somalia, Kongo eller Zimbabwe; man bryr sig helt enkelt inte.
Men Invisible Children då, vilka är det egentligen?
Organisationen är politiskt obunden och dess syfte är att upplysa allmänheten om Joseph Kony, som beskrivet ovan. Charity Navigator ger organisationen ett halvdant betyg och om man tar en titt på organisationens egna finanser (vilka är publika då organisationen inte är vinstdrivande) ser vi att inte ens hälften av den summa som organisationen spenderade förra året gick till själva välgörenhetsprogrammet. Foreign Affairs har även kritiserat sanningshalten i, bland annat, Invisible Childrens rapportering om LRA.
Att folk bryr sig är bra, men frågan är om detta är rätt väg att gå? I dagsläget finns inget som säger att förtrycket får ett slut om Kony lämnar spelplanen. Uganda kommer fortsätta vara ett land där misär och kriminalitet tillåts härja fritt. Att ta död på Kony (och alla de barnsoldater som kommer stå mellan honom och ugandisk militär när dagen kommer, är inte lösningen på Ugandas eller Afrikas problem - nog är det en liten del av den, men svaret ligger istället i att världen, vi, öppnar upp för fri handel, fri konkurrens och fri rörlighet. Rättvisa och stabilitet nås genom vänskap och samarbete. Det är synd att väldigt många av de som nu kommer ägna mars månad åt att sätta upp Kony2012-posters och köpa fina t-shirts troligen inte kommer reflektera en sekund över de verkliga problemen och de verkliga lösningarna.
Jag avslutar med att säga att det också är väldigt synd, och tragiskt, när ledarna för Invisible Children poserar med vapen tillsammans med SPLA.
Edit: Joshua Keating på Foreign Policy publicerade nu på morgonen en text som fördjupar sig i bland annat de propagandalögner som Invisible Children sprider. Mycket läsvärt.
Updaterar från mobilen för första gången och vet inte riktigt hur det fungerar med länkningar. Förfinas ikväll.
http://blog.foreignpolicy.com/posts/2012/03/07/guest_post_joseph_kony_is_not_in_uganda_and_other_complicated_things#.T1fmznkEx3M.facebook
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar