Blondin

Date: Tue, 25 Dec 2012 22:58:22 +0100
Subject: Blondin
From: hotgrrlz69@hotmail.com
To: bigstud18inch@hotmail.com

Hej bigstud, mamma vill att du och bigdick19inch får ihop det. Glöm inte att släcka ljuset. Det ska vara blondin i år.

Tvåstatslösningen har aldrig varit möjlig

I de större medierna beskrivs den nu eskalerade konflikten mellan Israel och Gaza som religiöst rotad. Samtidigt som Expressen och Aftonbladet berättar om hur den onda judiska staten bombar försvarslösa muslimer sönder och samman skriker sig den svenska pseudohögern sig hesa om Hamas antisemitiska åsikter och hur den är själva grogrunden till allt elände i regionen.

Kriget i Gaza är inte ett krig mellan judendom och islam. Precis som vid de flesta andra konflikter har nationalistiska strömningar en självklar roll i det inrikespolitiska spelet, men ute på slagfältet samt i Mohammed Deifs källare och i en bunker under Camp Rabin spelar religiösa övertygelser endast en sekundär roll, och knappt det. Roten till den våldsamma friktionen mellan Jerusalem och Gaza går i stället att finna i en mycket svag krisstabilitet mellan de båda "länderna" samt ett säkerhetsdilemma som omfattar hela mellan östern. Vad Israel beträffar är Gaza enbart en del av en djupt rotad konflikt som ingått i Jerusalems strategiska realitet sedan 1948.

Israel har länge tolererat raketeld mot landets glest befolkade södra delar, men att konflikten skulle eskalera när iransktillverkade Fajir-5-raketer och även andra, i Palestina byggda, raketer började slå ned i utkanterna av Tel Aviv kan inte ha kommit som en överraskning för någon. Även om en vapenvila mellan Jerusalem och Gaza nu kommer att träda i kraft är risken för mer våld allt annat än över. Antalet inkallade israeliska soldater överskrider vida antalet inkallade inför Operation Cast Lead, vilket kan tyda på att Israel under de senaste dagarna även planerat för en invasion av Libanon i händelse av att Hizbollah visat tecken på aggressivitet. Personligen bedömer jag dock risken för att konflikten ska eskalera i norr som relativt liten då även Hizbollah är ansatta från två håll i och med att deras position i Libanon nu även kan komma att hotas av andra väpnade grupper då den födande handen i Syrien snart kan vara ett minne blott. (Iran lär se positivt på konflikten då den tar uppmärksamhet från inbördeskrigets Syrien). Det är heller inte vidare troligt att Hizbollah kommer vilja agera om Israel inte befinner sig i fullskaligt krig med Hamas. Att vapenvilan ändå kommer relativt snabbt betyder också att Israel inte vill ha denna konflikt. Gaza är bara en del av landets säkerhetssituation.

Som jag förklarar här så är Israel ett hot mot Irans regionala stormaktsambitioner. Israel är också ett hot mot Palestinas och Gazas självständighet, samtidigt som de förra blivit ett hot mot säkerheten i det senare till följd av det senares hot mot de förras självständighet. Gemensamt för Iran och Gaza är det flitiga användandet av antisemitisk propaganda, men man använder inte våld till följd av en antisemitisk världsåskådning, utan till följd av att man själv, eller ens intressen, är direkt eller indirekt hotade av staten Israels existens. Inte heller bombar Israel Gaza på grund av anti-islamism (som inte är en form av rasism, det tåls alltid att upprepas) utan för att Gazas rakethot just är ett hot - det samma gäller för de iranska kärnvapnen.

Det är säkerhetsintressen som går stick i stäv med varandra som skapat konflikter i mellan östern ända sedan man tillfredsställde sig genom att spika upp folk på kors. Konflikten är idag så pass djupt rotad, intressena så komplext hoptvinnade, att en tvåstatslösning knappast kan bli en realitet förrän Hamas kastas ut ur Gaza eller förrän någon av sidorna fullständigt krossat motpartens alla möjligheter till uppbringandet av någon framtida militär förmåga. Palestinierna vet detta. Israelerna likaså, även om man i Jerusalem verkar rätt nöjd med dagens status quo, där Israel förvisso utsätts för raketanfall men vars territorium är totalt ohotat. Alternativet är en påtvingad tvåstatslösning genom långdragna och kostsamma markoperationer eller att på riktigt bomba Gaza tillbaka till stenåldern. Men en gigantisk nukleär luftbrisad ovanför Medelhavet följd av ett robotregn över Gazaremsan skulle även få katastrofala följder för israelerna själva.

Om inte Hamas kan krossas vare sig genom blockader, markoperationer eller demokratiska val av palestinierna själva kan konflikten för Israels del enbart lösas genom att förinta Palestina. Alla tänkande människor väljer status quo framför post-Palestina alla dagar i veckan. Med andra ord både kommer och måste Israel fortsätta att bekämpa Hamas lågintensivt och varsamt. I framtiden kommer vi att få se ytterligare eskaleringar och antagligen nya markoperationer i Gaza till följd av ländernas geografiska läge. För Hamas del kan målet, en självständig stat, enbart nås om man upplöser sig själva. Israel kommer alltid se Hamas som en terrororganisation och att Hamas skulle kunna styra ett suveränt och demokratiskt Palestina utan ett ständigt hot om militärt ingripande från Israel är knappast möjligt. För att förinta Israel krävs hjälp från omvärlden, eventuellt framprovocerad genom lågintensiv krigföring, vilket är vad som sker idag.

Konflikten kommer alltså att fortsätta och samtidigt kommer man på Twitter och Facebook fortsätta att uttrycka sig hatiskt. Media kommer att haka på den lättöverskådliga religionsförklaringen. Resultatet blir bara mer religiöst betingad irritation på Sergels torg.

NATO bryr sig inte om Sverige. Skräll.

Så kom äntligen beskedet vi alla väntat på. En sanning lika självklar som att A är A. Den västerländska försvarsorganisationen NATO har inte en tanke på att försvara oss om vi utsätts för väpnat angrepp av fiendemakt. Trotts både socialdemokratiskt och nymoderat/neosocialistiskt rövslickande i, under 00-talet främst i Affe, internationella insatser så står vi fortfarande ensamma. Skräll.

I den svenska solidaritetsdoktrinen berättas om hur Sverige, vid händelse av krig i närområdet, självfallet ska ställa upp och försvara sina grannar, vare sig det rör sig om NATO-land eller exempelvis det neutrala Finland. En av grundtankarna som ligger bakom doktrinen är sannolikt säkerhetsläget i Baltikum och dess anknytning till säkerheten i och kring Östersjön. Det har också varit tänkt som så att andra länder, både i och utanför EU, ska komma till vår hjälp om vi utsätts för symetrisk eller asymetrisk aggression. Detta samtidigt som vår försvarsminister berättat att det i vårt närområde inte finns något hot - ty inget land rustar upp. Som känt så vet vare sig Engström eller hennes moderater att landet Ryssland finns. De kanske använder Apple Maps.

I veckan besöktes SVT:s Hübinette av NATO:s generalsekreterare, tillike före detta dansk statsminister, Anders Fogh Rasmussen. Samtalet handlade först och främst om NATO:s ambitioner i Syrien men det som media, om den varit rationell och haft båda fötterna på jorden, skulle ha uppmärksammat lite extra var att Rasmussen förklarade att NATO inte kommer att komma till Sveriges undsättning om vi utsätts för ett militärt angrepp.

För oss som i år och dagar argumenterat och arbetat för en förändring av den förda försvarspolitiken, för oss som insett det farliga med att nedmontera förband efter förband och snart även, troligen, hela förmågor - för oss som inte gått på snacket om Sveriges internationella insatser som något som stärkt våra militära band till andra stater - för oss kommer det här inte som någon nyhet.

För resten av Sverige kommer det heller inte som en nyhet. Det kommer inte alls. Media, sånär som en liten artikel i AB, har ju som sagt missat att Rasmussen sagt något. Nu återstår det istället att se hur politikerna hanterar detta. Troligtvis så kommer det inte låtsas om det. Alla som inte såg på Hübinette igår kommer ju förhoppningsvis fortfarande tro att amerikanerna sätter in allt de har mot exempelvis en rysk, småskalig och strategisk, aggression mot lilla och neutrala Sverige. Och sedan har vi ju EU, EU försvarar ju oss, eller?

Rasmussens klargörande hade varit ett utmärkt tillfälle för landets politiker att rannsaka sig själva och på allvar börja planera för ett försvar vars främsta uppgift ska vara att kunna hävda vår territoriella integritet.

Valsamverkande konservativa och problemet med den libertarianska rörelsen

Vad än valresultatet visar ikväll så är en sak redan klar. Libertarianerna kommer inte ens i närheten av makten. I och med det har man återigen bevisat för både sig själva och omvärlden att den frihetliga rörelsen inte har något att hämta i Libertarian party.

Republikanerna och Demokraterna är inte Moderaterna och Socialdemokraterna, utan bör snarare jämföras med Alliansen och de rödgröna. Det amerikanska valsystemet är igengrott och polariserat till den grad att framväxten av ett flerpartisystem i det närmaste är omöjlig. Därför verkar de båda storpartierna mer som en valsamverkan mellan ideologiskt närstående ideologier än två enhetliga alternativ. GOP består av en rad olika amerikanskt konservativa subideologier, men utgörs idag till störst del av neokonservativa, teokrater, libertarianer och moderater.

Under de senaste åren så har den republikanska dagordningen i mångt och mycket bestämts av de neokonservativa, och även om det idag är moderaten Mitt Romney som slåss om väljarnas gunst så är de neokonservativa tongångarna mer än tydliga. Även teokraterna, "religious right" är på frammarsch. De har haft stort inflytande i Tea Party-rörelsen och kunde under primärvalet även presentera två egna kandidater i Michele Bachmann och Rick Santorum.

En falang som inte syns till alltför mycket i svensk media, men som dagligen gör ljud ifrån sig på andra sidan pölen är den libertarianska. Under 2000-talet har den främst företrätts av kongressledamoten Ron Paul från Texas men i och med att den före detta New Mexico-guvernören Gary Johnson ikväll kandiderar till presidentposten för Libertarian Party, libertarianerna, så har rörelsen fått sig ett nytt ansikte.

Medan moderater, neokonservativa och teokrater ofta står varandra väldigt nära har libertarianerna blivit något av GOP:s syndabockar. För libertarianerna är inte ekonomisk frihet, fiscal conservatism, det enda politiskt målet utan man menar även att sociala friheter är minst lika viktiga. Detta har gjort att libertarianerna i de egna leden ses som extremister. De egna leden är de republikanska leden. Klassiskt sett så har libertarianerna alltid ansett sig stå närmare GOP än demokraterna, och som ovan nämnt finns inga chanser för framsteg för ett tredjeparti. Ändock så grundades Libertarian Party under julen 1971. Partiets framsteg har varit minimalistiska, fram till ikväll.

Inte bara de amerikanska libertarianernas, utan troligtvis också hela världens, främste företrädare, Ron Paul, har förvisso kandiderat till presidentposten för LP men är i grund och botten en republikansk politiker, så även inför republikanernas primärval. Där han självfallet inte blev vald. Men han kan ändå komma att spela en avgörande roll då amerikanerna beger sig till valurnan.

Precis som fallet med ultraliberalerna i den objektivistiska rörelsen som ser Ayn Rand som en gud, så ser även ultraliberalerna i den libertarianska rörelsen Ron Paul som en gud. Medan många republikaner ikväll kommer vara rädda att Pauls supportrar helt enkelt stannar hemma och därmed eventuellt fäller Romney, så är många av Pauls supportrar rädda för att deras ideologiska fränder inte stannar hemma, och därmed, eventuellt, fäller Obama. Man anser inte Obama vara en bättre kandidat än Romney, men man anser Romney vara en sämre kandidat än Paul. Och så är det med det.

I år har också republikanerna ytterliggare ett orosmoment i och med att den före detta republikanen Gary Johnson ställer upp för libertarianerna. Libertarianerna har allt sedan Ron Pauls egen kandidatur i slutet av 80-talet inte kunna presentera en enda trovärdig presidentkandidat. Fram tills idag alltså. Gary Johnson må inte vara lika ideologiskt övertygad som Ron Paul, men å andra sidan gör hans pragmatiska inställning till libertarianismen att han i vissa frågor ter sig närmast mer frihetlig än Paul själv.

Primärt ställs Romney mot Obama, men han måste även tampas med både Ron Paul och Gary Johnson för att ta sig vinnande ur striden. Och det är just där den libertarianska rörelsens största problem ligger idag; att Romney måste utmana två av deras företrädare.

Den libertarianska rörelsen har som splittrad ingen chans att ta ny mark i ett alltmer etatiskt och religiöst Amerika. Det libertarianska partiet måste således ses för vad det är; ett politiskt misstag. För att den frihetliga rörelsen någonsin ska kunna utmana på riktigt och även ta makten måste man utgå från redan existerande institutioner. De må vara fint och beundransvärt att engagera sig för ett rent libertarianskt alternativ, men precis som att republikanerna inte är rent och genuint konservativa och demokraterna inte är ett tvättäkta progressivt parti, kan libertarianerna aldrig hoppas på att vinna mark med ett rent libertarianskt parti. Kampen måste föras på etablerade spelplaner. Inne i GOP.

Således är även Gary Johnsons kandidatur fel. Det enda han kan uträtta är att eventuellt sänka Romney, och det då tillsammans med de väljare som kommer skriva in Ron Paul som sin kandidat. För Gary Johnsons del hade det istället varit mer beundransvärt (och smart) om han stannat kvar i GOP och där ställt upp i senatsvalet för New Mexico. Vad Libertarian Party beträffar bör man gå in i Republican Party eller avskaffa sig självt.

Den libertarianska rörelsen är ung och dess följare ännu yngre. Det är inte alltför otroligt att den en dag kommer att dominera GOP, men för att den dagen ska bli verklighet måste man redan nu ta sig i skinnet, lägga personliga mål åt sidan och acceptera spelreglerna som de är. 

Republicrats

T minus en dag. Imorgon. På tisdag. Inget kommer att förändras.

Mitt Romney ställs mot Barack Obama. Republikanerna ställs mot Demokraterna. Överklassen mot arbetarklassen. Affärsmannen mot idealisten. Vita mot allt annat. Ni kan kalla det vad ni vill, men faktum är att på tisdag väljer amerikanerna en keynesian till president. En president som snarare än att tänka på sitt folk, alltid kommer snegla mot de stora bankerna och industrierna. En ledare som helt och hållet håller dödsstraffets rygg. Patriot Act, drogkrig och världspolis. De kommer att välja en president som inte bara står bakom tanken på en welfare state, utan även en warfare state.

Om man i Sverige, eller varhelst i Europa för den delen, säger att man gillar Romney möts man direkt av oförstående och arga blickar. Om man säger att man gillar Johnson så möts man enbart av oförstående blickar. I världen där de levande härskar har dock inte Gary Johnson, libertarianen från Breaking Bad-land, någon chans. Valet står som nämnt mellan Romney och Obama, pest eller kolera.

Förenta Staterna är ett skadeskjutet land. Hennes statsfinanser har i omgångar våldtagits sedan 1913 och det finns idag bara retoriska lösningar på problemen. Obama äntrade scenen som mannen med lösningen till allt. Han lovade förändring, "change", men har, vid sidan av att ha implementerat ett sjukvårdsystem som amerikanerna vare sig behöver eller vill ha, istället bara låtit Bushregimens skuldberg växa. Romney är förvisso medveten om hur man syr igen ett ekonomiskt skotthål, men han är å andra sidan inte på långa vägar beredd att lyfta nål och tråd.

Frihet byggs inte enbart genom privat företagande och den byggs definitivt inte av äventyr på andra sidan planeten. Frihet är inte enbart rätten att behålla din intjänade lön. Frihet är inte avsaknaden av andras pekpinnar. Det är avsaknaden av andras pistolmynningar. Så länge Romney enbart pekar på fritt entreprenörskap som nyckeln till frihet kommer det amerikanska såret aldrig att kunna läka. Den militära expansionen under det amerikanska imperiet kommer istället bara leda till ytterligare skotthål i en redan sargad torso. Till slut sätter fienden en kula i huvudet på Washington och den amerikanska drömmen går under i lågor. Med vad gör det? Mormonen i Vita huset och hans gelikar i Capitolium har aldrig visat ens det minsta intresse för människors sociala friheter. Jag pratar inte om rättigheter till A eller B (Civil Rights Act '64 var fel väg att gå), utan snarare om rätten att slippa. Att slippa ha med sig Romney in i sovrummet och inne på abortkliniken. Att slippa ha Romney som vigselförrättare och bödel. Även det är frihet. Även det läker sår.

Inte heller Obama vill läka några sår. Amerikas förste svarta president verkar istället vilja lägga allt fokus på att slita upp nya. I mellan östern. I Afrika. När jag vintern 2010 reste till Kenya möttes jag av en värld där fåren styrde. Ett rasmedvetet Kisumu där Obama var gud och den svarta huden religion. Samma tänk verkar ha gått igen i Amerika. McCain ställdes inte mot Demokraterna och deras politiker, utan han ställdes mot en svart man eller en kvinna. Det har aldrig varit Obama som haft till uppgift att inte bara förändra Amerika, utan även världen, utan det har varit den svarta mannens uppgift. Hans följare har med blida ögon sett på när han intensifierat krigföringen i mellan östern, mångdubblat statens skulder och monterat ned de negativa rättigheterna. Det är en bra tanke, det är fortfarande Bushs fel och det är goda intentioner. Vägen till helvetet kantas som känt av just goda intentioner. För med facit i hand ser vi att Obama inte har uträttat något av betydelse. Självfallet har saker blivit gjorda, men det handlar först och främst om att spendera. Precis som vår egen vänstertrojka vill demokraterna spendera sig ur krisen genom att med riktade åtgärder ta död på arbetslösheten. Men att knyta både privata och offentliga arbetsgivare närmare den federala staten försätter snarare republiken i en ännu värre kris över tid.

Romney har rent ekonomiskt visat sig kunnig, men inte pålitlig. Han vet vad som krävs, vilka uppoffringar som måste göras. Men för maktens skull avstår han. Kanske kan han skjuta över skulden på Demokraterna efter 2020. Obama verkar inte ens ha några realistiska intentioner till att reparera skadan, istället köper han förnyat förtroende genom fler federala utgifter. Det är Amerika och klientelismen i ett nötskal.

Vad som istället skiljer 2012 års elefant och åsna åt är istället den sociala politiken. Och det är just den sociala biten som får mig som gedigen amerikansk republikan att helst vilja ge hela fingret till Romney. Mormonen må ha en bättre ekonomisk politik, men den är långtifrån bra och kommer enbart verka för att ge Amerika lite extra syrgas, några fler år av miserabelt liv. Färden kommer bära utför vilket som. Men medan en stor del av den amerikanska befolkningen under Romney kommer leva under en form av liberaldemokratiskt förtryck, så kan i varje fall de flesta pusta ut och njuta av livet under Obama. Leva.

När det sociala livet politiseras är det Romney som blir fienden. Och det är just därför jag på tisdag kommer att hoppas lite mer på Obama. Båda kandidater är tragiska. Pest och kolera, hand i hand genom helvetets portar. Obama kommer dock inte förhindra forskning och kärlek på vägen dit.

Säkerhetspolitiken är också en het fråga, såklart. Varför vet jag inte riktigt. Det enda som skiljer de båda kandidaterna ifrån varandra är i användningen av ordet. Amerikansk säkerhetspolitik är en fråga om retorik och grad av patriotism, inte om att konkret garantera invånarna en systemstabilitet och ett gediget och rationellt försvar som säkerhetsställer den. Det är den amerikanska maktfaktorn som är boven i dramat. Den amerikanska staten skulle vara minst lika säker utan trupper över hela klotet. Den amerikanska hegemonin skulle det inte. Både demokrater och republikaner ser just denna som en garant för säkerhet på hemmaplan. Vi hamnar i en återvändsgränd, inget görs.

På tisdag kommer jag följa det amerikanska presidentvalet med spänning. Inte för att resultatet kommer att förändra världen, utan för att jag är intresserad av den politiska processen. För vem som än vinner så kommer ändå vinnaren kunna utropa sig till president i ett fritt land. Frågan är hur fritt det kommer vara när den ekonomiska krisen blir ett faktum. Inte som nu. Inte dagens ekonomiska problem. Och vad blir då skillnaden? Ingen skillnad?

Republicrats.

Iran slår i luften

Alltsedan den 27 mars i fjol har medborgarna i Israel försvarats av Iron Dome från palestinska raketer. Ett år senare har Jerusalem Post kunnat rapportera att det mobila luftförsvarssystemen i Ashkelon, Ashdod och Beersheba, utvecklade av Haifa-baserade Rafael Advanced Defense Systems, skjutit ner 90% av de raketer som avfyrats mot landet sedan slutet av 2011.

Nu påstår dock den iranske brigadgeneralen Masoud Jazayeri att iranska missiler kan penetrera det israeliska luftförsvaret vid en eventuell israelisk aggression. Men som vanligt rör det sig antagligen bara om ett spel för gallerierna i Teheran. De iranska säkerhetsanalytikerna är fullt medvetna om att ett krig med Israel enbart kan sluta på två sätt;

Om kriget är konventionellt kommer det efter bara ett par dagar handla om hur länge iranskt pansar kan överleva israeliska flyganfall efter att det iranska flygvapnet nedkämpats.

Om kriget innefattar massförstörelsevapen kommer det istället handla om hur många iranier som hinner ta skydd innan himlen faller ned på dem. För faktum är att så fort den minsta lilla missil eller robot lyfter från Iran med riktning mot Israel så kommer Jerusalem förvandla Teheran med omnejd till en glasöken.

Detta är ingen hemlighet i Iran. Det går inte att vinna ett krig mot Israel, och ännu mindre ett krig mot Israel uppbackat av NATO och EU.

En kommentar till partiledardebatten (121007)

Gårdagens partiledardebatt var i vanlig ordning i det närmaste nästan olidligt tråkig och förutsägbar. Båda sidors triangulering verkar i varje fall ha nått sin kulmen, men när andra debattörer menar att skillnaderna mellan partierna är stora och även att de ökar, står en annan frågandes vid sidan och bara skakar på huvudet. Vad som skiljer riksdagens åtta socialdemokratiska partier åt är synen på hur din och min lön ska fördelas. Den svenska politiska debatten står inte mellan frihet och förtryck utan mellan 22% och 24%.

Igår förklarade vänstern, likt alltid, för hur de vill finansiera allt ifrån generösare socialförsäkring till höjt tak i a-kassan genom bland annat skatte- och arbetsgivaravgiftshöjningar. Istället för att angripa roten till ungdomsarbetslösheten, avsaknaden av jobb, vill man försöka lösa krisen genom statliga investeringar i infrastruktur och klimat samt, helt i linje med alliansen, lägga mer pengar på utbildningsplatser. Att underlätta för privat sektor att skapa nya arbetsmöjligheter? Nja - för alliansens del får det tydligen räcka med sänkt krogmoms och en stärkt relation mellan skola och näringsliv. Vänstern vill i sin tur avskaffa nämnda moms. I de röda leden var sänkningen ingen sänkning, utan snarare en process där landets krogar fick möjlighet att stjäla pengar från samhället.

- Jag tror inte att pensionärerna skålar i champagne direkt. Jag tror inte att de är så intresserade av att köpa hamburgare för sina pengar. De har betydligt mer grundläggande utgifter att fundera över, säger sverigedemokraternas partiledare. Och visst har han rätt. Med alliansregering kan pensionärer även vänta skattesänkningar på en hamburgare i månaden. 50 kronor mer i månaden är inget steg framåt, det är snarare två steg bakåt, och knappt det, när politiken inte handlar om lösa problem utan om populism och "titta vad vi kan" - mentalitet.

Som jag redan påpekat var det inte mycket nytt under solen. Den enda del av debatten som engagerade i alla fall lite var diskussionen om invandring, där sju yrvakna höns ställdes mot en skärpt Jimmy Åkesson. Samtidigt som den sverigedemokratiska analysen av invandringen är befängd är den ändå ljusår mer realistisk än dess motsvarighet i de andra riksdagspartierna.

Invandringen kostar och det är allt annat än solidariskt att tvinga svenska medborgare att betala för den. Även om riksdagspartierna har olika syn på hur invandringen ska se ut och hur den ska finansieras slutar alla åttas politiska förslag i att du och jag får betala.

I debatten var det mer än tydligt att den "invandringsvänliga" makten och den "invandringsvänliga" oppositionen kände sig rejält obekväma i att stå och diskutera en känslig fråga där man kanske inte längre har TV-publiken med sig. Inte sagt att hela TV-publiken är SD-sympatisörer, men det faktum att både regering och opposition minus SD om och om igen fumlar i invandrings- och integrationsfrågorna ses inte längre med blida ögon av väljarna.

Slutligen diskuterades en av få frågor där jag faktiskt delar Jonas Sjöstedts inställning, nämligen vinster i välfärden. Dock så vill han och hans parti förbjude det eftersom man anser det skapa otrygga anställningar, sämre service och ett orättvist pengaflöde ut ur statens skattkista och ned i privata investerares plånböcker medan jag enbart ser problematiken i regeringens outsourcing, som de även kallar privat fast berörda verksamheter är privatiseringens motsats i sin renaste form.

Avslutningsvis så gjorde alla debattörer väldigt bra ifrån sig. Reinfeldt verkade lite ledsen och jag stör mig av någon anledning på Lööfs sätt att prata, men i det stora hela gjorde alla ett gott intryck. Jan Björklund stack som vanligt ut lite extra.

Bortglömda konflikter - Thailand

Utifrån medias utrikeskorrespondens är det lätt att helt glömma bort att mellan östern inte är den enda krigsskådeplatsen i världen. Samtidigt som kvällspressen lägger fullt fokus på striderna i Aleppo inleder Kenya en amfibisk offensiv mot Kismayo i Somalia, sydsudanesiska regeringsstyrkor drabbar samman med rebeller i Khartoum och Mali dras allt djupare ned i den inbördes konflikt som plågat landet sedan januari (som jag även berör här).

Man kan tycka att den medierevolution som Internet innebar skulle resultera i ett större folkligt intresse för sin omvärld. Landets redaktioner stod plötsligt inte bara direkt sammankopplade med andra redaktioner i andra länder utan även medborgare i nästan alla världens stater. Vad som skedde där spelade även roll här. I och med att de sociala medierna på allvar gjorde en tung och bestämd inmarsch i våra datorer och smarta telefoner borde informationssamhället vara ett faktum, och delvis är det väl så.

Informationen flödar och vi är mer medvetna än någonsin. Vi vet vem som låg med vem i Big Brother, varför Kissie dissar Blondinbella och vad Snookis son heter. Vi har superkoll på vilka medieprofiler som skapats framför vilka TV-kameror och vilka nöjesredaktioner som sedan upphöjer dessa profiler till skyarna.

Men vi har inte koll på Somalia, Sydsudan eller Mali. Vi vet ungefär var Damaskus ligger. Den arabiska våren spänner över en gigantisk region och berör en rad våldsamma envåldshärskare och den svenska staten har direkt intervenerat i skeendet. Men de konflikter som inte rör Stockholm eller Washington D.C. – de rör inte pressen och då heller inte oss.

Samtidigt som svensken sveper en god Singha på en bar i Phuket eller strosar runt i Pattaya har det sedan år 2004, i Pataniregionen i södra Thailand, rasat en blodig konflikt mellan Bangkok på ena sidan och muslimska separatistgrupper på den andra. Bara timmar från de vita sandstränderna och det sprudlande nattlivet kan en lärare inte gå till sin arbetsplats utan att riskera sitt eget liv.

Även om den del av befolkningen som inte bär vapen och deltar i striderna tydligt visat att man inte efterfrågar någon form av separation alls från Thailand så är det likväl insurgenternas främsta mål och det har sedan början på 2000-talet varit tydligt att man knappast skyr några som helst medel för att få sin vilja igenom, vilket bland annat dödsantalet på över 5000 varit ett bevis på. Konflikten mellan buddhister och muslimer (oftast av malaysisk härkomst) i det av Thailand anno 1909 ockuperade södra områdena är gammal men dess moderna tappning var inte ett faktum förrän thailändska myndigheter 2004 medgav att den senaste tidens grova kriminella gärningar inte varit ett resultat av ett ökat antal banditer och andra kriminella gäng i regionen, utan att det faktiskt rörde sig om religiös och nationalistisk separatism. Dåvarande premiärminister Thaksin Shinawatra intog, i kölvattnet av elfte septemberattackerna, en mycket hårdare linje mot de väpnade organisationer som verkade i regionen än vad man tidigare gjort. Motsättningar mellan militär och polis samt dåligt planerade operationer som skapade en tydlig blow back effekt fick dock konflikten att eskalera. Parallellt med händelseutvecklingen i södern har också en närmast panikartat situation varit vardag i maktens korridorer i Bangkok där regeringar bytts ut på löpande band och västerlänningar, i jakten på good-guy-badges, marscherat sida vid sida med gulklädda fascister.

De södra provinserna styrs på samma sätt som de norra; genom av Bangkok valda guvernörer. Trots en stark etnisk medvetenhet har man i Bangkok ändå valt att sätta thailändska buddhister på guvernörsposterna i söder, något som spätt på redan strama relationer mellan buddhister och muslimer, mellan norr och söder. Den ytliga maktdelningen till trots är det thailändska politiska systemet trögt, korrumperat och centraliserat. Det moderna centrumet i Bangkok står i stark kontrast till periferin i det relativt fattiga Patani. Politiskt utanförskap hand i hand med en stark vilja att fortast möjligt standardisera buddhistisk kultur och assimilera allt annat har skapat en ohållbar situation. Bangkok har flera gånger visat en oförmåga till att på riktigt analysera situationen och förstå förhållandena i Patani. Att Thailands regeringschef strax efter kuppen mot Shinawatra 2006 var muslim förändrade inget.

Just militären och dess position i samhället är ett annat problem. I skillnad från vad vi i Väst är vana vid är den thailändska försvarsmakten en väldigt bastant myndighet och banne den politiker som försöker sätta sig upp mot landets generaler. I södra Thailand har den konservativa och rojalistiska krigsmaskinen en truppnärvaro på tiotusentals, att ta ”hem” dem och samtidigt ge regionens provinser ett utökat självstyre skulle inte bara ses som ett misslyckande för militären, utan även som ett direkt försvagande av den thailändska kungamakten. Ett tillbakadragande skulle innebära mindre militär makt, och en svagare militär ses av många som ett led i ett större projekt som syftar till att ge tillbaka makten till Thaksin Shinawatra, som ju avsattes av militären 2006. Trots det stora antalet militär personal på plats är säkerheten ändå så pass dålig att thailändska medborgare i regionen uppmuntras till att själva beväpna sig.

Även om den slipsbärande delen av den thailändska maktapparaten inte längre räds att tala i termer av decentralisering och regional autonomi, och även om inte alla våldsorganisationer i södern förespråkar full secession, så är det fortfarande en lång väg att gå innan fred kan slutas. Bangkok ser separatismen som ett hot mot staten och kommer därför alltid att försöka lösa problemet, med våld om så behövs. Den militanta delen av södern ser i sin tur staten Thailand som ett hot mot vad man själva uppfattar som sin nation och blivande stat. Det är majoritetskultur mot minoritetskultur och någon form av gemensamt säkerhetskomplex kan inte upprättas förrän de båda kulturerna tillåts samexistera i en fungerande symbios, något som kan tyckas vara närmast omöjligt i ett Thailand där invånarna delar synen på folk och nation med 1900-talets europé.

Men även om en tvåstatslösning skulle bli en realitet skulle de båda staterna, Thailand och ”Sydthailand” mycket troligt utgöra nya hot mot varandra. Gränstvister och risken att Sydthailand skulle bli ett ännu starkare fäste för jihadism skulle snabbt hamna på dagordningen och risken för nya väpnade konflikter skulle skapas snabbare än kvickt.

Vägen till fred är lång, så kanske är det ändå bra att svenska turister dagligen tar flyget runt halva klotet för ett par veckors förströelse bland milslånga sandstränder, billiga drinkar och vackra damer. Alternativet hade varit ett Thailand utan sin livsvikta turistindustri, utan inkomsterna de genererar och med en troligen mycket mer framträdande ytterkantspolitik.

Och det är något vi alla, vare sig vi tillhör Kissie-generationen eller inte, vet vad det kan leda till.

Maktförhållande i mellanöstern och hotet från Iran [del 1]

Samtidigt som den väpnade konflikten i Syrien rasar vidare höjs även insatserna i närliggande Iran. Utvecklingen i Iran, där Teherans säkerhetsintressen ligger stick i stäv inte bara med Washington D.C:s och Jerusalems utan även med Riyadhs, är även högst beroende av utfallet i det syriska inbördeskriget då konflikten är lika mycket friktioner mellan shia- och sunnimuslimer i Syrien som ett ombundskrig mellan Iran och Saudiarabien - samt ett resultat av Putins stormaktsambitioner.

I gammelmedia beskrivs konflikternas Mellan östern allt som oftast i svart och vitt. Att Mubarak, Gaddafi, al-Assad, Ahmadinejad och Khamenei var och är vandrande folkrättsbrott råder det knappast något tvivel om, så vare sig det mediala eller det säkerhetspolitiska fokuset bör således ligga på dessa, utan istället på de våldsorganisationer som flyttar runt pjäserna, organisationerna och de sociala rörelserna, på spelplanen - samt i vilka sammanhang de kämpar, och varför de kämpar.

"Folkstyre" och "självständighet" behöver som känt inte betyda säkerhet och rättvisa. Tyskarna kastade sig själva ned i ett totalitärt djup när de i ett demokratiskt val gjorde Adolf Hitler till ledare. Svart styre i Sydafrika har heller inte lett till någon ökad trygghet för landets svarta befolkning (kommer ta upp Sydafrika post-apartheid vid ett senare tillfälle) och slutligen har den arabiska våren i Nordafrika visat att det är något helt annat än västlig demokrati och vårt frihetsbegrepp som de stora massorna eftersträvar.

Det krävs alltså mer än att se till typ av regim och ljudvolym på oppositionens protester för att kunna ge den arabiska våren någon rättvisa. Istället bör man, som ovan skrivet, lägga fokus på hela komplexet av stater, organisationer och framför allt maktförhållanden i "MENA" då det just är relationen och förhållandena mellan dessa stater som kommer avgöra utgången för hela situationen, medan vad som händer inom dem enbart är av sekundär art.

Syrien stöds sedan länge av den teokratiska regimen i Teheran. Om al-Assad faller förlorar Iran en stark bundsförvant inte bara i Syrien utan chansen (eller risken) finns också att det till Syrien tätt sammankopplade Beirut, där iranfinansierade Hizbollah huserar, faller in i interna konflikter vilket i sin tur kan äventyra även den iranska utposten i Libanon om Riyadh utnyttjar situationen till att flytta fram sin egen front.

För det handlar ju egentligen inte om Syrien, i alla fall inte på alla nivåer. På nivån över Syrien hittar vi istället Iran och Saudi Arabien och kampen om hela regionen. Friktionen mellan Iran och Saudi Arabien är gammal och bottnar inte bara i en maktkamp mellan Sunni och Shia utan även om en urgammal konflikt mellan perser och araber. Från att ha varit relativt nära  "vänner" under det kalla kriget ersattes den misstänksamma vänskapen med ett öppet hat i och med den islamiska revolutionen och avskaffandet av den iranska monarkin. Tidigare hade relationen mellan de båda muslimska kungahusen överskuggat avsaknaden av ett gemensamt säkerhetskomplex och regionens tydliga bipolaritet (frånsett existensen av den israeliska hegemonin). När det ena huset föll synliggjordes den verkliga säkerhetssituationen.

I Saudi Arabien år 2012 ser man på sammandrabbningarna som en chans att öka den egna regimens regionala inflytande på bekostnad av det iranska ditot. Även om Riyadh alltid satt stabilitet i första rummet så har man nu aktivt och tydligt tagit sida i konflikten. Om al-Assad avsätts kommer chockvågorna som sagt snabbt att nå Syriens södra grannland. Kung Abdullah i Riyadh kan då komma att försöka störa den shiitiska makten och bana väg för en ny sunnitisk dominans. Ett sådant scenario skulle få den huvudsakliga följden att Irans makt minskar och hotet mot Teheran blir större. Ett hot som Teheran bland annat vill försöka avvärja med sitt kärnenergiprogram och de icke-konventionella stridsmöjligheter ett sådant på sikt skulle kunna innebära.

Mellan österns tredje regionala stormakt, Israel, befinner sig för ovanlighetens skull i en situation som de inte kan påverka fullt ut, ändock påverkar situationen Jerusalem i allra högsta grad, och det är också i relationen Libanon-Israel som vi finner den allra största brännpunkten och risken för att konflikten internationaliseras på allvar. Det alawitstyrda Syrien har täta band med terrororganisationen Hizbollah och al-Assad, som inte velat ha en öppen konflikt med Israel, har jobbat hårt för att hålla Hizbollah i någorlunda schack. Vid ett regimskifte finns en stor risk att al-Assad börjar sända högteknologiska vapen över den södra gränsen för att förvägra oppositionen, eller den nya regimen, tillgång till dem, och det är självfallet något som Israel  inte kan acceptera. Israel utgår från att al-Assad kommer att förlora makten inom den närmaste framtiden och ser antagligen inte alltför negativt på ett nytt sunnitiskt styre som skulle kunna agera motpol mot Irans ambitioner i området, det är just själva regimskiftet som innebär ett direkt hot mot krisstabiliteten om Israel tvingas använda vapenmakt för att förhindra en framtida, högteknologisk, Hizbollah-uppror.

Ut med Tolgfors och in med Nalle Puh

Det var nog inte alltför många som förvånades över beskedet om Sten Tolgfors avgång. Länge verkade det som att saudiaffären och det stora mediauppbåd runt den skulle innebära slutet för Tolgfors roll som försvarsminister. Men att Reinfeldt inte kunnat namnge en ny minister direkt kanske tyder på att regeringen in i det sista hoppades på att Tolgfors skulle kunna sitta kvar även efter att stormen lagt sig, vem vet?

Tolgfors har både gjort bra och dåligt ifrån sig, och vad gäller det dåliga så är han knappast den enda man ska lasta. Istället är det moderaterna som parti och alliansen som samarbete som steg för steg fortsatt nedmonteringen av den svenska försvarsförmågan samtidigt som man haft en vision om att Sverige i framtiden ska kunna hantera ett toppmodernt och effektivt försvar. Inte heller kan man lägga saudiaffären på Tolgfors, då det hela rör sig om beslut tagna innan hans tid på posten. Alltsedan 2006 har man kraftigt skärt ned på FOI:s budget och sedan  1990-talet så är hela verksamheten uppdragsfinansierad, något som uppenbarligen lett till att man tvingats le och vinka även när det kommer till affärer som allmänheten anser illegitima.

För det är just den ekonomiska biten som svajat i vinden under Tolgfors tid vid rodret. Gång efter gång har han hävdat att allt är bra och flyter på fint, och förvisso kanske det har gjort det. Försvarsmaktens budget har ju som känt varit i balans under de senaste åren, och för ett moderaterna vars politiska vision är uppfylld så länge som ens inkomster från "arbetslinjen" är större än ens utgifter, så ter sig nog inte budgetten som ett problem, då den faktiskt är i balans. Att den nu råkar vara i balans till följd av neddragningar i form av uteblivna övningar och kraftigt försenade uppgraderingar av material får väl antas vara av sekundärt intresse för Tolgfors, Reinfeldt och deras moderater. Men med det inte sagt att övertagandet av Odenbergs portfölj var någon tacksam uppgift.

Vad Tolgfors istället, mer eller mindre, lyckats med är att lägga fokus på de individuella soldaterna och deras familjer. Självfallet skall också "avskaffandet" av värnplikten nämnas, även om den ekonomiskt genomfördes för snabbt och ogenomtänkt. Resultatet är dock att ett extremt förlegat och nationalistiskt system delvist begravts, och det ska Tolgfors ha cred för.

Nu är frågan istället vem som kommer ta över efter honom. Gammelmedia har redan räknat lyckats radda upp ett stycke möjliga kandidater. Sannolikt är att det blir en moderat, och att denne moderat kommer vara lika benägen att underkasta sig resten av regeringens ekonomiska krav som min dvärgschnauzer underkastar sig min vilja i utbyte mot en halv potatis. Om jag själv hade fått välja så hade vi tillsatt nuvarande utbildningsminister Jan Björklund, då han själv ofta visat ett brinnande intresse och en gedigen kunskap om det svenska försvaret. Han må vara interventionist ända ut i fingerspetsarna men i ett Sverige som nu drar tillbaka sina styrkor och minskar sina militära utgifter så är det inte det lättaste att skicka våra soldater till andra sidan jorden igen. Eller kanske den gamle SD-riksdagsmannen Stellan Bojerud, som även han visat ett gediget intresse för den svenska Försvarsmakten och fokuset på just Sverige.

Men antagligen inte..

Många stora försvarsfrågor står för dörren. Den nya ministern måste, på kort sikt, kunna fortsätta att framställa Försvarsmakten som en intressant och bra arbetsgivare, även efter att vi nu äntligen kommer dra oss ur Afghanistan och han måste kunna hantera den interna debatten inom Alliansen rörande NATO. Han måste kunna hantera den upprustning som sker i vårt närområde och Arktis och först och främst måste han kunna förankra hela försvarsmakten hos folket. Framöver kommer vi eventuellt att få se nya punkter på dagordningen i form av en alltmer irriterad och våldsam demokratirörelse i Belarus, utbredda oroligheter kring bygget av Nordstream och kanske en svensk, folklig, vilja att återgå till territorialförsvar med ett större och mer folkligt förankrat hemvärn.

Men vem blir då den nya, vem blir Nalle Puh?

Svenskt i spelens värld

För ovanlighetens skull tänker jag skriva om något annat än politik, nämligen datorspel. Om det är något som verkligen kan få mig och sambon att kunna koppla av från vardagsstressen så är det att sätta sig ned framför TV:n och slänga in Modern Warfare i krysslådan, alternativt att själv sätta sig framför datorn och ta över/rädda världen i strategilir såsom Empire: Total War, Civilization V, World in Conflict eller Super Power 2.

I en värld där krigsspelscenen domineras av ekonomiska krafter på andra sidan pölen blir man som svensk hobbypatriot lätt glömd och även gömd under alla hundratals titlar som behandlar amerikanska soldater i VK2, amerikanska soldater i Vietnam, amerikanska soldater under Kalla kriget samt amerikanska soldater i futurisk fiktion. Ibland får man även spela som britt, eventuellt sovjetiskt kanonfoder.

Bortsett från ovan nämnda Empire: Total War, Super Power 2, Hearts of Iron och moddarna till Battlefield 1942 (Silent Heroes). Battlefield Vietnam (Gotland Invasion) och Arma2 (Operation Red Justice) har det varit sparsamt med svenska soldater i anglo-saxiska produktioner (undantaget det gamla Act of War, där korvetter av Visbyklass fanns i den onda sidans arsenal samt HAWX där PMC-företaget Artemis Global Security bland annat använder sig av JAS Gripen). Så därför blir man extra exalterad när ett spel som ger utrymme för svenska stridskrafter utannonseras. Särskilt när det rör sig om två spel.

Spelen jag talar om är Naval War: Arctic Circle och Medal of Honor: Warfighter. I nuläget är det dock bara det förstnämnda som säkert kommer erbjuda svenska spelbara enheter i form av JAS Gripen, Visbyklasskorvetter samt ubåtar av Gotlandsklass. Spelet kommer att kretsa kring en framtida konflikt mellan NATO/"Nordiska Alliansen" och Ryssland om makten över Nordatlanten samt Norra ishavet och kommer uteslutande att röra sig om storskalig strid till havs med allt vad det innebär av användning av satelliter, radar, UAV:er, ubåtar och självklart örlogsfartyg.

Det andra spelet är en direkt uppföljare till det kontroversiella Medal of Honor (vars kampanj jag själv föredrar framför, till exempel, den i Modern Warfare-serien). I den första trailer som släpptes till spelet talar en man på lågmäld, mörk, pasthu om de Västerländska styrkor som opererar i Afghanistan samtidigt som datoranimerade bilder av specialförband visas. Trailern avslutas med att en rad namn på militära specialförband skymtar förbi ovanför texten "WAS HERE" (ex. TIER1 WAS HERE). Ett av de namn som skymtar förbi är S SOG, vilket förhoppningsvis är vår egen Särskilda Operationsgruppen. Det går inte att räkna det antal specialförband som förkortas SOG på dina två händer, men just att det står just "S" SOG, och att det norska FSK/HJK är namnet som visas innan S SOG, gör att i alla fall jag blir ganska säker på att det handlar om just Särskilda Operationsgruppen. Om dessa kommer vara spelbara eller inte återstår dock att se.

Vadå liberal revolution?

I dagens svenskan lyfter journalisten Göran Eriksson fram en rad punkter som han menar utgör en "liberal revolution" i Sverige och som särskiljer oss från den övriga Västvärlden. Redan i artikelns tredje mening berättas att den liberala utvecklingen drivits på av både röda och blå regeringar, vilket alltså är det samma som knappt några liberaliseringar, i ordets rätta bemärkelse, alls.

Den första punkten som tas upp är arbetskraftsinvandringen och det faktum att den i Sverige är mer generöst utformad än vad den är i de övriga OECD-länderna. Men där en liberal arbetsmarknadspolitik hade varit öppna gränser och avsaknad av socialförsäkrings- och anställningsvillkor, är Sveriges system en cirkus av krav på både arbetsgivare och arbetstagare där uppehållstillstånd endast kan ges i upp till fyra år. Sedan bestämmer staten om man vill kasta ut arbetstagaren, alternativt ge honom permanent uppehållstillstånd samt tillgång till hela den svenska välfärdskakan (vilket heller inte är något som bör betecknas "liberalt").

Det andra "bevisföremålet", som Eriksson valt att kalla sina punkter, tar upp den svenska friskolan och hur fantastiskt "fri" den är. Men precis som gemene moderat i vårt avlånga land har Eriksson uppenbarligen svårt att skilja på frihet och valfrihet, där det första är frihet från andras tvång och det senare friheten att välja mellan olika, av staten subventionerade och/eller reglerade, alternativ (även din "rätt" att utöva tvång på andra). Det påstås att den svenska skolan är "världens mest liberala" och att statens förhållningssätt till privata skolor är "extremt liberalt". Hur det kan vara liberalt att kräva licens för någon som vill starta skola (något som Eriksson faktiskt tar upp i artikeln, dock verkar han inte se det oliberala med det hela), att toppstyra och centralplanera alla skolors läroplaner, att finansiera både kommunala och "privata" skolor med skattemedel samt stå för en lagstadgad skolplikt är för mig omöjligt att besvara.

I den tredje punkten berättas om den avreglerade järnvägen. Men samtidigt som persontrafikmonopolet är avskaffat, satsas fortfarande miljoner och åter miljoner av skattemedel i infrastrukturprojekt som rör den svenska, rällsgående, kollektivtrafiken.

Det är väldigt tydligt att ordet "liberal" blivit otroligt svårdefinierat, alla verkar vilja representera detta frihetens begrepp, även om man själv inte har så mycket till övers till just frihet, särskilt för andra. För samtidigt som Sveriges "liberala revolution" fortgår ökar staten sina ekonomiska garantier för banker på styva linan och stärker kraven på hur handel över gränser ska se ut (non-tariff barriers). Men det är främst på det sociala området som staten växer. Häromdagen infördes det hårt kritiserade DLD. Från folkpartiet har det hörts röster om förbud mot kryptering och kristdemokraterna fortsätter att försvara sin och regeringens destruktiva narkotikapolitik med näbbar och klor. Om socialdemokraterna återtar makten 2014 lär vi få se fler skatter, fler regleringar, ökat statligt spenderande, en än mer oansvarig invandringspolitik och en stat som än en gång omfamnar "fin" kultur med båda armarna. Om alliansen behåller makten kan vi nog börja kalla herr Reinfeldt för herr Persson.

Många av Alliansens reformer har varit mer eller mindre liberala, och vi är många som är tacksamma för dem - men när syftet inte är individers frihet, utan snarare individers (eller gruppers) "rätt" att välja, på bekostnad av andra individer och grupper - då är det inte liberalism och inte heller hållbart i längden.

Militärkupp i Mali

I natt avsattes Malis demokratiskt valda president, Amadou Toumani Tourés, i en blodig militärkupp i huvudstaden Bamako. Rebellerna bakom kuppen National Committee for the Restoration of Democracy and State (CNRDR), ledda av en Amadou Sanogo, hävdar att de gjort detta för att återställa demokratin i landet och att man kommer införa demokratiska val igen så fort landet är säkert. Vid sidan av uttalandet har man avskaffat konstitutionen och börjat upplösa statliga institutioner. Som skäl till kuppen anger man bland annat att Tourés regering inte kunnat skydda sina medborgare från terrorister (vilka i själva verket är separatister i norr), och att det nu ska tas hårdare tag mot dessa efter att deras motstånd mot regeringen i Banako intensifierats i och med att många av dem återvänt från kriget i Libyen, där de slogs på lojalisternas sida. Ingen demokrati i norr med andra ord, ett nytt Kurdistan att vänta i värsta fall.

Sedan 1992 har Mali hållit demokratiska val, och även Tourés har lovat att respektera landets demokratiska konstitution och inte ställa upp i presidentvalet som var tänkt att hållas i april. Parlamentsvalet skulle ske i juni.

En kupp i ett demokratiskt land, bara veckor innan ett demokratiskt val, kan aldrig vara legitim.


Update:


Mali, som innehar det roterande ordförandeskapet i Afrikanska Unionen, stängdes under gårdagen av från det AU. Samtidigt avbryter EU, Världsbanken och ADB tillfälligt samtliga av sina biståndsoperationer i landet. Som väntat har flertalet länder runt om i världen fördömt statskuppen och kräver nu att den demokratiskt valda regeringen skall återinrättas. Avsatte president Touré rapporteras fortfarande vara vid liv.

Med större delen av Malis stående styrkor placerade i norr (där man slåss mot ovan nämnda separatister) är huvudstaden i söder, även efter kuppen, lätt militariserad, vilket troligtvis varit en av anledningarna till att kuppen gick såpass snabbt att iscensätta. Norra och södra Mali är två vitt skilda områden, lättast är att jämföra dem med relationen mellan Turkiet och Kurdistan. För att kunna behålla makten måste nu landets nya regering (vilken med största sannolikhet inte kommer att erkännas av något land av betydelse, om än något annat land alls) förflytta flertalet förband söderut för att understödja kuppmakarna mot de lojalistiska förband som fortfarande gör motstånd. Bland dessa återfinns bland annat de paramilitära styrkor som sägs skydda Touré. Detta skulle i sin tur kunna leda till aktivitet hos rebellerna i norr. Med ens har säkerhetssituationen i det redan ultrafattiga Mali blivit än mer osäker.

Meningskiljaktigheter finns även inom militären, och det står ännu inte klart vad förbanden i norr faktiskt tycker om kuppen. Grupper av stridande i norr har i alla fall fallit tillbaka till en militärbas nära staden Gao i norra delen av landet - varför är ännu oklart. Rapporter säger även att yngre rekryter vid militärbasen ska ha tagit äldre officerare till fånga.

För kuppmakarna lär nästa steg i operationen att finna och eliminera Touré, då det faktum att han fortfarande är vid liv innebär att lojalisterna fortfarande har en stark, och legitim, ledare att samlas kring. Om Touré lyckas samla till en stark motståndsrörelse och även stärka sitt förtroende hos befolkningen kommer CNRDR få svårt att skapa en legitim bild kring sin egna regering (vilket i och för sig kommer vara omöjligt ändå då AU vänt sig emot dem).


Update #2:

Mali börjar sakta men säkert öppna sina gränser igen. Touré skyddas fortfarande av "Red Berets", ett fallskärmsjägarförband som han själv tjänstgjort i. Men samtidigt som hot om attacker mot TV-stationer är det enda som Touré lyckats åstadkomma sedan kuppens första timmar för lite mer än en vecka sedan, så har kuppledaren, Amadou Sanogo redan börjat samla spillror av den maliska armén kring sig. Enligt BBC så är det främst unga rekryter som stöttar kuppen medan äldre officerare fortfarande inte verkar vilja ställa sig på någon sida, detta samtidigt som stridande förband i norr drabbats av massdessertering och en blixtsnabb reträtt till följd av militära angrepp från Tuareg-separatisterna. Separatisterna stöttas också öppet av den islamistiska gruppen Ancar Dine. CNRDR säger sig ha börjat inleda fredsförhandlingar med separatisterna. Det kvarstår dock om det kommer kunna ge effekt, då kuppmakarnas presschef, Amadou Konaré, redan under kuppens första dag förklarade att attacken på Bamako bland annat var till följd av Tourés svaga hanterande av konflikten i norr - och att man med maktövertagandet ville ändra på det.

Det är också nu som ryktesspridningen verkligen börjar ta fart. Som nämnt så påstås att Touré fortfarande skyddas av lojalisterna, och att dessa även förbereder sig för att anfalla Bamako. Sanogo menar att allt bara är rykten - Touré hålls fången av CNRDR och motståndet mot kuppen är i det närmaste obefintligt. Vad som i varje fall är sant är att minst ministrar och regeringstjänstemän hålls fångna av Sanogo och att flertalet politiska partier i landet, från alla politiska spektrum, har fördömt kuppen. Även Alliansen för Demokrati och Rättvisa, vilka själva blev avsatta av Touré 1991, har uttalat sig emot Sanogo och CNRDR.

Rockstad Falun!

Tänkte ta och promota mina vänner i dalabandet Aliens Stole My Kidney, som nu ställer upp i en Internetomröstning där första till fjärde pris är en spelning på Rockstad Falun. Så in och rösta varje dag så fingrarna till slut blöder - så vi kan få avnjuta lite skön metalcore i sommar!

Kony2012 och hur det egentligen ligger till

Alltsedan 2001, och även innan 9/11, har civilsamhällets och de mediala ögonen i Västs riktats mot Mellanöstern. Inte bara har det handlat om ekonomiska anledningar och en säkrad tillförsel av olja, utan det har även funnits en säkerhetspolitisk dimension där den amerikanska hegemonin spelat en central roll.

När det kommer till den allmänna opinionen och säkerhetspolitik så har de flesta skygglappar för ögonen när de följer nyheterna på TV. Det som inte syns eller hörs finns inte. Västs regeringar resonerar på ett liknande sätt; det som inte påverkar oss, bör inte vi påverka. För stater är detta förvisso en väldigt sund inställning till internationella relationer, då motsatsen brukar resultera i stat X intervenerar i stat Y och kränker den senares suveränitet. Redan nu ser vi hur, bland annat vår egen, regering efter regering fattar beslut om att slå sig in i andra stater för att, bistå grupper i deras kamp för att avsätta sina egna regeringar, eller att själva slå ned ledare man inte gillar. Vi har sett det i Afghanistan, i Irak och nu senast i Libyen. När vi lämnar Afghanistan finns en stor chans att talibanerna återtar Kabul, dagar efter att USA avslutade sitt arbete i Irak exploderar Baghdad och landets vice president, Tariq al-Hashemi, anklagas och efterlyses för samröre med terrorister och i post-Kaddafi Libyen slits landet sakta och säkert isär av inbördes strider och secessionism.

Imorgon kan NATO åter luftbomba regimtrogna i arabvärlden samtidigt som man intensifierar säkerhetsdilemmat mellan Väst och Iran. Men vad kommer hända dagen efter imorgon? Europeiska marktrupper i Belarus, en NFZ över Tibet eller kanske en fullskalig invasion av Saudi Arabien? Antagligen inte. Det är statliga intressen, maktförhållanden och det militärindustriella komplexet det handlar om. 


Situationen är den samma i Afrika, och i Uganda.
I morse såg började människor på Facebook att länka till ett videoklipp skapat av en organisation vid namn Invisible Children. Filmen tar upp det våld som i åratal drabbat invånare i Uganda till följd av strider mellan regeringsstyrkor och den terrorklassade organisationen Lord's Resistance Army (LRA) och dess frontfigur Joseph Kony. Invisible Children menar att eftersom folk inte vet vem Kony är, inte ser konflikten, så finns heller inga politiska incitament att göra något åt det. Därför har man under en längre tid arbetat för att ge allmänheten en bild och en uppfattning om vad det är som sker i den afrikanska staten utan havsgräns. Som känt så beslutade sig president Barack Obama för att intervenera i Uganda i oktober förra året under principen om R2P. Invisible Childrens räds nu att om det allmänna intresset för situationen i Uganda svalnar kommer Vita Huset att kalla hem trupperna, man har därför satt igång en kampanj för att "göra Kony känd". Målet är att Uganda, understödda av de ungefär 100 amerikanska trupperna (som är beväpnade men först och främst där för att undervisa och understödja) ska hitta Kony och fånga honom. Tanken är god, men situationen är mer komplex än så.

Alltsedan ugandisk självständighet 1962 har det funnits en spänning mellan regeringen och National Resistance Army (NRA) på ena sidan, och acholifolket, i mångt och mycket representerade av LRA på andra sidan. Den ugandiska regeringen består själv inte av helgon, så det är rent omöjligt att peka ut en god och en ond sida. I Väst brukar man dock måla upp LRA som de onda, särskilt till följd av Joseph Konys våldsamma rekrytering av barnsoldater och politiska mål; att göra Uganda till en teokrati baserad på Tio Guds Bud. LRA som organisation är dock inte kristen, snarare ett hopkok av afrikansk animism och paganism.

1991 gick den ugandiska regeringen till ett samlat frontalangrepp på LRA i en operation som kallades Operation North. Operationen misslyckades dock till följd av att LRA satt på överlägsen militär teknologi och material. Efter operationen började de båda parterna förhandla med varandra och Kony drog sig tillbaka till södra Sudan. Ett missnöje mot acholifolket grodde dock i och med att NRA under operationen rekryterat många av dem för att slåss mot Kony. 1994 inledde så LRA en kampanj där man regelrätt slaktade hela byar och kidnappade unga pojkar för att använda dem som barnsoldater och unga flickor för att använda dem som sexslavar. NRA anföll ännu en gång, men när de började slå mot LRA-förband som till stort sett enbart bestod av barn, ansåg många acholis att detta även var ett angrepp på dem som folk.

År 2002 inledde Ugandas regering Operation Iron Fist, då man bland annat tvingade LRA på flykt till Demokratiska Republiken Kongo, vilket skapade en diplomatisk kris mellan de båda länderna på FN-nivå. Alltsedan dess har flertalet försök till diplomatiska förhandlingar mellan de båda parterna gjorts, men Kony har alltför ofta dragit sig ur. År 2009 gick Lord’s Resistance Army Disarmament and Northern Uganda Recovery Act igenom i kongressen och USA tog officiell ställning för nedkämpandet av Kony. Sedan dess har man pumpat in miljoner och åter miljoner av dollar i Ugandas, men även Burundis, försvarsmakter. Olja har även hittats i norra Uganda.

Problemet med konflikten är tydligen alltså inte enbart Lord's Resistance Army, utan även Ugandas regering. Samtidigt som man har visat sig oförmögna att eliminera Joseph Kony och försvara sina egna medborgares liv, har man även tagit sina egna medborgares liv. Att USA går in på den ena partens sida betyder inte att detta är den enda legitima sidan. Om eller när Kony är borta kommer det enbart bli lättare för Ugandas regering att knyta ett hårdare grepp runt acholifolket - en form av förtryck ersätts av ett annat, och då kommer inte Väst att intervenera, av samma anledning som man den allmänna opinionen inte kräver intervention i Somalia, Kongo eller Zimbabwe; man bryr sig helt enkelt inte.


Men Invisible Children då, vilka är det egentligen?
Organisationen är politiskt obunden och dess syfte är att upplysa allmänheten om Joseph Kony, som beskrivet ovan. Charity Navigator ger organisationen ett halvdant betyg och om man tar en titt på organisationens egna finanser (vilka är publika då organisationen inte är vinstdrivande) ser vi att inte ens hälften av den summa som organisationen spenderade förra året gick till själva välgörenhetsprogrammet. Foreign Affairs har även kritiserat sanningshalten i, bland annat, Invisible Childrens rapportering om LRA.

Att folk bryr sig är bra, men frågan är om detta är rätt väg att gå? I dagsläget finns inget som säger att förtrycket får ett slut om Kony lämnar spelplanen. Uganda kommer fortsätta vara ett land där misär och kriminalitet tillåts härja fritt. Att ta död på Kony (och alla de barnsoldater som kommer stå mellan honom och ugandisk militär när dagen kommer, är inte lösningen på Ugandas eller Afrikas problem - nog är det en liten del av den, men svaret ligger istället i att världen, vi, öppnar upp för fri handel, fri konkurrens och fri rörlighet. Rättvisa och stabilitet nås genom vänskap och samarbete. Det är synd att väldigt många av de som nu kommer ägna mars månad åt att sätta upp Kony2012-posters och köpa fina t-shirts troligen inte kommer reflektera en sekund över de verkliga problemen och de verkliga lösningarna.

Jag avslutar med att säga att det också är väldigt synd, och tragiskt, när ledarna för Invisible Children poserar med vapen tillsammans med SPLA.

Edit: Joshua Keating på Foreign Policy publicerade nu på morgonen en text som fördjupar sig i bland annat de propagandalögner som Invisible Children sprider. Mycket läsvärt.

Updaterar från mobilen för första gången och vet inte riktigt hur det fungerar med länkningar. Förfinas ikväll.

http://blog.foreignpolicy.com/posts/2012/03/07/guest_post_joseph_kony_is_not_in_uganda_and_other_complicated_things#.T1fmznkEx3M.facebook

Vänstervåld

Liberala partiets medlemmar är bara några i raden av politiskt aktiva som blivit utsatta för vänstern våld.