Offer

Halvfilosofisk text jag skrev i trean.

Är man ett offer om man får lida för sin egen dumhet? Enligt samtiden är vi alla offer. Enligt samtiden är livet en plåga om man inte är rik och berömd, och när någon väl når de elitistiska höjderna engagerar sig stora delar av den grå massan för att göra även dennes liv till en plåga. Men i viss mån kan jag hålla med, mänskligheten är ett offer för sin egen dumhet. Om vi ser till individen så handlar det mer om ansvar under frihet, men när ett helt kollektiv med näst intill viljelösa varelser förslavar sig själva under illusioner och gamla dogmer, är vi då inte offer – även vi som väljer att inte delta? Var går gränsen mellan dumhet och otur, var går gränsen mellan sökandet efter trygghet och slavbeteende? Var går gränsen mellan att frivilligt hjälpa andra människor, och att av någon annan tvingas till det samma? Var går gränsen mellan tvång och frivillighet?

De flesta människor ser ett självklart svar på frågan om moderna offer;” det är muslimerna, eller i alla fall terroristerna om man ska vara politiskt korrekt.” Visst, fundamentalister (och teister över huvud taget) är enligt mig själv offer för sin egen ignorans. Men det är ändå inte hela sanningen, eftersom den sekulära världen i mångt och mycket är lika blind som den teistiska. Även om det är omedvetet så är gud det samma som materialistiska lögner och idoler. Alla har självfallet rätt att skapa sig sina egna gudar och sina egna meningar med livet, men ibland kan man undra om det verkligen rör sig om det egna valet (som å andra sidan, paradoxalt, inte existerar i egentlig mening). Val görs uteslutande av ett omedvetet kollektiv och människan har aldrig besuttit något som kan kallas för fri vilja. Arv och miljö spelar in på hur mycket vi är mottagliga för omvärlden, och vårt undermedvetna bestämmer därigenom hur vi ska agera – oberoende av vad vårt medvetna tror. Därav är vi alla offer, för mänsklig oduglighet, eller livets oduglighet, ty det finns inget levande ting med egen vilja. Men ändå lever vi vidare, samtidigt som vi tror oss kunna påverka andra på individuell basis när det i själva verket är slumpen som avgöra det avtryck som vi själva sätter på omvärlden. Vi tror oss välja vilka vi vill bli, välja vad vi vill uppnå med livet, men det hela bestäms av vår omvärld och vi kommer således vara lyckligt ovetande för alltid. Men kanske är det ändå en lycklig tillvaro, att vi faktiskt inte kan uppfatta världen som en helhet? För vem vet vad som döljer sig bakom den objektiva och den metafysiska sanningen?

Slutligen, är det en offerexistens att inte kunna se den universella verkligheten? Eller är det snarare en välsignelse? Att vi styrs av våra undermedvetanden, som i sin tur är dumma och logiskt separerade från våra medvetanden gör att våra medvetanden – vi, tror oss ha makt över det liv som i själva verket påverkas av andra liv, av andra viljelösa medvetanden som styrs av dumma och otämjbara undermedvetanden. Det hela gör oss till tämligen viljelösa offer för vår egen existens, - men samtidigt är vår existens i sig något högst eftersträvnadsvärt och underbart. Även om man inte kan påstå att den blir vad man gör den till, alla formas – ödet existerar inte men inte heller den egna viljan. Det enda som existerar är vi och den stora friktion, den enda verkligheten, som utgör våra liv och vår existens. Till skillnad från djur och andra ting så kan vi och våra liv, i utförande bemärkelse, formas, men ändock inte välja. Våra instinkter är den starkaste aspekten av och personifieringen av de viljelösa skal vi är – eller som vi tror oss vara.

Sanningen må dock vara att man inte bör bry sig nämnvärt om vår omvärld, i den mening att världen som sådan existerar utanför våra epistemologiska resonemang. Slutsatsen blir således enkel. Vi är viljelösa offer för vår existens och för det osynliga kollektiv och orubbliga slavmentalitet som bildar oss själva och vår värld. Världen i sig kan vi oftast inte förstå – och om det hela är en positiv egenskap att kunna skilja på objektiv verklighet och neurologisk etikexistens eller ej låter jag vara osagt, eftersom jag själv fortfarande tillhör den stora friktionen. Livet. Och ingen kommer i övrigt komma till insikt i vad jag skriver om. Allt förblir som vanligt. Och det är väl, i slutändan, bra. Eller? Vad är livet? Frågeställningen leder mig sömlöst in på en annan frågeställning som behandlar själva livets existensberättigande. Är livet heligt eller onödigt? Om livet i randiansk mening verkligen existerar så går det också ut på att finna lycka utan några gruppmoraliska hinder – rationell egoism. Enligt många religioner går det ut på fruktan. Vad vi väljer att tro väljer vi inte. Vårt undermedvetna väljer det vi tror oss vilja välja, men samtidigt är de det undermedvetna som är själva troendet – som självklart kan bräckas med hjälp av påverkan från andra existenser. Ödet existerar inte. Nu ska jag sova.