Bradfield College är en internatskola utanför Readings i Essex, UK. Att studera ett läsår här kostar lite över en halv miljon svenska kronor så varför det var så strikt på den här skolan är det ikngen fråga om. Men om vi återgår till vår skola och min huvudfråga; varför har vi fler IV elever än till exempel bygg elever eller el-elever i Sverige? Jag har ett eget svar på den frågan, men jag ska inte gå in i detalj på det nu. Istället vill jag redogöra lite om mina upplevelser på Bradfield.
Det var inte bara svenska skolor som blivit inbjudna till kongressen, också tio andra brittiska skolor deltog. Churchdown, St.Catherine's, Downe House, Elstree School, Brighton & Hove, St. Gabriel's School, Moulsford School, Brookfield School, The Ridings School och Eton Collage.
Det första som slår mig när jag, tillsammans med mina svenska kolleger, anländer till den sal kongressen ska hållas, är den stolthet och självsäkerhet som praktiskt taget lyser runt om britterna. Alla är klädda i sina respektive skoluniformer, de är raka i ryggen och tilltalar de vuxna Sir. De små sjuåringarna från Elstree School sitter helt stilla vid sina bord längst bak och diskuterar Afhganistans framtid medan övermänniskorna från Eton College blickar ut över folkmassan, likt de företagschefer och banktjänstemän de i framtiden kommer att bli. Allt är oragniserat och effektivt, något som jag aldrig sätt i en svensk skola, där mina jämnåriga springer omkring och skriker om vartannat. Man känner sig väldigt liten när man står där, sömnig, orakad och klädd i en grårutig hood, bredvid de klarvakna och finklädda tjejerna från St. Gabriel's.
Nåväl, kongressen inleds och alla blir tysta. Efter sex timmars föreläsning, av bland annatJames Fergusson, så sitter man sedan där, som enda vakna svenska elev bland en hel hög britter som verkar kunna sitta, lyssna och fundera i ett år till. Efter föreläsningarna och en videokonferens vi höll (vi pratade live med en elever från en Kabulbaserad skola via videolänk) så ska fyra skolor, två svenska och två brittiska presentera sig själva och berätta lite kort för oss om hur deras skolor har arbetat med dagens ämne. Först ut är ovan nämnda sjuåringar från Elstree. Helt obekymrade berättar de om hur afghanska barn drabbats utav krigets fasor och om hur Afghan Connection arbetat för att kunna bidra med läromedel, datorer och dylikt till skolorna. De redogör också, med hjälp av statistiska uppgifter, hur det ligger till med utvecklingen i landet och så. Tre ungar på sju år, står rakryggade framför en folksamlingen på 50 pers och diskuterar afghansk inrikespolitik, inget mummel, inget fniss, ingen nervositet, när sist inträffade det i Sverige? Sedan en av de svenska skolorna berätta sin historia. Mummel, blickar ner i backen, småfniss. Inget ont om dessa men bra var det faktiskt inte. Visst, de höll en föreläsning i ett helt annat land men sådant här förekommer på hemmaplan också. Det är inget fel med att vara nervös men ni förstår nog vad jag menar.
I alla fall, efter kongressen fick vi följa med på en rundvandring kring skolan. Jag glömde också nämna att innan kongressen inleddes satt jag med på en av Bradfield elevernas lektioner, också den till bredden fylld med effektivitet och arbetsdisciplin.
Brightfield är ett internat, närmast en elitskola likt Oxford eller Eton, så att jämföra den med till exempel den lilla kommunalskola jag studerar vid kan verka tämligen orättvisst. Men det finns endå en grund i det. Varför presterar svenska elever under universitetsnivå i regel rätt dålig i jämförelse med andra västeuropeiska skolor? Inte kan det vara för att svenskar är dummare än andra folk? Det finns en mängd teorier och kanske en och annan förklaring till detta. Ett av dessa är, enligt mig, att vi ägnar oss åt väldigt onödiga saker emmelanåt. Ta supandet som exempel, detta "fenomen" har på senare tid utvecklats till en återkommande ritual som själ en hel del dyrbar tid som istället borde kunna ägnas åt skolan. Dator och TV spelande är också en anledning.
Men den absolut mest avgörande anledningen, fortfarande enligt mig, är föräldrar. Det går att spela tills fingrarna blöder och ändå få MVG på provet utan att ta till fula knep. Det går att ränna ute på nätterna och ändå gå ut skolan med faktiskt väldigt bra betyg. Men det måste alltid finnas någon, eller några i bakgrunden som reglerar allt det här, och som faktiskt förhindrar att någon av ovanstående faktorer tar överhanden helt. Föräldrar. Men i dagens Sverige har vi tydligen det problemet att många föräldrar inte bryr sig. Jag sitter väldigt mycket framför datorn (jag sitter här och bloggar när jag egentligen har läxor att göra), jag har nästan aldrig festat och dricker ytterst lite, men jag ägnar också onödigt mycket til till musikskapande och promenader med vänner. Men jag har väldigt bra betyg och jag har alltid kunnat välja precis vilken skola, vilket program och vilka ämnen jag velat läsa. Det kan jag säga är en välsignelse, jag har varit, vad kan man säga, "ekonomiskt oberoende", fast gällande studieval istället för pengar.
Utan mina föräldrar hade detta varit en omöjlighet, speciellt då eftersom jag är född till kille. Jag läste någonstans (observera obekräftad källa) att killar har svårare att klara sig på egen hand, utan sina föräldrar, än vad tjejer har. De har puschat mikg och ibland bokstavligt talat tvingat mig till skolan. Jag har förbannat dem, suttit åtskiljeliga timmar och nätter och pluggat tills jag nästan kollapsat och många gånger funderat på hur det skulle vara att bara luta mig tillbaka och hoppa av skolan helt och hållet. Dock så har de fått mig på andra tankar gällande det också. Det har varit jobbigt, men nu står jag här också, SP studerande för andra året, med ett medelbetyg som stavas MVG och chansen att plugga utomlands efter gymnasiet. Det är mycket mina föräldrars förtjänst. Nu säger jag inte att allt bara beror på ens föräldra. Många menar att det gör det, men jag tror att vi ungar faktiskt är så smarta att vi själva kan avgöra om våra val kommer att ha en possitiv eller negativ effekt på framtiden. Vi är inte dumma, de som är det kommer huvudsakligen få förlita sig på att man har viljestarka föräldrar.
För det är ju också svårt att vara en förälder. Jag har varit tonåring och då hade jag alltid rätt, mamma var dum i huvudet och pappa var bög... Nu när jag ser tillbaka på allt så kan jag komma på mig själv att sitta och fånle åt alla dumheter jag gjorde. Jag var väl en rätt snäll tonåringar, jag vare sig slogs, söp eller orsakade andra någon direkt skada. Men jag var som fångad av anarkismens revolutionära tankar och dess barsnliga ideologiska ilska, som gick ut över mina föräldrar.
Jag skulle få gå ut när jag ville, lägga mig när jag ville, ha på mig så många nitar som jag kunde hitta, tatuera in "Anarchy will beat" på bröstet och flytta hemifrån. Tack och lov stod mina föräldrar ut med mina återkommande raseriutbrott och "stänga in sig på rummet och bara vara sur i dagar" perioder, men det finns också de föräldrar som viker sig för detta. Jag tror att majoriteten av landets föräldrar på något sätt viker sig för tonåringens begär. Det är här det stora problemet ligger. Även om jag anser att vi ungdomar i mångt och mycket bör kunna dra egna slutsattser om våra livsval så tror jag att det måste finnas en mamma och en pappa, eller två mammor och två pappor (för övrigt anser jag att debatten kring homoadoption inte ens bör vara en debatt, utan en självklarhet) som bryr sig om ungens skolgång. Många föräldrar ser på skolan som en avlastningsplats, det är i helvete fel!
Alltså, den svenska skolans största problem är föräldrar, sedan finns det också en hel del annat som också bör justeras och fixas, som till exempel att det fortfarande är lagligt för outbildade lärare att sätta betyg, att ens heltids anställa outbildade lärare borde vara olagligt!
För att få en bättre skola i Sverige, måste alla vilja ha just det. Några få kan inte kämpa för att bygga något stort, samtidigt som de måste kånka och dra på andras grejer. Alltså, för att lärare och folk i andra skolrelaterade yrkesgrupper ska kunna göra den svenska skolan till en hårtslående och konkurenskraftig skola, måste föräldrar, vi barn och alla andra vilja hjälpa till. Föräldrar gör det inte genom att inte bry sig, vi gör det inte genom att insistera på att skolan är för töntar och befolkningen i stort gör det inte genom att fortsätta tro att skolan ska vara jämlik och att ingen är bäst. Också lärare måste hjälpa till. Istället föra att, som ofta händer idag, sänka ribban för mindre begåvade elever, så ska man stå fast vid ett uppsatt mål och nå det, även om det tar lång tid. Om man sänker ribban kommer eleven i fråga aldrig nå upp till sina klasskamraters nivå, om man stället håller ribban stadigt så kommer vår elev att uppnå samma mål som sin klasskompis, även om det inte är i samma fart så harhan eller hon faktiskt uppnått ett mål och kan efter det sedan ta sig vidare genom studierna. Det är också så livet fungerar; när man uppnått ett mål tar man sig ann ett nytt, man kan inte leva livet genom att säga att man ska göra en sak, för att sedan bara göra hälften av det planerade arbetet.
En annan faktor som bidrar till låga betyg är att svenska lärare ofta har en tendens att ge onödit mycket uppmärksamhet till högljudda och/eller mindre begåvade elever. Detta går ut över elever som är tysta och elever som är väldigt begåvade, eftersom de inte får den uppmärksamhet de behöver, förrän de har gått igenom hela grundskolan och börjat på IV i gymnasiet, och då är det försent. På tal om IV, att idéen om att skrota IV för att istället låta ungarna som inte klarat skolans krav gå ett till år på högstadiet är helt och hållet idiotiskt. IV bidrar inte till mycket, det är mycket bättre att de får stanna kvar ett år till och läsa igenom ämnena de har svårt i, för att sedan kunna börja på en helt ny kula på gymnasiet. Många begåvade elever far alltså illa av att mindre begåvade tar all uppmärksamhet. Jag tror nog många elever och lärare känner igen sig i följande situation:
Klassen består av nio elever, tre högljudda som vill allt annat än att plugga, tre elever som vill lära sig men som har det lite svårt, och tre elever som är väldigt begåvade och som vill gå vidare i nästa kapitel av matteboken hela tiden. Lärarens lösning på detta är ofta att placera de tre som är väldigt begåvade i ett separat klassrum där de får sköta sig själva och jobba i egen takt. Kvar i klassrummet sitter de tre som bara tjuter och de tre som faktiskt vill ha hjälp, men som håller tyst eftersom de ändå inte får någon vidare uppmärksamhet. Detta resulterar i att läraren lägger all energi på de som inte vill lära sig något, de som vill men behöver hjälp får ingen hjälp, tröttnar och börjar tjuta de med. De som sitter i det separata klassrummet får inte den hjälp de behöver för att utvecklas och får då heller aldrig chansen till att bli den individ som de faktiskt kan bli, de får aldrig utlopp för sin kunskap med andra ord, och det är hemskt! Skolan kan inte gulli-gulla men störande elever eftersom det bara går ut över de elever som vill jobba och som kan jobba. Många säger att, - "äh, dem klarar väl säg själva, de är ju duktiga". Men vi är fortfarande bara barn, visst, vi kanske är smartare än andra, men det betyder inte att vi lär oss nya matematiska begrepp genom att sitta i ett separat rum utan vägvisare, lärare.
Så, vad är min slutsatts? Skolan har en hel del problem idag. Det är dels att hela landet dras med föräldrar som hellre ser på TV än hjälper sitt barn med matteläxan, dels på lärare som tycker synd om de elever som inte vill lära sig och som låter detta gå ut över de som faktiskt vill lära sig. Dels på en oskriven moralregel som säger att barn inte får vara bättre än andra barn. Sist men inte minst har vi rädslan att ställa krav på våra små. Betyg i sexan är ju som att sätta barnen i koncentrationsläger! Man kan ju inte sätta press på dem redan i första klass, då ska de ju leka ju!?
Många svenska barn mår väldigt dåligt och känner sig ofta stressade. En undersökning visar (observera återigen att jag glömt källan) att den grupp som mår allra sämst är flickor i 15 års åldern, alltså, den ålder då man, vid undersökningens skede, fick betyg. Vad kan detta bero på? Jo, vi blir stressade under övergången mellan årskurs sju och åtta. Fram tills årskurs åtta har vi bara lekt i skolan, ingen press alls, många lärare vill inte ens sätta ut betyg på våra prov. Sedan kommer julbetygen, och allt blir plötsligt allvar. Så hur löser vi då detta problem? "Ta bort betygen!" galer flummvänstern och hoppas på att vi ska få en starkare skola. Nej, att sätta betyg redan i sexan är en utomordentligt bra idée. Nu tänker nog vissa att jag inte vet vad jag pratar om, men jo, det vet jag. Det var inte så längesedan jag gick i sexan och det skulle inte varit några problem om vi visste att vi var tvugna att jobba lite hårdare för att få bra betyg. Betyg är bra, skriftliga omdöem från och med årskurs ett är också bra. Vi är inte i skolan för att leka, utan för att utvecklas. Visst, vi får inte pressa våra ungar för hårt, men vi barn tål faktiskt press. Mina föräldrar har ibland satt kanske lite väl hård press på mig, men i slutändan har jag det faktiskt jävligt bra. Två föräldrar som bryr sig, skyhöga betyg sedan åttan och möjligheten kunna välja mellan att säga, - "jag vill bli advokat när jag blir stor" och "jag vill bli forskare när jag blir stor". Jag har ofta kännt pressen att jag ska vara bäst, men jag har aldrig kännt pressen att jag kanske inte kommer in på den linje jag innerst inne verkligen vill. När jag sökte till gymnasiet kunde jag välja vilken skola och vilket program jag än ville och jag kunde vara helt säker på att jag kom in som första priroritet. Det känns bra ska jag säga till dig som förälder till ett barn som inte ännu börjat skolan. Även om det säkert kan vara en riktig jävla plåga att fostra ett barn, så anser jag att alla som föds har rätten till det studieliv jag levt, alla bör ha rätten till att kunna välja vad man vill försöka bli, och det ska inte du som förälder, du som lärare eller du som vänsterpuff få ta ifrån oss!
Förövrigt bör vi införa skoluniform i den svenska skolan. Det är snyggt och ger en mer seriös image. Det bidrar i sin tur till att vi barn faktiskt känner oss mer seriösa, vi känner oss mer som vuxna när vi till exemple bär skjorta, kavaj och slips. för vi tar faktiskt efter er. Sedan slipper alla tonårsmammor det ändlösa tjatet om nya Lacoste skor och den nya trendiga väskan från Gucci.
Till sist, till er som inte tyckar att skolan är kul... Skolan är kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar