Offer

Halvfilosofisk text jag skrev i trean.

Är man ett offer om man får lida för sin egen dumhet? Enligt samtiden är vi alla offer. Enligt samtiden är livet en plåga om man inte är rik och berömd, och när någon väl når de elitistiska höjderna engagerar sig stora delar av den grå massan för att göra även dennes liv till en plåga. Men i viss mån kan jag hålla med, mänskligheten är ett offer för sin egen dumhet. Om vi ser till individen så handlar det mer om ansvar under frihet, men när ett helt kollektiv med näst intill viljelösa varelser förslavar sig själva under illusioner och gamla dogmer, är vi då inte offer – även vi som väljer att inte delta? Var går gränsen mellan dumhet och otur, var går gränsen mellan sökandet efter trygghet och slavbeteende? Var går gränsen mellan att frivilligt hjälpa andra människor, och att av någon annan tvingas till det samma? Var går gränsen mellan tvång och frivillighet?

De flesta människor ser ett självklart svar på frågan om moderna offer;” det är muslimerna, eller i alla fall terroristerna om man ska vara politiskt korrekt.” Visst, fundamentalister (och teister över huvud taget) är enligt mig själv offer för sin egen ignorans. Men det är ändå inte hela sanningen, eftersom den sekulära världen i mångt och mycket är lika blind som den teistiska. Även om det är omedvetet så är gud det samma som materialistiska lögner och idoler. Alla har självfallet rätt att skapa sig sina egna gudar och sina egna meningar med livet, men ibland kan man undra om det verkligen rör sig om det egna valet (som å andra sidan, paradoxalt, inte existerar i egentlig mening). Val görs uteslutande av ett omedvetet kollektiv och människan har aldrig besuttit något som kan kallas för fri vilja. Arv och miljö spelar in på hur mycket vi är mottagliga för omvärlden, och vårt undermedvetna bestämmer därigenom hur vi ska agera – oberoende av vad vårt medvetna tror. Därav är vi alla offer, för mänsklig oduglighet, eller livets oduglighet, ty det finns inget levande ting med egen vilja. Men ändå lever vi vidare, samtidigt som vi tror oss kunna påverka andra på individuell basis när det i själva verket är slumpen som avgöra det avtryck som vi själva sätter på omvärlden. Vi tror oss välja vilka vi vill bli, välja vad vi vill uppnå med livet, men det hela bestäms av vår omvärld och vi kommer således vara lyckligt ovetande för alltid. Men kanske är det ändå en lycklig tillvaro, att vi faktiskt inte kan uppfatta världen som en helhet? För vem vet vad som döljer sig bakom den objektiva och den metafysiska sanningen?

Slutligen, är det en offerexistens att inte kunna se den universella verkligheten? Eller är det snarare en välsignelse? Att vi styrs av våra undermedvetanden, som i sin tur är dumma och logiskt separerade från våra medvetanden gör att våra medvetanden – vi, tror oss ha makt över det liv som i själva verket påverkas av andra liv, av andra viljelösa medvetanden som styrs av dumma och otämjbara undermedvetanden. Det hela gör oss till tämligen viljelösa offer för vår egen existens, - men samtidigt är vår existens i sig något högst eftersträvnadsvärt och underbart. Även om man inte kan påstå att den blir vad man gör den till, alla formas – ödet existerar inte men inte heller den egna viljan. Det enda som existerar är vi och den stora friktion, den enda verkligheten, som utgör våra liv och vår existens. Till skillnad från djur och andra ting så kan vi och våra liv, i utförande bemärkelse, formas, men ändock inte välja. Våra instinkter är den starkaste aspekten av och personifieringen av de viljelösa skal vi är – eller som vi tror oss vara.

Sanningen må dock vara att man inte bör bry sig nämnvärt om vår omvärld, i den mening att världen som sådan existerar utanför våra epistemologiska resonemang. Slutsatsen blir således enkel. Vi är viljelösa offer för vår existens och för det osynliga kollektiv och orubbliga slavmentalitet som bildar oss själva och vår värld. Världen i sig kan vi oftast inte förstå – och om det hela är en positiv egenskap att kunna skilja på objektiv verklighet och neurologisk etikexistens eller ej låter jag vara osagt, eftersom jag själv fortfarande tillhör den stora friktionen. Livet. Och ingen kommer i övrigt komma till insikt i vad jag skriver om. Allt förblir som vanligt. Och det är väl, i slutändan, bra. Eller? Vad är livet? Frågeställningen leder mig sömlöst in på en annan frågeställning som behandlar själva livets existensberättigande. Är livet heligt eller onödigt? Om livet i randiansk mening verkligen existerar så går det också ut på att finna lycka utan några gruppmoraliska hinder – rationell egoism. Enligt många religioner går det ut på fruktan. Vad vi väljer att tro väljer vi inte. Vårt undermedvetna väljer det vi tror oss vilja välja, men samtidigt är de det undermedvetna som är själva troendet – som självklart kan bräckas med hjälp av påverkan från andra existenser. Ödet existerar inte. Nu ska jag sova.

Veckans låt

Obamanomics goes svenska apotek

Åter igen gnälls det på apoteksreformen och åter igen hamnar det där med personligt ansvar i skuggan. Det hela påminner väldigt mycket om SMS-lånen; vuxna människor glömmer bort att de inte är stenrika och spenderar glatt likt Obamanomics. När man sedan upptäcker att man nu inte har råd med det nödvändiga, vems fel är det då? Jo, statens såklart? Vem ska ta hand om dig om inte staten?

Tjurfäktningen i Spanien

Äntligen har så tjurtortyr förbjudits i spanska Katalonien. Även om flertalet andra delregioner har visat intresse i frågan tror jag att det dröjer lång tid innan Spaniens tredje region tar beslutet. Men ett steg i rätt riktning är det=)

I det svältande Gaza...

har man det relativt bra ändå...

Turistattraktion

Galleria

Arvikafestivalen och personligt ansvar

Helt tydligt saknar folket bakom Arvikafestivalen och Galaxen nödvändigt och grundläggande ekonomiskt tänk. Redan förra året hade ekonomin börjat tryta, men man förutsåg att Depeche Mode, Nine Inch Nails och Korn skulle ge utdelning - vilket de också gjorde. Inför årets festivals första bandsläpp satt många förväntansfulla syntare och industrirockare framför skärmarna och väntade, självklart var vi i Camp Fäbod mycket förväntansfulla, och vad är det vi får se? Takida och Babyshambles...

Arrangörerna har själva, stolt bör tilläggas, proklamerat att de medvetet valt att lämna Arvikas syntinriktning bakom sig för att istället nå ut till en bredare, elektronisk, publik. Vad nu Takida och Babyshambles har med elektronisk musik att göra vet jag inte, men tanken kanske är bra om man tror att det är ekonomiskt gångbart att svika sina rötter för att istället ta upp mainstreamkampen med giganter såsom Peace and Love, Way out West och Roskilde.

Nej, Arvika svek sina trognaste fans genom att vända den "riktiga" Arvikamusiken ryggen, fansen svarade genom att vända festivalen ryggen och nu får festivalen ta konsekvenserna. Allt är i sin ordning.

Veckans låt

Valtest #2

Har gjort Aftonbladets valtest och precis som med alla andra valtest är det utformat lite galet. Att jag vill avskaffa RUT betyder inte att jag är såsse, utan att jag hellre ser en regelrätt skattereform istället för skattefinansierade avdrag inom vissa utvalda sektioner.

Att jag inte tror att konkurrens mellan kommunala och privata skolor "ökar kvaliteten på utbildningen" beror inte på att jag är kommunist och hatar privata alternativ, utan att dagens system med kommunala skolor och undermåliga friskolor som stödjer sig på skattepengar helt enkelt inte tillåter förbättringar större än den grad att de kanske får kyckling på matbordet på en friskola medan ungarna i den kommunala käkar gröt.

Att jag vill att Sverige ska minska bidraget till u-länder beror inte på att jag är Sverigedemokrat, utan att jag tror att öppna gränser och total frihandel är långt mycket mer effektivt än bistånd.

Testets skala är också den väldigt (väldigt, väldigt, skitväldigt) dum. Här är "progressiv" motsatsen till "konservativ". Vart man står ekonomiskt beskrivs genom "socialekonomisk vänster" respektive höger. Skalan gör mig virrig, vart hamnar man om man är liberal, statist eller centrist då? Som liberal hamnar man på den konservativa delen av socialekonomisk höger och kommer närmast Centerpartiet. Som statist är man tydligen progressiv och socialekonomiskt vänster.

Nej, tacka vet jag World's Smallest Political Quiz. Skulle gärna se att någon svensk tidning tog den och "anpassade" den för svensk politik.

Ett frihetsparti!

För exakt en vecka sedan publicerade Jan Källberg en trevlig och positiv artikel på DagensPSoch efterfrågade ett nytt frihetligt parti i Sverige, och jag förstår honom. I artikeln radar han upp 15 exempel på punkter som detta parti skulle kunna ta till sig.

I mångt och mycket håller jag med Källberg, men listan lämnar ändå mycket att önska. Första delen av listan handlar om att göra det lättare för folk att äga, men han går inte hela vägen. Istället för Källbergs höga tak på antalet vapen man får äga, hur mycket du får tjäna utan att deklarera och vad du får sälja till andra - varför inte avskaffa allt vad vapenlicenser och alkohollicenser heter?

Källberg nämner också kommunaliserad polis (en fråga där jag går stick i stäv med Folkpartiet), presstödets avskaffande och ett flertal andra godbitar som är för mina öron vad höga skatter verkar vara för Lars Ohlys.

Det enda jag inte är helt nöjd med (bortsett från att Källberg känns lite för "mesig" ibland) är kravet på att offentligt anställda som begår brott ska straffas hårdare än andra. Han menar att dessa har allmänhetens förtroende men jag anser inte att en lärare på en kommunal skola ska få sin p-böter dubblad bara för att denne jobbar på Stiernhööksgymnasiet istället för Falu Fri.

Men i övrigt, bra skrivet Jan!

Veckans låt

Littorinaffären

Alla verkar uttala sig om detta, då ska väl jag också göra det?

För det första är det väldigt synd att Almedalens avslut skulle handla om vad en minister kan ha gjort för fyra år sedan, istället för att handla om den politik som diskuterats på Gotland. Att Littorin avgår är dock rätt, om det nu visar sig att han agerat olagligt enligt svensk lag (även om brottet antagligen är preskriberat). Å andra sidan anser jag inte att sexköp är fel, men om man sitter i en regering som aktivt motarbetar människors rätt till sin egen kropp och avtalsfriheten bör man således avgå om man nu sitter på den sortens dubbelmoral.

Vad som också är väldigt synd, bortsett från det faktum att svenskar verkar tycka det är mer intressant med politikers privata affärer än med det stundande valet, är att skittidningen Aftonbladet också har dragit in Littorins påstådda sexchattande i spekulationerna. Sexchattande är, såvitt jag vet, inte olagligt och knappast omoraliskt.

Nej, Littorin har varit en duktig minister och jag kommer minnas honom som en bra man som lidit av en svår skilsmässa och enorm ryktesspridning.

Lycka till med allt du nu tar dig för Sven-Otto!=)

Förbjud inte kamphundar!

Läser i dagens nätbilaga av Expressen att Mats Odell (kd) vill förbjuda kamphundar. Han är vare sig ensam eller först om att påpeka att kamphundar är farliga, det hela är snarare ett utspel för att vinna några extra familjeröster innan valet.

Men är det verkligen hundarna som är farliga, eller kan det kanske vara ägarna som är? Som en av NRA:s slogans säger; "Guns don't kill people, people kill people". Istället bör man, om man nu känner att man måste göra något, kräva licens för att äga kamphundar. Domstolar ska också kunna dra in sagda licenser om det anses nödvändigt.

Som sagt, det är knappast hunden i sig som är farlig utan idioten som "håller" i kopplet.

Svensk avundsjuka

Är fortfarande på Peace and Love. Igår debatterade jag globala skatter med en virrig representant från Global Rättvisa Nu och hann också med att se både Kent och Messhuggah. Idag blir det mer kampanjande och förhoppningsvis ska både As I Lay Dying och Billy Talent ses^^

Ni som inte är i Borlänge kan ju alltid njuta lite av den svenska avundsjukan=)