Igår avgick jag som vice distriktsordförande för Liberala ungdomsförbundet Dalarna. Min tid i LUF och Folkpartiet har varit både rolig och lärorik, men med tiden har jag känt att jag mer och mer distansierat mig mot partiets förda politik. Björklund styr partiet i rätt riktning, men även för majoren går saker över styr ibland, under valrörelsen har detta faktum varit alltför överhängande.
Jag blev medlem i Liberala ungdomsförbundet 2008, strax efteråt även i Folkpartiet. Det var först och främst dåvarande distriktsordförande Jacob Hildings uttalanden om sexköpslagen och cannabis som fick mig att välja LUF före MUF. I övrigt var och är de båda förbundens medlemmar av samma skrot och korn.
Hur som helst, Folkpartiet är fortfarande det riksdagsparti som ligger mig närmast (moderata riksdagskandidater enligt valpejl men njae) och partiet kommer att ha min röst i det kommande valet. Anledningen till att jag lämnar är att jag inte tror att eldsjälar såsom Adrian Svensson, Camilla Lindberg, Erik Svansbo, Alexander Bard, Adam Cwejman och Anders Ekberg kan föra partiet i en de facto liberal riktning. Folkpartiet är inte ett liberalt parti, även om man är det mest liberala partiet i riksdagen. Problemet är att en stor del av partiet tycks vara nöjda med rådande politik, många vill snarare gå tillbaka till den regelrätta socialliberalismen samtidigt som andra vill öka på kravliberalismen (som i och för sig inte är helt åt helvete, men den tenderar att gå till överdrift).
Jan Björklund är utan tvekan den bästa partilerade Folkpartiet haft. Han har förnyat partiet och tagit ett betydligt kliv åt höger, långt förbi både Moderaterna och Kristdemokraterna. Men det är just det att det blivit lite väl långt, och om partiet nu ska gå "tillbaka" kommer det inte vara med sikte mot mer frihet, utan snarare mer socialism. Självklart kan jag ha fel, men jag känner ändå att det politiska avståndet mellan mig och Folkpartiet inte gör mig, eller partiet, rättvisa. Jag väljer då hellre att lämna partiet och passivt stödja dem och Adrian Svensson i valet.
Idag lämnar jag också Rättvik. Om två veckor börjar jag studera internationella relationer på Södertörn (ingen drömskola men det får duga tills jag får iväg nästa antagningsbesked för vt11). Jag kommer i alla fall husera i Sundbyberg några månader framöver, sedan får vi se hur det blir. Det politiska bloggandet fortsätter såklart.
onsdag 18 augusti 2010
söndag 15 augusti 2010
fredag 13 augusti 2010
Zlatan till City?
The Sun i all ära men kom igen Zlatan! gör det, gör det!!!
Det här är första gången jag bloggar om politik, men detta eftersom jag är ett stort fan av både Zlatan och City=)
Det här är första gången jag bloggar om politik, men detta eftersom jag är ett stort fan av både Zlatan och City=)
onsdag 11 augusti 2010
Ny riktning i Sydamerika?
Nyligen tillträdde president Santos verkar ha lyckats lugna ner diktatorn Chavez efter att de båda möttes i Santa Maria under gårdagen. Även om Santos intagit en lugnare och sundare inställning mot Venezuela tror jag inte att lugnet kommer vara alltför länge. Chavez är oberäknelig och farlig.
tisdag 10 augusti 2010
Det ljusnar för Kenya
Den nya kenyanska konstitutionen har röstats igenom och de röda har inte bara vunnit en politisk seger för stunden, utan också en historisk seger. Det har varit ett val fritt från våld och där båda sidor lovat varandra att acceptera resultatet, ett löfte som också hållits. Även om den nya, mer demokratiska och liberala, konstitutionen inte är hela lösningen på Kenyas problem är det ett steg i rätt riktning inför valet 2012. Nu återstår det bara att se hur de nya partikoallitionerna kommer förhålla sig till varandra. När jag var nere där i vintras (i den Lou-kontrollerade staden Kisumu) var det ODM och Odinga för hela slanten. Inför konstitutionsvalet var ODM splittrat och Raila var allierad med den forna fienden Kibaki i de röda och stod mot några av sina forna partikamrater i de gröna.
söndag 8 augusti 2010
tisdag 3 augusti 2010
Peacekeepers...typ..
Förenta Nationernas fredsbevarande styrkor vid gränsen mellan Libanon och Israel (libanesiska sidan) håller ställningarna och bevarar freden. Bilden från Reuters.
Klokt om droger
Ett mycket klokt och klart inlägg i den svenska drogdebatten i dagens Expressen! Att vägra diskutera droger har blivit mindre PK och debatten har letat sig in i "finrummen" i och med att hårdare straff och ett allt större, och kostsam, drogkrig kommit på tapeten med hjälp av bland annat Tant Gredelin.
Århundradets debatt
Århundradets debatt, inte för att det kommer hända men man kan ju alltid hoppas=) Väljer att citera Bawar Ismail beskrivning av det hela på facebook.
Det här hade varit "The thing" alltså! Tänk dig Ahmadinejad när han anklagar Obama för att vara allierad med bläckfisken Paul och Obamas ansiktsuttryck! Tänk dig Obama när han anklagar Ahmadinejad och den islamistiska regimen för inskränkning av de mänskliga rättigheterna, pressfriheten, yttrandefriheten, tryckfriheten osv. och tänk dig när de statliga tv-kanalerna sätter pipljud för varje mening som kritiserar den islamistiska regimen. Tänk dig att den iranska presidenten helt plötsligt anser att sionisterna i Israel bär ansvaret för världens konflikter och att det inte finns några homosexuella i Iran. Jag skulle lätt boka en resa till antingen Tehran eller New York (om det är i FN-byggnaden) eller Washington D.C. för det här spektaklet! Om det nu skulle hända, vilket det aldrig skulle göra.
Det här hade varit "The thing" alltså! Tänk dig Ahmadinejad när han anklagar Obama för att vara allierad med bläckfisken Paul och Obamas ansiktsuttryck! Tänk dig Obama när han anklagar Ahmadinejad och den islamistiska regimen för inskränkning av de mänskliga rättigheterna, pressfriheten, yttrandefriheten, tryckfriheten osv. och tänk dig när de statliga tv-kanalerna sätter pipljud för varje mening som kritiserar den islamistiska regimen. Tänk dig att den iranska presidenten helt plötsligt anser att sionisterna i Israel bär ansvaret för världens konflikter och att det inte finns några homosexuella i Iran. Jag skulle lätt boka en resa till antingen Tehran eller New York (om det är i FN-byggnaden) eller Washington D.C. för det här spektaklet! Om det nu skulle hända, vilket det aldrig skulle göra.
måndag 2 augusti 2010
Avskaffa FN
FN är ett de facto näste för världens skurkstater. Medan EU sedan grundandet motsatt sig all form av diktatur så håller FN samma diktaturer under armarna. En organisation där länder såsom Libyen är ordförande i säkerhetsrådet och där Iran har en plats i kommissionen för kvinnors status i samhället.
Förenta Nationerna är ett forum för diktaturer, ett forum med faktisk makt över olika skeenden i världen. Förenta Nationerna är också ett forum där Västvärldens frihetliga stater står och ser på när skurkstater massakrerar frihetsbegreppet.
Lika lite som du eller jag aktivt skulle delta i ett organisationsarbete där en stor del av de deltagande jobba för helt andra saker än du själv, bör Sverige vara aktiva i arbetet med FN. Vi har också sett bevis på att de mer "demokratiska" maktstrukturerna i organisationen inte fungerar. När Koffin Annan vägrade att låta NATO-flyg ingripa i Srebrenica och tvingade den nederländska FN-bataljonen på plats att titta på fick det till följd att Nederländernas regering fick avgå, medan Annan befodrades till generalsekreterare - och i Darfur och Zimbabwe tittar FN på, de vill inte göra sig skyldiga till att mobba de små staterna.
En av de många lösningar som finns på problemet är att bilda ett Demokratiernas Förbund. Frågan är då om DF ska arbeta i eller utanför FN. Om organisationen ska arbeta i FN bör den vara stark och enad runt de flesta frågor, för att agera som en front mot de odemokratiska inslagen i FN. Frågan är också vad organisationens mål ska vara, om den ska fortsätta som den demokratiska delen i FN gör nu; omfördela tillgångar och övervaka val och oroligheter, eller att istället arbeta för att aktivt införa demokrati i de stater som ännu inte nått dit. Då kanske alternativet att helt enkelt arbeta utanför FN är bättre? Att bygga en internationell federation från grunden, ett internationellt EU fast inte med mer makt än dagens FN. Ett perfekt Demokratiskt Förbund skulle självfallet utvecklas till en världsomspännande federalstat, men där är vi inte än på många, många år.
Hur tar vi då första steget mot ett Demokratiernas Förbund? Om DF ska jobba utanför FN bör kanske dess medlemsstater lämna FN, men då förlorar vi också både makt och antagligen insyn i WHO, IAEA och IMF. Så att föredra är nog att DF, till en början arbetar inifrån FN och där verkar för ett regelrätt avskaffande. FN kan med tiden ersättas helt av DF i och med att fler stater klarar av kraven för medlemskap, det hela blir som antagningsprocessen för EU.
Frågan om att avskaffa eller ens om att reformera FN har kännts väldigt tabu, men i och med att amerikanska tidningar nu börjat ta i ämnet och att en av de mest framstående politikerna i USA, Ron Paul, vill lämna organisationen helt och hållet kanske vi kan se ett ljus i tunneln inom en nära framtid.
Förenta Nationerna är ett forum för diktaturer, ett forum med faktisk makt över olika skeenden i världen. Förenta Nationerna är också ett forum där Västvärldens frihetliga stater står och ser på när skurkstater massakrerar frihetsbegreppet.
Lika lite som du eller jag aktivt skulle delta i ett organisationsarbete där en stor del av de deltagande jobba för helt andra saker än du själv, bör Sverige vara aktiva i arbetet med FN. Vi har också sett bevis på att de mer "demokratiska" maktstrukturerna i organisationen inte fungerar. När Koffin Annan vägrade att låta NATO-flyg ingripa i Srebrenica och tvingade den nederländska FN-bataljonen på plats att titta på fick det till följd att Nederländernas regering fick avgå, medan Annan befodrades till generalsekreterare - och i Darfur och Zimbabwe tittar FN på, de vill inte göra sig skyldiga till att mobba de små staterna.
En av de många lösningar som finns på problemet är att bilda ett Demokratiernas Förbund. Frågan är då om DF ska arbeta i eller utanför FN. Om organisationen ska arbeta i FN bör den vara stark och enad runt de flesta frågor, för att agera som en front mot de odemokratiska inslagen i FN. Frågan är också vad organisationens mål ska vara, om den ska fortsätta som den demokratiska delen i FN gör nu; omfördela tillgångar och övervaka val och oroligheter, eller att istället arbeta för att aktivt införa demokrati i de stater som ännu inte nått dit. Då kanske alternativet att helt enkelt arbeta utanför FN är bättre? Att bygga en internationell federation från grunden, ett internationellt EU fast inte med mer makt än dagens FN. Ett perfekt Demokratiskt Förbund skulle självfallet utvecklas till en världsomspännande federalstat, men där är vi inte än på många, många år.
Hur tar vi då första steget mot ett Demokratiernas Förbund? Om DF ska jobba utanför FN bör kanske dess medlemsstater lämna FN, men då förlorar vi också både makt och antagligen insyn i WHO, IAEA och IMF. Så att föredra är nog att DF, till en början arbetar inifrån FN och där verkar för ett regelrätt avskaffande. FN kan med tiden ersättas helt av DF i och med att fler stater klarar av kraven för medlemskap, det hela blir som antagningsprocessen för EU.
Frågan om att avskaffa eller ens om att reformera FN har kännts väldigt tabu, men i och med att amerikanska tidningar nu börjat ta i ämnet och att en av de mest framstående politikerna i USA, Ron Paul, vill lämna organisationen helt och hållet kanske vi kan se ett ljus i tunneln inom en nära framtid.
Klåfingrighet #3
I San Francicso vill några uttråkade och överbetalda politiker nu förbjuda hundar och andra små söta sällskapsdjur. Detta eftersom man är missnöjd med att många köper djuren och sedan inte klarar av att ta hand om dem. Men om du nu bor i San Francisco och ändå vill ha en luden liten vän är det bara att åka till grannkommun och hämta hem en valp eller kattunge därifrån istället...
söndag 1 augusti 2010
Obama är en katastrof!
En ny rapport från CATO bekräftar det jag alltid påpekat, Obamacare fungerar inte! Inte bara att den nya lagen vill höja skatter mellan 2010 och 2019 med $669 miljarder utan man menar också att lagen inte kommer att sätta ett stopp för växande försäkringskostnader (som Omamadministrationen så snällt lovat), utan amerikanen kommer snarare inte se någon större skillnad alls - förutom yngre och rikare och de som innan lagen valt att stå utanför systemet eller som köpt egna försäkringar (med detta tillkomer också det faktum att de miljoner amerikaner som varit nöjda med sina privata försäkringar inte får vara nöjda amerikaner längre). Och självfallet täcker systemet inte alla amerikaner heller. Allt är med andra ord som vanligt i Obamas Amerika.
fredag 30 juli 2010
Offer
Halvfilosofisk text jag skrev i trean.
Är man ett offer om man får lida för sin egen dumhet? Enligt samtiden är vi alla offer. Enligt samtiden är livet en plåga om man inte är rik och berömd, och när någon väl når de elitistiska höjderna engagerar sig stora delar av den grå massan för att göra även dennes liv till en plåga. Men i viss mån kan jag hålla med, mänskligheten är ett offer för sin egen dumhet. Om vi ser till individen så handlar det mer om ansvar under frihet, men när ett helt kollektiv med näst intill viljelösa varelser förslavar sig själva under illusioner och gamla dogmer, är vi då inte offer – även vi som väljer att inte delta? Var går gränsen mellan dumhet och otur, var går gränsen mellan sökandet efter trygghet och slavbeteende? Var går gränsen mellan att frivilligt hjälpa andra människor, och att av någon annan tvingas till det samma? Var går gränsen mellan tvång och frivillighet?
De flesta människor ser ett självklart svar på frågan om moderna offer;” det är muslimerna, eller i alla fall terroristerna om man ska vara politiskt korrekt.” Visst, fundamentalister (och teister över huvud taget) är enligt mig själv offer för sin egen ignorans. Men det är ändå inte hela sanningen, eftersom den sekulära världen i mångt och mycket är lika blind som den teistiska. Även om det är omedvetet så är gud det samma som materialistiska lögner och idoler. Alla har självfallet rätt att skapa sig sina egna gudar och sina egna meningar med livet, men ibland kan man undra om det verkligen rör sig om det egna valet (som å andra sidan, paradoxalt, inte existerar i egentlig mening). Val görs uteslutande av ett omedvetet kollektiv och människan har aldrig besuttit något som kan kallas för fri vilja. Arv och miljö spelar in på hur mycket vi är mottagliga för omvärlden, och vårt undermedvetna bestämmer därigenom hur vi ska agera – oberoende av vad vårt medvetna tror. Därav är vi alla offer, för mänsklig oduglighet, eller livets oduglighet, ty det finns inget levande ting med egen vilja. Men ändå lever vi vidare, samtidigt som vi tror oss kunna påverka andra på individuell basis när det i själva verket är slumpen som avgöra det avtryck som vi själva sätter på omvärlden. Vi tror oss välja vilka vi vill bli, välja vad vi vill uppnå med livet, men det hela bestäms av vår omvärld och vi kommer således vara lyckligt ovetande för alltid. Men kanske är det ändå en lycklig tillvaro, att vi faktiskt inte kan uppfatta världen som en helhet? För vem vet vad som döljer sig bakom den objektiva och den metafysiska sanningen?
Slutligen, är det en offerexistens att inte kunna se den universella verkligheten? Eller är det snarare en välsignelse? Att vi styrs av våra undermedvetanden, som i sin tur är dumma och logiskt separerade från våra medvetanden gör att våra medvetanden – vi, tror oss ha makt över det liv som i själva verket påverkas av andra liv, av andra viljelösa medvetanden som styrs av dumma och otämjbara undermedvetanden. Det hela gör oss till tämligen viljelösa offer för vår egen existens, - men samtidigt är vår existens i sig något högst eftersträvnadsvärt och underbart. Även om man inte kan påstå att den blir vad man gör den till, alla formas – ödet existerar inte men inte heller den egna viljan. Det enda som existerar är vi och den stora friktion, den enda verkligheten, som utgör våra liv och vår existens. Till skillnad från djur och andra ting så kan vi och våra liv, i utförande bemärkelse, formas, men ändock inte välja. Våra instinkter är den starkaste aspekten av och personifieringen av de viljelösa skal vi är – eller som vi tror oss vara.
Sanningen må dock vara att man inte bör bry sig nämnvärt om vår omvärld, i den mening att världen som sådan existerar utanför våra epistemologiska resonemang. Slutsatsen blir således enkel. Vi är viljelösa offer för vår existens och för det osynliga kollektiv och orubbliga slavmentalitet som bildar oss själva och vår värld. Världen i sig kan vi oftast inte förstå – och om det hela är en positiv egenskap att kunna skilja på objektiv verklighet och neurologisk etikexistens eller ej låter jag vara osagt, eftersom jag själv fortfarande tillhör den stora friktionen. Livet. Och ingen kommer i övrigt komma till insikt i vad jag skriver om. Allt förblir som vanligt. Och det är väl, i slutändan, bra. Eller? Vad är livet? Frågeställningen leder mig sömlöst in på en annan frågeställning som behandlar själva livets existensberättigande. Är livet heligt eller onödigt? Om livet i randiansk mening verkligen existerar så går det också ut på att finna lycka utan några gruppmoraliska hinder – rationell egoism. Enligt många religioner går det ut på fruktan. Vad vi väljer att tro väljer vi inte. Vårt undermedvetna väljer det vi tror oss vilja välja, men samtidigt är de det undermedvetna som är själva troendet – som självklart kan bräckas med hjälp av påverkan från andra existenser. Ödet existerar inte. Nu ska jag sova.
Är man ett offer om man får lida för sin egen dumhet? Enligt samtiden är vi alla offer. Enligt samtiden är livet en plåga om man inte är rik och berömd, och när någon väl når de elitistiska höjderna engagerar sig stora delar av den grå massan för att göra även dennes liv till en plåga. Men i viss mån kan jag hålla med, mänskligheten är ett offer för sin egen dumhet. Om vi ser till individen så handlar det mer om ansvar under frihet, men när ett helt kollektiv med näst intill viljelösa varelser förslavar sig själva under illusioner och gamla dogmer, är vi då inte offer – även vi som väljer att inte delta? Var går gränsen mellan dumhet och otur, var går gränsen mellan sökandet efter trygghet och slavbeteende? Var går gränsen mellan att frivilligt hjälpa andra människor, och att av någon annan tvingas till det samma? Var går gränsen mellan tvång och frivillighet?
De flesta människor ser ett självklart svar på frågan om moderna offer;” det är muslimerna, eller i alla fall terroristerna om man ska vara politiskt korrekt.” Visst, fundamentalister (och teister över huvud taget) är enligt mig själv offer för sin egen ignorans. Men det är ändå inte hela sanningen, eftersom den sekulära världen i mångt och mycket är lika blind som den teistiska. Även om det är omedvetet så är gud det samma som materialistiska lögner och idoler. Alla har självfallet rätt att skapa sig sina egna gudar och sina egna meningar med livet, men ibland kan man undra om det verkligen rör sig om det egna valet (som å andra sidan, paradoxalt, inte existerar i egentlig mening). Val görs uteslutande av ett omedvetet kollektiv och människan har aldrig besuttit något som kan kallas för fri vilja. Arv och miljö spelar in på hur mycket vi är mottagliga för omvärlden, och vårt undermedvetna bestämmer därigenom hur vi ska agera – oberoende av vad vårt medvetna tror. Därav är vi alla offer, för mänsklig oduglighet, eller livets oduglighet, ty det finns inget levande ting med egen vilja. Men ändå lever vi vidare, samtidigt som vi tror oss kunna påverka andra på individuell basis när det i själva verket är slumpen som avgöra det avtryck som vi själva sätter på omvärlden. Vi tror oss välja vilka vi vill bli, välja vad vi vill uppnå med livet, men det hela bestäms av vår omvärld och vi kommer således vara lyckligt ovetande för alltid. Men kanske är det ändå en lycklig tillvaro, att vi faktiskt inte kan uppfatta världen som en helhet? För vem vet vad som döljer sig bakom den objektiva och den metafysiska sanningen?
Slutligen, är det en offerexistens att inte kunna se den universella verkligheten? Eller är det snarare en välsignelse? Att vi styrs av våra undermedvetanden, som i sin tur är dumma och logiskt separerade från våra medvetanden gör att våra medvetanden – vi, tror oss ha makt över det liv som i själva verket påverkas av andra liv, av andra viljelösa medvetanden som styrs av dumma och otämjbara undermedvetanden. Det hela gör oss till tämligen viljelösa offer för vår egen existens, - men samtidigt är vår existens i sig något högst eftersträvnadsvärt och underbart. Även om man inte kan påstå att den blir vad man gör den till, alla formas – ödet existerar inte men inte heller den egna viljan. Det enda som existerar är vi och den stora friktion, den enda verkligheten, som utgör våra liv och vår existens. Till skillnad från djur och andra ting så kan vi och våra liv, i utförande bemärkelse, formas, men ändock inte välja. Våra instinkter är den starkaste aspekten av och personifieringen av de viljelösa skal vi är – eller som vi tror oss vara.
Sanningen må dock vara att man inte bör bry sig nämnvärt om vår omvärld, i den mening att världen som sådan existerar utanför våra epistemologiska resonemang. Slutsatsen blir således enkel. Vi är viljelösa offer för vår existens och för det osynliga kollektiv och orubbliga slavmentalitet som bildar oss själva och vår värld. Världen i sig kan vi oftast inte förstå – och om det hela är en positiv egenskap att kunna skilja på objektiv verklighet och neurologisk etikexistens eller ej låter jag vara osagt, eftersom jag själv fortfarande tillhör den stora friktionen. Livet. Och ingen kommer i övrigt komma till insikt i vad jag skriver om. Allt förblir som vanligt. Och det är väl, i slutändan, bra. Eller? Vad är livet? Frågeställningen leder mig sömlöst in på en annan frågeställning som behandlar själva livets existensberättigande. Är livet heligt eller onödigt? Om livet i randiansk mening verkligen existerar så går det också ut på att finna lycka utan några gruppmoraliska hinder – rationell egoism. Enligt många religioner går det ut på fruktan. Vad vi väljer att tro väljer vi inte. Vårt undermedvetna väljer det vi tror oss vilja välja, men samtidigt är de det undermedvetna som är själva troendet – som självklart kan bräckas med hjälp av påverkan från andra existenser. Ödet existerar inte. Nu ska jag sova.
Obamanomics goes svenska apotek
Åter igen gnälls det på apoteksreformen och åter igen hamnar det där med personligt ansvar i skuggan. Det hela påminner väldigt mycket om SMS-lånen; vuxna människor glömmer bort att de inte är stenrika och spenderar glatt likt Obamanomics. När man sedan upptäcker att man nu inte har råd med det nödvändiga, vems fel är det då? Jo, statens såklart? Vem ska ta hand om dig om inte staten?
Tjurfäktningen i Spanien
Äntligen har så tjurtortyr förbjudits i spanska Katalonien. Även om flertalet andra delregioner har visat intresse i frågan tror jag att det dröjer lång tid innan Spaniens tredje region tar beslutet. Men ett steg i rätt riktning är det=)
söndag 25 juli 2010
Arvikafestivalen och personligt ansvar
Helt tydligt saknar folket bakom Arvikafestivalen och Galaxen nödvändigt och grundläggande ekonomiskt tänk. Redan förra året hade ekonomin börjat tryta, men man förutsåg att Depeche Mode, Nine Inch Nails och Korn skulle ge utdelning - vilket de också gjorde. Inför årets festivals första bandsläpp satt många förväntansfulla syntare och industrirockare framför skärmarna och väntade, självklart var vi i Camp Fäbod mycket förväntansfulla, och vad är det vi får se? Takida och Babyshambles...
Arrangörerna har själva, stolt bör tilläggas, proklamerat att de medvetet valt att lämna Arvikas syntinriktning bakom sig för att istället nå ut till en bredare, elektronisk, publik. Vad nu Takida och Babyshambles har med elektronisk musik att göra vet jag inte, men tanken kanske är bra om man tror att det är ekonomiskt gångbart att svika sina rötter för att istället ta upp mainstreamkampen med giganter såsom Peace and Love, Way out West och Roskilde.
Nej, Arvika svek sina trognaste fans genom att vända den "riktiga" Arvikamusiken ryggen, fansen svarade genom att vända festivalen ryggen och nu får festivalen ta konsekvenserna. Allt är i sin ordning.
Arrangörerna har själva, stolt bör tilläggas, proklamerat att de medvetet valt att lämna Arvikas syntinriktning bakom sig för att istället nå ut till en bredare, elektronisk, publik. Vad nu Takida och Babyshambles har med elektronisk musik att göra vet jag inte, men tanken kanske är bra om man tror att det är ekonomiskt gångbart att svika sina rötter för att istället ta upp mainstreamkampen med giganter såsom Peace and Love, Way out West och Roskilde.
Nej, Arvika svek sina trognaste fans genom att vända den "riktiga" Arvikamusiken ryggen, fansen svarade genom att vända festivalen ryggen och nu får festivalen ta konsekvenserna. Allt är i sin ordning.
måndag 19 juli 2010
Valtest #2
Har gjort Aftonbladets valtest och precis som med alla andra valtest är det utformat lite galet. Att jag vill avskaffa RUT betyder inte att jag är såsse, utan att jag hellre ser en regelrätt skattereform istället för skattefinansierade avdrag inom vissa utvalda sektioner.
Att jag inte tror att konkurrens mellan kommunala och privata skolor "ökar kvaliteten på utbildningen" beror inte på att jag är kommunist och hatar privata alternativ, utan att dagens system med kommunala skolor och undermåliga friskolor som stödjer sig på skattepengar helt enkelt inte tillåter förbättringar större än den grad att de kanske får kyckling på matbordet på en friskola medan ungarna i den kommunala käkar gröt.
Att jag vill att Sverige ska minska bidraget till u-länder beror inte på att jag är Sverigedemokrat, utan att jag tror att öppna gränser och total frihandel är långt mycket mer effektivt än bistånd.
Testets skala är också den väldigt (väldigt, väldigt, skitväldigt) dum. Här är "progressiv" motsatsen till "konservativ". Vart man står ekonomiskt beskrivs genom "socialekonomisk vänster" respektive höger. Skalan gör mig virrig, vart hamnar man om man är liberal, statist eller centrist då? Som liberal hamnar man på den konservativa delen av socialekonomisk höger och kommer närmast Centerpartiet. Som statist är man tydligen progressiv och socialekonomiskt vänster.
Nej, tacka vet jag World's Smallest Political Quiz. Skulle gärna se att någon svensk tidning tog den och "anpassade" den för svensk politik.
Att jag inte tror att konkurrens mellan kommunala och privata skolor "ökar kvaliteten på utbildningen" beror inte på att jag är kommunist och hatar privata alternativ, utan att dagens system med kommunala skolor och undermåliga friskolor som stödjer sig på skattepengar helt enkelt inte tillåter förbättringar större än den grad att de kanske får kyckling på matbordet på en friskola medan ungarna i den kommunala käkar gröt.
Att jag vill att Sverige ska minska bidraget till u-länder beror inte på att jag är Sverigedemokrat, utan att jag tror att öppna gränser och total frihandel är långt mycket mer effektivt än bistånd.
Testets skala är också den väldigt (väldigt, väldigt, skitväldigt) dum. Här är "progressiv" motsatsen till "konservativ". Vart man står ekonomiskt beskrivs genom "socialekonomisk vänster" respektive höger. Skalan gör mig virrig, vart hamnar man om man är liberal, statist eller centrist då? Som liberal hamnar man på den konservativa delen av socialekonomisk höger och kommer närmast Centerpartiet. Som statist är man tydligen progressiv och socialekonomiskt vänster.
Nej, tacka vet jag World's Smallest Political Quiz. Skulle gärna se att någon svensk tidning tog den och "anpassade" den för svensk politik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)