"Fattiga barn"

I sommras kunde man i Expressen följa artikelserien "Fattiga barn" - som tog upp problemet med fattiga familjer i vårt avlånga land. Sedan dess har man, tätt följd av skribenterna på propagandamaskinen Aftonbladet slängt ur sig snyffthistorer om olika "utsatta" grupper. Självklart är fattigdom inte en positiv situation, men den svenska "fattigdom" som på senare tid skildrats i kvällspressen bör man nog ifrågasätta.

I Expressen (27/8) kunde man läsa följande rubrik; Heidi ett offer - för snabba lån. Min första fråga är självklar; hur kan man bli ett offer för sina egna handlingar? I slutet av artikeln citeras Heidi där hon påpekar att cheferna på låneföretagen inte bryr sig, "De har ju sitt. De tänker väl att är man så korkad att man tar ett sms-lån får man skylla sig själv." - Expressen försöker genom hela artikeln svartmåla låneföretagarna (genom att bland annat jämföra Heidis årsinkomst på 250.000 med Per Spångbergs [Folkia] årsinkomst som ligger på 1,2 miljoner sek). Varför ska Spångberg, på moraliskt vis, bry sig mer eller mindre om Heidi - beroende på sin inkomst? Är Spångberg en ond man för att han är vd på ett inkomstbringande företag?
"Tyvärr är det så med företag som lever på andras misär" säger Heidi. Detta gör tydligen Spångberg till en ond man enligt Expressen. Just användingen av ordet "misär" gör mig irriterad. Spångberg lever på att fria människor väljer att köpa Folkias tjänster - och absolut inget mer. Även om det är "desperation" som spelar in så kan man aldrig beskylla en annan människa för att man själv köpt dennes tjänster. Hela det svenska, ekonomiska, systemet bygger på människors rätt att själva välja vilka sorts varor och tjänster man vill byta eller köpa av och med varandra. En affär går ut på att två eller flera individer byter en produkt/tjänst mot en annan produkt/tjänst, eller som oftast, ett visst antal sedlar och mynt med av staten bestämt värde. Allt på frivillig basis. Även om Heidi, eller andra personer som fastnat i "SMS-låne-fällan" såg en sista utväg i att skicka det där sms:et så fanns alltid ytterliggare vägar att gå. Expressen berättar att hon fått sälja sin soffa och byta bostad; varför inte sälja soffan och byta bostad först? För inte tror väl någon att man på en månad ska bli miljonär och kunna betala tillbaka alla sina lån inklusive SMS-lånen? Och vad är utgångspunkten, var ligger det ekonomiska tänkandet när man tar ett lån med en effektiv ränta på 2230% (Kredit 365)?
Jag tycker att det är välidigt bra att det finns SMS-lån. Även om jag inte använder de relaterade tjänsterna själv så känns det tryckt att de finns där om man någon gång verkligen skulle behöva dem - denna någon gång är dock inte det samma som när man befinner sig i en situation där man ligger hos kronofogden. Det är så urbota korkat att ta lån för att betala andra lån att det itne finns ord till det...
En annan artikel som jag funderat lite över är gårdagens artikel (också den från Expressen) med titeln "Just nu lever studenter i fattigdom". Just vad den handlar om märkte jag i skrivande stund att Sakine Madon redan tagit upp i samma tidning, så jag väljer sedermera att länka er till denna underbara dams egna åsikter; Studenternas Lacoste-tårar.